Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 november 2017

Vid hissen nattetid



Julian Barnes senaste roman - "Tidens larm" (Forum, 2017, övers: Mats Hörmark) - handlar om den sovjetryske kompositören Dimitri Sjostakovitj, en av 1900-talets största. Den kan ses som en sorts dokumentärroman då den troget uppehåller sig vid några viktiga moment i Sjostakovitjs komplicerade förhållande till sin sovjetiska samtid. Detta som även tidigare skildrats i den omdiskuterade biografi ("nedtecknade memoarer") som Solomon Volkov skrev för bortemot fyrtio år sedan under titeln "Vittnesmål". 

Barnes utgår från tre viktiga årtal i Sjostakovitjs liv och lever sig in i hans återblickar och reflektioner kring de svåra situationer han ställts inför. Först den starka pressen från Stalin och hans hejdukar, med implicita hot om deportation och död, och senare under den poststalinistiska tövädersepoken från partigängarna som tubbar honom att bli partimedlem, sovjetisk propagandist (under USA-resan) och undertecknare av petitioner mot dissidenter som han inte ville något ont och självmant inte skulle ha fördömt. Hans berömmelse blir kort sagt utnyttjad och han själv ett motvilligt redskap i maktens tjänst.

Det är alltså inte främst en musikroman som Barnes författat utan en om den konstnärliga ofrihetens personliga konsekvenser i ett totalitärt samhällssystem. 

"Musikkritikern" Josef Stalin fann operan "Lady Macbeth från Mtsensk" förkastlig ("kaos i stället för musik") och därmed blev Sjostakovitj tidigt i sin karriär en dubiös person som tvangs till avbön och rättelse i form av ett annat musikskapande som lydde den påbjudna estetiken. Att skällas för "modernist" och "borgerlig dekadens" var inte bara verbala förkastelsedomar utan liktydig med en potentiell dödsdom. Mest tagen blir man av hur skräcken för den mordiske envåldshärskaren tog sig uttryck:

Efter Stalins skarpa utgjutelser i Pravda går tonsättaren i orolig väntan på bortförandet till Stora Huset och det öde som redan många andra i hans närhet gått till mötes. Han sover med kläderna på, men ställer sig till sist i stället vid hissen - nattetid, det är ju då de kommer och hämtar en - med sin färdigpackade väska med det nödvändigaste. Varför? För att om möjligt slippa den uppslitande familjescen som annars skulle bli följden. För att slippa se sin hustru och lilla dotter i ögonen när det sker.

Detta pågår under en begränsad tid utan att någonting onormalt händer. Sjostakovitj skonas och utsätts i stället för trakasserier och påtryckningar. I väst blev hans anpassning föremål för diskussion - i hur hög grad var han en feg medlöpare? - men Barnes skildrar omständigheterna på ett sådant sätt att man ser en lidande människas dilemma mer än man saknar en heroiskt dödsföraktande dissident. Han återger en konstnärs inre kamp för bevarad kreativitet, en fråga om fysisk och psykisk överlevnad där ironin utgjorde ett sätt att värja sig mot yttre tvång och förnedrande föreskrifter.

Och Barnes tänker sig att Sjostakovitjs förhoppning var att den musik som inte var beställningsverk en gång skulle kunna tas för vad den var, inte bara mer eller mindre förtäckta uttryck för en prekär livssituation.

Och ändå finns ju kopplingarna där. Sjostakovitj antydde själv (enligt sonen Maxim) att den andra satsen, ett vildsint scherzo, i den väldiga tionde symfonin var ett porträtt av Stalin. Det är en drygt fyra minuter lång urladdning, en replik från en tonsättare som äntligen kan släppa lös sin vrede över en nyligen avsomnad plågoande. 

I mina öron formerar sig detta porträtt till en grotesk mix av paradmarsch och dödsdans som samtidigt inte saknar ett mått av trotsig triumf. De grälla dissonanser som musiken stampar fram gör hånfullt motstånd mot den estetik som den porträtterade stod för.

__________________________________

Lyssna här (Spotify) eller här (Youtube) till den andra satsen i den tionde symfonin. Den senare länken leder till Dmitri Mitropoulos´ inspelning från femtiotalet, och frågan är om den inte är oöverträffad. Andra satsen börjar vid 21:05, men lyssna helst till symfonin som helhet.

tisdag 21 november 2017

Takács Quartet i Uppsala



En gråmulen lördag i mitten av november fylldes sal B i Uppsala Konsert & Kongress av människor som törstade efter musikalisk vederkvickelse och visste att just där fanns den att hämta. 

Hur kunde vi veta det? Garantin låg i namnen, den gästande stråkkvartettens (Takács Quartet) och tonsättarnas i programmet (Mozart, Sjostakovitj och Brahms). 

Jag kan dock inte annat än irritera mig på den futtiga reklam som bestods en av världens främsta stråkkvartetter. Uppenbarligen visste UKK vilken begivenhet det handlade om eftersom man till att börja med optimistiskt hade reserverat stora salen. Medan populärmusiken ofta annonseras under stort hallå, t ex helsidor i DN, gör man ingen extra ansträngning för att tillkännage ett unikt tillfälle att höra denna berömda ensemble i Sverige. Inte ens ett ordentligt programblad med presentation av musiken brydde man sig om.

Nåväl, på sätt och vis är en mindre sal att föredra för kammarmusik, i synnerhet för ett verk som den 11:e kvartetten i f-moll av Sjostakovitj med dess exceptionella dynamiska spännvidd. 

Mozarts K. 589 hör till de sena verken i hans rika produktion och jag slogs som så många gånger förr av hur mycket han kunde åstadkomma inom ramen för de wienklassicistiska ramarna. De två sista satserna i denna "preussiska" kvartett (tillägnad amatörmusikern kung Fredrik Wilhelm i Potsdam) bjuder på den specialitet som är hans egen, nämligen den som bekymmerslöst förenar tyngd och viktlöshet. 

Sällan har väl ens Mozart själv skapat en mer intrikat och virtuos menuett än den här. Den fjäderlätta triodelen, en till synes ganska enkel trudelutt, utvecklas till en oemotståndlig väv av sirlig elegans. Med Takacs´ sammetston och sömlösa legatospel blev det som helhet en mycket inspirerande inledning.

Kontrasten till nästa programpunkt var stor men ingalunda störande. Frågan är om inte Sjostakovitj trots bredden i sin omfattande opuslista gjorde sina största insatser som kvartettkompositör. Det är gott att bli påmind om hans inalles femton stråkkvartetter genom att nu och då få lyssna till någon av dem i en konsertsal, med den förhöjda uppmärksamhet det som regel innebär.

Han levererade inte sällan ett kärvt och sarkastiskt scherzo, den gode överlevaren i Sovjetväldet, men han kunde även vara försynt och elegiskt stillsam. Som här i den inledande melodin för förstaviolinen eller i finalen med dess svaga och utdragna slutton. Ett återkommande tema liknar mest en enkel barnvisas oskyldiga trall, varierad med studsande stråkar och lite vilsna avsteg från tonarten. Eller i andra delar med uppbrutna melodiska fragment till ett underliggande ostinato. Det är omväxlande och gripande musik som väcker eftertankar och gör att man vill återvända till den. 

Min favorit bland Brahms tre kvartetter är och förblir den andra, men det betyder inte att jag efter Takács´spelning vill påstå att den tredje, op. 67, skulle vara sämre. De klangfulla ackorden fylldes av liv och värme, precis som det anstår den här musiken. Är man ute efter återhållen glöd ska man alla gånger välja Brahms och varför inte trean, som särskilt i sista satsens variationer av en enträgen serenad slutligen flammar upp i lycklig acklamation. Även andantet speglar den hos Brahms återkommande vissheten om att tillvaron också rymmer förmildrande skönhet. 

Som extranummer spelades ett scherzo ur en tidig kvartett av Beethoven, op. 18, nr 6. Schvungfull och rytmiskt komplex musik som även den väckte mersmak. Väl hemma lyssnade jag till kvartetten som helhet - och fann en ny favorit. Redan här anas i de långsamma satserna vad som skulle komma i Beethovens sista outgrundliga mästerverk i genren.

Foto: Robert Torres

torsdag 16 november 2017

Dygdiga synder i Göteborg



Göteborgsoperan ger för närvarande två enaktare, sinsemellan mycket olika men med viss tematisk koppling till de klassiska dödssynderna. I ena fallet (Kurt Weill: "Die Sieben Todsünden") anförs samtliga sju dödssynder, i det andra (Giacomo Puccini: "Gianni Schicchi") är det mer fråga om allmän egoistisk gemenhet med tonvikt på girighet, vrede och avund. I det förra fallet allvarsamma ord (av Berthold Brecht), i det senare gyckel med mänskliga svagheter med referenser till en skälm i renässansens Florens (och i Dantes "Divina Commedia").

Jag har aldrig tidigare sett och bara delvis hört dessa verk. Bägge är dock vad musiken anbelangar rätt typiska för sina upphovsmän, så på vis känns allt välbekant. Weills öronvänliga blandning av tysk kabarévisa och amerikansk jazz kommer här till uttryck i en serie ballader till symfoniorkester. Genrebeteckningen är ballet chanté, där följaktligen koreografin spelar en större roll än intrig och skådespeleri. 

En kvinna sjunger tillsammans med medlemmar av baletten om sig själv och systerns resa genom sju amerikanska storstäder som var och en får representera erfarenheten av en dödssynd. Hoppet gäller att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att till sist kunna slå sig ned i eget hus i Louisiana. 

Men kan synd verkligen skiljas från dygd i en tid när det narcissistiska jagets självhävdelse premieras? Även värdegrunder kan transformeras. Lättja, högmod, vrede, frosseri, otukt, girighet och avund - ingetdera ter sig längre särskilt dödsbringande.

Edda Magnasons sång fungerar fint i den väl utstakade tradition som har Lotte Lenya, Gisela May och andra stora föregångare. Och i fönstren till det stora huset som dominerar scenen anar vi dunkelt vad sången och dansen meddelar om resans händelser. 

"Gianni Schicchi" är en reguljär opera som ingår i en trippel av separata enaktare ("Il trittico") som Puccini komponerade under senare delen av sin karriär. Som enda komiska opera i hans framgångsrika produktion handlar den om det omedelbara efterspelet till en rik mans död. 

Släkten/arvingarna är samlade och begråter den stackars döde, men när testamentet öppnas och alla ser sig bestulna på arvet som odelat går till kyrkan, leder det till både raseri, dispyter och nervös aktivitet. Bästa idén om hur man ska snuva munkarna på pengarna står den unge Rinuccio (Jung So Yun) för, han som är förälskad i Lauretta (Anna Johansson), dottern till en viss Gianni Schicchi (Åke Zetterström), en listig filur som är känd för att fixa det mesta. Honom borde man anlita.

Schicchi anländer, och eftersom ingen förutom de närvarande ännu känner till den gamles död kommer han på den briljanta idén att iklä sig rollen av gubben på dödsbädden. Liket forslas undan och en notarie tillkallas som kan nedteckna den simulerat döendes sista vilja. Allt löper enligt plan tills skojaren slutligen överraskar alla genom att deklarera att de verkliga dyrgriparna ska tillfalla "min käre vän Gianni Schicchi". 

Musiken är varierad med den blandning av lättsmälta dissonanser och skön melodik som kännetecknar Puccini. Och någonstans mitt i stannar allt upp för det insmickrande örhänge som alla mer än en gång hört: "Oh mio babbino caro".

Det hela är inte bara komiskt utan riktigt roligt, i synnerhet när det framspelas så bra som i det här fallet. Även orkestern under ledning av Antony Hermus låter utmärkt, och samtliga sångare är av god klass. 

Regin för de båda föreställningarna står David Radok för. 




Foto (ovan): Åke Zetterström i rollen som Gianni Schicchi - foto: Mats Bäcker
Foto (nedan): EJ.

måndag 13 november 2017

Två dansgolv i Venedig



Ca´ Rezzonico är ett av de riktigt storståtliga palatsen vid Canal Grande, tillika ett museum med möbler och konstföremål av olika slag där man bland annat kan se en rad av Pietro Longhis berömda genremålningar av venetianskt liv under 1700-talet, berättelser inte utan en viss godmodig udd. 

Vi gick dit en förmiddag och efter stora trappan upp är det första man kommer in i den stora balsalen med de gigantiska ljuskronorna, marmorn (bland annat röd veronasten), freskerna och de förgyllda utsmyckningarna. Här var det största dansgolvet i Venedig, det som ätten Rezzonico en gång kunde skryta med.

Kanske förhåller det sig fortfarande så - om man inte räknar med vad vi senare på kvällen, på hemväg från "Don Giovanni" på La Fenice, upptäckte i själva hjärtat av stan.

Klockan var drygt elva och alla musikkapellen längs Markusplatsen hade packat ner instrumenten och gått hem - utom ett, det på Lavena. Där satt fortfarande gäster och sippade på drinkar vid borden nedanför baldakinen och wienermelodier och amerikanska evergreens hördes som vanligt i lättsam blandning. Musiken drog till sig förbipasserande som bildade klungor av lyssnare, bland dem vi.

Då, i torgets nattbelysning som även kastade ljus mot de gnistrande mosaikerna på basilikan, stannade många till och inte bara lyssnade utan bjöd upp till dans, en sista vals på vägen hem till hotellet. Då såg vi det: 

Markusplatsen - Venedigs tveklöst största  dansgolv.




Foto: EJ.


onsdag 8 november 2017

Grigory Sokolov - igen




Jag lever fortfarande i efterdyningarna av Grigory Sokolovs konsert i Stockholm för en dryg vecka sedan. Hans framförande av Beethovens sista sonat, op. 111, grep mig starkt.

På Youtube finns han naturligtvis också, om än inte alltid i så goda upptagningar (en del är uppenbart piratinspelningar). Men jag har hittat honom där i en annan Beethoven-sonat som lyckligtvis är av godtagbar inspelningskvalitet. Det rör sig om den sonat som fått beteckningen "Stormen", op. 31, nr 2, sista satsens Allegretto. 

Se, hör och gläds över vad en stor musiker gör av denna underbara musik. Lägg även märke till hur organiskt det musikaliska förloppet förenas med gestik och ett gudabenådat anslag, hur synintrycket inte distraherar utan tvärtom överensstämmer med musiken, hur höstens kulna blåst och mörker med ens blir drägligt. 

Han gör, skulle jag vilja säga, vad solen mitt på dagen gör när den påvisar guldet i lärkträdens vissnande barr här utanför fönstret.


Foto (nedan): EJ

måndag 6 november 2017

Lugnet i Venedig



Det är välkänt bland erfarna Venedigresenärer att man lätt undgår turistträngseln bara man söker sig utanför det centrala San Marco-distriktet. Strövar man i distrikten Castello och Cannaregio, liksom i yttre delarna av Dorsoduro och det inre av San Polo, tystnar sorlet från turistflockarna. Andra ljud framträder: barnröster, fotbollar mot kyrkväggar, konversationer på torgen, steg i gränderna och enstaka pråmar och motorbåtar som forslar gods eller utför andra tjänster.


Jag promenerade nyligen i Castello en eftermiddag som övergick i skymning. Sökte upp ett av mina favorittorg - Campo Bandiera e Moro - och konstaterade att det fortfarande var lika präglat av lokalbefolkningen som det brukar vara. I det gotiskt-bysantinska palatset från 1400-talet, numera tvåstjärniga La Residenzia, trivdes jag en gång i ett enkelrum med utblick över torget. I kyrkan San Giovanni in Bragora i torgets sydöstra hörn kan man se "Kristi dop", ett fint verk av Cima da Conegliano. Vaktmästaren skulle just stänga så jag motades i dörren. Det gjorde mig inte så mycket; jag var redan fylld av dagens många intryck. 

På vägen tillbaka till hotellet befann jag mig plötsligt alldeles ensam vid en kanal med två broar och ett vägval som fick mig att stanna upp och höja blicken. 



Såväl utomhusbelysningen som lampljuset inifrån palatsens piano nobile och vissa ännu lucköppna fönster hade just tänts. Det förtrollande venetianska aftonljuset spädde på den skönhetstörst som inte stillas av att man redan dricker för fulla muggar.

Uppe på en nätt balkong på fjärde våningen i ett av husen fick jag syn på en person i vit badrock (?) som satt böjd över något - en bok? ett brev? ett broderi? en surfplatta? Avståndet var för stort för att kunna avgöra saken. 

Även om jag har en bra kamera vet jag att den aldrig kan göra situationen med ljuset och atmosfären full rättvisa. Jag tog ändå några bilder och använde zoomen för att försöka närma mig ett svar på frågan, som naturligtvis var och är helt ovidkommande.

Inte ens den förkortning av avståndet som fototekniken möjliggör har kunnat avslöja vad som sysselsatte personen på balkongen denna afton sent i oktober. Lika gott så, hon eller han fanns ju bara där för att korrigera (och accentuera) min förnimmelse av att en kort stund vara helt solo mitt inne i Venedig.


Foto: EJ (V.g. klicka för förstoring!)


lördag 4 november 2017

Gravhelg



Bland musikvänner har ovanstående betydelsemättade bild svischat runt på nätet under senare tid. Fotot återger den ryske tonsättaren Alfred Schnittkes (1934-1998) gravsten, endast graverad med tre tecken hämtade från musikalisk notation och som tillsammans bildar en sorts rebus.

Det är ett enkelt och genialt utmanande monument som det är lätt att tilltalas av.  

Vad vi ser är ett fermat, ett paustecken och ett tecken för ljudstyrkan: forte fortissimo. Ett fermat anger att noten under tecknet ska hållas ut längre än notvärdet. Här saknas emellertid noten. Som ersatts av paus. Som dynamiskt ska ljuda, inte bara mycket starkt utan ytterst starkt.

En utdragen ytterst stark tystnad - är det vad tonsättaren hälsar till oss från sin eviga paustillvaro? 

Den kände musikkritikern Alex Ross uppmärksammade den här gravstenen redan 2004 och tolkade rebusen som att tonsättaren bad om "a very loud silence (rest), prolonged by an extra beat or two".

Schnittkes noterade och klingande musik finns ju kvar. Förra allhelgonahelgen rekommenderade jag hans Requiem, och jag upprepar mig gärna på den punkten.


fredag 3 november 2017

Att bli som folk i Västerbotten



Man kan undra över hur det förhåller sig med tillväxten av västerbottniska författare i den eminenta tradition som har Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren som föregångare. Vem eller vilka kan och vågar axla så pass tunga mantlar?

Åtminstone en har jag hittat som bådar gott för framtiden. Det är Stina Stoor, som i novellsamlingen "Bli som folk" (Norstedts, 2015) med motiv från hembygden i Bjurholmstrakten ansluter till det starka västerbottniska berättandet, inklusive det konstnärligt stiliserade bygdemål som hör till traditionen. 

Det är ett rakt och samtidigt finurligt berättande om landsbygdssverige, ofta ur barnperspektiv och på en korthuggen prosa som är kryddad med dialektala uttryck och vändningar som nog mestadels är fullt begriplig även för andra än en sån som jag, som har släkt på morssidan i Norra Västerbotten och känner både språk och mentalitet ganska väl.

En understucken humor mitt i bedrövelserna hör till genren, och Stoor är skicklig även i det hänseendet. Hon balanserar det komiskt drastiska med en sorts saklig respekt för de utkantsmänniskor hon beskriver. "Älskaren", till exempel, är en historia om en äldre man som dött efter kärleksstund med a Gun, och om efterspelet i form av begravning och en efterlämnad plastpåse med hans pinaler, samt Zündappen som står kvar på hennes gård...

En annan viktig sak är precisionen i valet av detaljer som Stoor också behärskar väl. Med små medel lyckas hon, som i "Ojura", skildra det främlingskap som en flicka på barnkalas kan känna i en lite finare miljö, dit hon medfört några grodor i en väl inslagen kartong, ursprungligen en present från sin ensamstående "farsa". När någon river upp paketet på kalaset möts barnen av de förfärade mammornas samfällda utrop: "Rör dem int!" 

Man kan kanske säga att de barn utifrån vilkas perspektiv Stoor betraktar världen är lite "eljest" utan att de för den skull är mindre begåvade. Eller är det bara så att hon lyckas plocka fram några exempel på de lite udda och betydelsebärande händelser som alla säkert har av liknande slag i sin egen kappsäck från barndomen. 

Här finns den förtätade skildringen av en nioårig flickas svartsjuka på sin yngre flickkompis för att hon har en så omtänksam och förstående pappa. Denna pappas regressiva barnslighet parad med vad många skulle betrakta som en opassande intimitet, balanserar på gränsen utan att direkt överträda den; nog kunde den stå som exempel på en förförelse som inte fullföljs i regelrätt övergrepp. 

Min favorit är den som har titeln "De runda ruinerna", en gåtfull berättelse om att vintertid flytta ett brunnslock för att djupdyka i en barndomsupplevelse. Det som återfinns i brunnen är bara väsentligt på grund av kopplingen till minnena av de människor som en gång dök upp på den tidigare öde gården. Det är i hög grad så Stoor arbetar - indirekt och med undertext. Vilket inte hindrar att själva nedstigningen i den där brunnen också har en iskall konkretion som står i skarp kontrast till det somriga minne som är drivkraften bakom återkomsten. Det är sensuellt och mångbottnat och tål flera omläsningar.

Västerbottens litterära framtid säkrad, alltså? Läste dock att Stina Stoor sagt sig vilja lägga ifrån sig pennan, sluta skriva. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, utan att hon återfår inspirationen och ger oss mer av den egensinniga ton som hon redan här visat att hon har.

onsdag 1 november 2017

Venedigs broar



En stad på vattnet - eller kanske snarare i vattnet - det är det ofrånkomliga intrycket av Venedig oavsett på vilket sätt man anländer och var man än befinner sig i stadens inre. Vattnet omger staden, och det labyrintiska kanalnätet som den genomkorsas av är så omfattande att man vore helt utlämnad på större eller mindre flak av stenlagd mark om inte alla dessa broar funnes. Den längsta är väg- och järnvägsbron som utgör enda infarten om man inte väljer taxibåt.

Somliga av dessa broar är av sten och tegel, andra av trä, några få av smidesjärn. De tre stora över Canal Grande är välkända: Accademia, Scalzi och Rialto. En fjärde har tillkommit på senare tid, nämligen den som förbinder Piazzale Roma med järnvägsstationen. Constituzione, som den heter, är ritad av den berömde arkitekten Santiago Calatrava, men tydligen ifrågasatt och rent av illa omtyckt av venedigborna själva.

Samtidigt som broarna är oundgängliga försvårar de förflyttningar med rullväskor, pirror och barnvagnar. Staden är till för fotgängare med god rörlighet och hyfsad kondition.

Här följer några brobilder som togs i veckan som var. De flesta har namn men eftersom de inte alltid finns angivna i miljön har jag inte bemödat mig att namnge dem. Med siktet inställt på broarna hoppas jag kunna förmedla några intryck av denna helt unika stadsmiljö.








Den modell som visas i ovanstående bilder är den vanligast förekommande, med endast små variationer i storlek och utsmyckning.




Den bro som ses i bakgrunden till detta förtjusande torg - Ghetto Novo - är en järnbro. I förgrunden en av de vattenbrunnar som man ofta ser på torgen och som förr i världen var de enda tillgängliga sötvattenkällorna.




Och här är den mest berömda bron - Rialto - sedd från taket av Fondaco dei Tedesco.




Till sist skymningstimmarnas broar och en hint om den ensamme nattvandrarens möda att hitta rätt i de tysta och sparsamt upplysta gränderna. Broarna ger dock ibland en viss vägledning om man är uppmärksam på deras egenheter.




Foto: EJ (Obs! Klicka för förstorade bilder!)