Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 26 april 2017

En tysk romantiker, bortglömd



För nu redan ganska många år sedan återkom jag till ett ämne som handlade om mer eller mindre bortglömda tonsättare. Jag botaniserade då bland annat i IMSLP:s utbud av gamla nothäften som kopierats och lagts ut i dess förnämliga nätbibliotek. Det var pianomusik jag letade, till en början av tonsättare jag hört talas om men vars verk inte längre finns i handeln. 

Jag upptäckte då också för mig helt okända tonsättare som jag efter några googlingar i bästa fall kunde skaffa mig åtminstone rudimentära notiser om. Internätet har verkligen radikalt förenklat och förbättrat möjligheterna för var mans små efterforskningar i vilket ämne det vara må.

Det har gått några år och jag letar inte längre lika aktivt. Ändå snubblade jag häromsistens över ett tonsättarnamn som hittills undgått mig helt och hållet: Walter Niemann, tysk romantiker, 1876-1953, verksam i Hamburg och Leipzig. Förutom tonsättare även musikolog och inflytelserik lärare, kritiker och författare. I "Illustriertes Musiklexikon" (1927) finns följande balanserande omdöme om honom: "Den idag mest betydande kompositören för piano, som vet hur man gör musiken både vacker och färgrik, även om han ofta förirrar sig in i salongen." 

Jo, jo, det gäller att kompensera överdriften med en lagom klädsam reservation. I hur hög grad han då för nittio år sedan verkligen sågs som så pass betydande är svårt att avgöra, men bland dem som hyllade hans konservativa ideal kanske det förhöll sig så. 

Faktum är att av hans 189 opus är 150 för piano, där förutom fyra pianosonater det mesta handlar om det som brukar kallas karaktärsstycken med mer eller mindre fantasieggande titlar. (Vad sägs om "Meissner Porzellan", "Pharaonenland" eller "Singende Fontäne"). Alltså en tonsättare för salonger och dåtidens efterfrågan på stämningsfulla stycken som inte krävde alltför avancerad teknik. Tänkte jag. Men när jag bläddrar i det som finns i IMSLP ser jag att mycket realiter är alltför svårbemästrat för amatörer.

Musiken kunde mycket väl ha komponerats ett halvsekel tidigare eller ännu längre bakåt i tiden; närmast som i en Joachim Raffs efterföljd om än med viss impressionistisk anstrykning. Det låter bra, gediget och kompetent, melodiskt och nationalromantiskt, ibland med en kromatik a la Max Reger fast till skillnad från honom med en fäbless för exotism. Där Reger fann värmen vid braskaminen hemmavid god nog lämnade Niemand gärna sitt Leipzig för fantasier om hettan i lotusblommande trädgårdar.

Det är en inte alls oäven men inte heller alldeles angelägen musik. Den saknar originalitet, vilket den givetvis delar med mycken annan musik som till en början ligger väl till i samtiden och gör upphovsmannen berömd, men som tämligen snabbt också kan försvinna när andra moden och mer omvälvande tongångar tar över. 

Han försvann alltså, den gode Niemann vars namn nästan stavades likt vore det Ingens. Han delar det ödet med många andra som vi inte ens vet namnet på, de som av olika orsaker var, är och kanske också förblir Någon för endast ett fåtal som haft anledning att minnas. Som författare skrev han om Brahms, men även om Grieg och Sibelius. Han var varm anhängare av nordisk romantik, medan den förmenta dekadensen hos Richard Strauss, Mahler och Schönberg dömdes ut som patologisk. När Niemann skrev om Brahms förstod han med all säkerhet att han skrev om någon honom vida överlägsen. Men kanske tänkte han - liksom delar av hans samtid - att han i varje fall var en pianots mästare i bredd med, ja låt oss säga Grieg?

Ja, vad är det som stannar kvar och inte låter sig spolas bort i tidens strömflöden? Om jag tänker på de tidigare bortglömda tonsättare jag bekantat mig med slås jag av att det är främst de ryska och franska som tilltalat mig och som jag funnit väl värda att fångas upp på nytt. Är det kanske så att de som befinner sig i skuggan av giganterna i den starka tyska musiktraditionen med nödvändighet måste te sig som skuggfigurer i jämförelse med föregångarna? 

Nu har i alla fall en ung kinesiska spelat in några av hans verk (dock inte "Alt-China. Fünf Traumdichtungen") på en cd-utgåva från Grand Piano (som finns på Spotify). Bing Bing Li heter hon, och om Niemanns vidare öden är kanske osvuret trots allt bäst.

__________

Tidigare inlägg (nio stycken) om bortglömda tonsättare återfinns om man klickar på detta nyckelord i kolumnen här bredvid.


måndag 17 april 2017

April - med fragment ur en diktsvit



Det är i år en kylig påsk med så kallat aprilväder: blek sol med flingor i luften som nätt och jämnt når marken innan de upplöses och försvinner. Blåsippor som triumferar.

"Brev i april" heter en berömd diktsvit av Inger Christensen. Jag tar fram den ur hyllan och läser på nytt och stryker för några passager i dess rika innehåll. Poeten går ut och in i språket, tillvaron pressas på givna innebörder, korsmodal varseblivning genererar tankar före tankarna, tingen talar och namn och det som tas för givet osäkras. Det kan låta abstrakt och besynnerligt, men är på ett förunderligt sätt enkelt och mycket vackert. Det som blir kvar kanske ändå till sist talar sitt tydliga språk.

...och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.
__

Säg mig
att tingen
talar
sitt eget
tydliga språk
__

En omsorg
som den som måste till
för att upprepa världen.
__

En man
med en korg
som är tom.
En flicka
med störthjälm
och vindtygsjacka
och på kinden
lite intorkat salt
från de vindblåsta
ögonen
__

... så lätt
som var det
inget alls
i april
att gå där
som då
med varandra
i handen
faktiskt ingenting
att orda om
i vitsippsvinden
__

Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat.
__

Och vi talar
vårt eget
tydliga
språk.
Vem vet
om inte tingen
vet med sig
att vi heter
något annat.

Ur "Brev i april och andra dikter" av Inger Christensen (Modernista, 2015, i översättning av Marie Silkeberg; danska originalet utgivet 1979)

Foto: EJ


fredag 14 april 2017

Musik som engagerar och förbryllar



Jag var återigen i Stockholm i ett ärende och promenerade den väg jag brukar, en väg genom centrum som korsar de platser där den islamistiska idiotin hade ännu en av sina spelplatser för en vecka sedan. Nu låg där på Drottninggatan på flera ställen stora mängder av blommor, och skadade väggar var tillfälligt täckta med spånplattor där uttrycksfulla ord skrivits direkt på väggen eller på hundratals post-it-lappar. Folk stannade till i duggregnet, gripna och förundrade över styrkan i sitt eget symboliska handlande.

Konserthuset affischerade ett program klockan 19.00 som jag inte kunde motstå. Främst för Prokofjevs skull, hans andra pianokonsert, men också för att jag var nyfiken på vad det blir av Brahms pianokvartett i g-moll, op. 25 efter att Schönberg lagt orkestervantarna på den.

Pianokonserten är från första stund lätt att identifiera som typisk Prokofiev: lyrik som aktar sig för alltför stor sötma genom att inte hålla fast vid utan cirkulera kring tonarten, klanger som alstrar spänning genom modulationer och volymväxlingar och som inte heller saknar bråkiga utbrott som tar hela klaviaturen (och ibland även hela orkestern) i anspråk. Första satsens yviga kadens är ett exempel på just detta.

Det korta scherzot är en charmerande 2½ minutershistoria om att hålla högsta möjliga fart från början till slut. De två återstående satserna har ömsom bullrigt virtuosa, ömsom lugnt vandrande inpass, ofta med blixtrande blänk i diskanten och muller från djupaste blåset. Inte för inte har sista satsen beteckningen allegro tempestuoso; mest lik är den en väntan på ett annalkande oväder som kommer först efter det välbekanta lugn som förebådar det. 

Solisten - den ryske pianisten Denis Kozhukhin - är ännu en av dessa virtuoser som redan etablerat sig i de största konserthusen och med de bästa orkestrarna. Hans spel imponerade, vilket alltid är fallet när någon inte bara bemästrar den här svåra konserten rent tekniskt utan även gör musik av den. I ett extranummer visade han sin romantiska sida i Glucks "Mélodie" (ur Orfeus och Eurydike) i arrangemang av Giovanni Sgambati. För övrigt ett stycke som även Yuja Wang spelade häromsistens.

Och därefter Schönberg då - eller Brahms. Kvällens dirigent, Joshua Weilerstein, gjorde en kort presentation av verket, varefter han med några väl valda ord om musikens gränsöverskridande karaktär tillägnade konserten offren för terrorn.

Schönbergs skäl för att arrangera denna pianokvartett av Brahms var enligt honom själv följande: 1. Han gillade verket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas illa, ty ju bättre pianist desto ljudligare pianospel och stråkarna kommer i skymundan. 

Schönberg ville höra allt som fanns i musiken, och det menade han sig ha uppnått genom att själv orkestrera den - i Brahms anda, trots att framför allt en del slaginstrument (t ex xylofon!) och mässingsblåsarna tillförde musiken element som inte hörde till Brahms symfoniska skapande. Och pianot saknas; det var uppenbarligen inte en pianokonsert Schönberg ville generera, snarare då en femte symfoni. 

Eftersom jag inte hade pianokvartetten aktuell för mitt inre öra (inte något ofta spelat verk, som sagt) kände jag till en början inte igen vare sig Brahms eller Schönberg. I tredje satsens Andante tyckte jag mig bäst höra Brahms tonspråk, men efter att i efterhand ha lyssnat både till både originalet och nyskapelsen har jag blivit fascinerad av att mer och mer uppleva musiken som Brahms från ett tänkbart framtida år 1937. Dock måste jag erkänna att jag saknar pianot...

Det är hur som helst strålande orkestermusik som jag förstår att dirigenter gärna vill lyfta fram, precis som Schönberg ville lyfta fram den ofta även i kammarmusiken högt ansedde "symfonikern" Brahms.

Bilden: Pianisten Denis Kozhukhin

tisdag 11 april 2017

När det lilla livet prövas som hårdast



Kan man göra en spelfilm som genomgående präglas av depression och som ändå blir sevärd och kanske till och med en aning upplyftande? Ja, Kenneth Lonergan har i alla fall gjort ett försök som nog måste betraktas som lyckat. Filmen heter "Manchester by the sea" och verkar få de flesta kritiker på gott humör, åtminstone när de till sist ska sätta betyg.

Det är en successivt upprullad historia om närrelationer som krossas av olyckor, sjukdom och död men som också leder till påtvungen omstart och trevande mänskligt omsorgstagande. Den till övermått drabbade huvudpersonen Lee, fint gestaltad av Casey Affleck, är en ensamstående fastighetsskötare som kraftigt skuldtyngd flytt hemorten efter en fruktansvärd brand där hans minderåriga barn omkommit och hustrun övergivit honom. 

Som om inte detta skulle räcka och bli över får han veta att en äldre bror allvarligt insjuknat i den hjärtåkomma han sedan tidigare lidit av och ligger döende på sjukhuset där hemma. Brodern avlider och efterlämnar ett hus, en båt, några andra smärre tillgångar samt en tonårig son som nu står ensam i livet och som brodern i sitt testamente utsett Lee att ta ansvar för tills han blir myndig.

Lee kan inte tänka sig att på nytt bosätta sig i hemorten och vi får följa hans och brorsonens kamp för att i en spirande relation hitta varandra och lösningar på situationen. 



Filmens långsamma tempo med inslag av plötslig dramatik är kongenial med Lees förlångsammade reaktioner och hans tunga sinnesstämning som endast bryts för någon enstaka urladdning. Det är en finstämd skildring av starkt belastade relationer av olika sammansättning, där förutom Lees och brorsonens uppgörelser även fumligt tonårssex och framför allt det smärtfyllda återseendet mellan Lee och exhustrun ingår. I det senare fallet får Michelle Williams matcha Affleck i ett känslomässigt förtätat skådespeleri som övertygande speglar den svåra livssituation som de försatts i och som ingen riktigt råder över. Och nej, det finns ingen väg tillbaka.

Det här är med andra ord fråga om amerikansk socialrealism när den är som bäst, utan tillstymmelse till idealism eller ideologiskt tillrättalagt berättande. Ändå saknar den inte ljuspunkter och hopp om liv som går vidare - trots väderleken som knappast vittnar om annat än vinter, snöglopp eller allmänt gråväder. Det hoppet finns där främst i form av den lite tafatta ömsinthet och tillit som växer fram mellan Lee och brorsonen och som ger filmen som helhet en ton av humanitet och grundläggande sammanhållning. 

En invändning dock: Filmen använder musik i en del längre scener där den intar talets plats. Det är inte alltid särskilt lyckade val, särskilt inte när Albinonis uttröskade Adagio skruvas upp i ett av avsnitten. Det må vara ett socialt sett realistiskt val av begravningsmusik men nog tyder det på en onödigt begränsad musikfantasi hos herr regissören?

fredag 7 april 2017

Londonscener: Puccini, Bartók, Mahler och Gershwin



Royal Opera House gav Puccinis "Madama Butterfly" första kvällen under vår vistelse i London - och turligt nog med Ermonela Jaho som Cio-Cio-San, huvudrollens unga geisha. Det kändes som en ynnest att än en gång få se och höra denna albanska gåva till sopranvärlden. Intrycket från Madrid-operan för ett par år sedan (se här) befästes: Jaho inte bara sjunger bra, hon torde också höra till operascenens främsta skådespelare för närvarande. 

Flera av Puccinis operor finns på listan över vår tids mest spelade. Bland dem denna melodram om kärleken mellan en lättsinnig amerikansk marinsoldat och en allvarlig japansk flicka, ett drama som utspelas mot bakgrund av kulturskillnader och imperialistiska skevheter. Sveket mot den förhoppningsfulla och troget väntande Cio-Cio-San blir dubbelt när Pinkerton till sist återvänder. Han gör det ju inte för att uppfylla sin japanska hustrus drömmar utan för att nu med en annan hustru vid sin sida hämta det barn som blev till för fem år sedan. Berövad på allt kan ingen ångerfull Pinkerton i världen hindra Cio-Cio-San från att välja döden för egen hand. 


Musiken förmedlar melodiskt sentiment av bästa italienska märke, här och var impressionistiskt färglagd med klanger från både öst och väst. Utan större djup, påstår en del, men uppenbarligen tillräckligt engagerande för att gång på gång spelas för utsålda hus. Så många kan inte ha fel, vilket med emfas bekräftas när som i det här fallet dirigenten Antonio Pappano lyckas ta fram allt vad som finns av dynamisk kraft i partituret och orkesterspelet fungerar som den stämningsladdare det ska. 

Även övriga roller sjöngs med bravur - bland vilka den argentinske tenoren Marcelo Puente som Pinkerton och den unga amerikanska sopranen Elisabeth DeShong som Suzuki bör nämnas. Dock vill jag hävda att den här kvällen i första hand regerades av Jaho, Pappano och orkestern.


I Barbican Center gästspelade New York Philharmonic Orchestra under sin chefdirigent Alan Gilbert, välkänd från hans tid med Stockholmsfilharmonikerna. Förlåt en retorisk fråga, men vem kan motstå ett program med Béla Bartóks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" före paus, följd av Gustav Mahlers fjärde symfoni? Sopranen Christina Landshamer i sista satsen gav fin röst åt den naivistiska tron på himmelrikets frid och fröjd. 

Jag är som bekant en inbiten Mahlerfantast, men den stora behållningen den här kvällen var trots allt att bli påmind om vilken fantastisk musik Bartók åstadkom i nämnda verk. I princip symfonisk musik utan blåsare, och där pianot i egenskap av ett stränginstrument försett med hammare bildar länken mellan stråkarna och de övriga slagverken. Den inledande fugans magiska stråkmusik intonerades i mycket lugnt tempo, vilket gav eftertryck åt den successivt stegrade volymen. Nattmusiken i tredje satsen är ju både svidande vacker och smått kuslig i sin ödsliga naturmystik. Och den sista satsens virvlande danser är vildare än jag tidigare riktigt fattat. Frågan är om inte detta måste betraktas som inte bara Bartóks utan ett av 1900-talets största verk.



Det är inte ofta jag väljer musikaler, men det händer. Jag blev lockad av den Broadway-show som via Paris nyligen även nått London och Dominion Theatre. "An American in Paris" med några av George och Ira Gershwins bästa låtar är en produktion som i enlighet med den amerikanska traditionen bjuder på jazzrytmer i högt tempo med snabba scenväxlingar och mycket dans. Ja, i själva verket blev jag nästan mest imponerad av den stundtals mycket komplicerade koreografin med dess inslag av klassisk balett. Att både kunna sjunga och tala efter ett ibland närmast gymnastiskt dansnummer måste vara något av det mest krävande som finns för en scenartist. 

En sak begriper jag dock inte. Varför i fridens namn envisas man i musikalsammanhang med dessa högtalare dimensionerade för rockmusikarenor när man har en orkester i diket med dirigent och allt? Första gången jag retade mig på detta var för många år sedan när jag såg "Phantom of the opera", där jag till sist misstänkte att allt bara var playback. Så illa var det inte här, men i synnerhet i det högre registret och vid hög volym försvann den akustiska känslan helt. Det gnistrade högtalare om musiken, ett vasst elektriskt diskantljud som fjärmade en från livekänslan.

Till sist: Orgeln i Westminster Abbey ljöd starkt och helt oförstärkt i ett varierat program där jag särskilt lade märke till ett verk av den mångsidige Felix Mendelssohn - hans sjätte orgelsonat. Och jag fick ta ett värdigt farväl av musiken i London för denna gång med fader Bachs Fugue sopra il Magnificat, BWV 733.

_________________

Här finns "Un bel di vedremo" ur Madame Butterfly i ett konsertant utförande av Ermonela Jaho

Foto: EJ

tisdag 4 april 2017

London bjuder



Vårvärmen var påtaglig i London under det gångna veckoslutet, under gårdagen närmast sommartemperatur i solskenet. Vår även i de grönskande träden längs Themsen och givetvis i parkerna, där narcisserna redan blommat ut på sina håll och magnoliorna börjat sprida sina stora vita kronblad över gräsmattorna. 




Två och en halv flygtimmar bort ligger denna världsmetropol som har så oändligt mycket att erbjuda. Musik, konst och teater. Mat, dryck och förströelser av alla de slag. Parker och intressanta stadsmiljöer för avkoppling och strövtåg. Fotboll och andra sportevenemang för den som så önskar. Bokpalats i fyra våningar och mängder av andra specialbutiker. Och för den som inte vet vad den ska göra av sina pengar finns ju Fortnum & Mason och juvelerarna på Bond Street. Allt det där vet man ju sen gammalt men blir ändå konstigt nog lite förvånad varje gång.



All världens mat kan avsmakas, men en Shepherds pie och en pint of ale är inte heller fy skam. Min vana trogen lade jag in en dim sum-lunch i programmet, denna gång inte hos klassiska Royal China i Bayswater utan hos Hakkasan (Hanway Place), en konkurrent som på senare tid gjort sig känd som en av de bästa asiatiska restaurangerna. Den visade sig förtjäna de goda vitsord den fått och vi blev sittande i bortåt tre timmar. Tänkte sedan inte mer på mat den dagen.


Museerna är fortfarande i stor utsträckning gratis och så omfattande att det aldrig går att ta in mer än en bråkdel av deras innehåll. Efter att än en gång ha blivit stående framför tre eller fyra Rembrandt (på The National Gallery) kan man redan känna sig så nöjd att man är beredd att vända på klacken och återvända en annan dag. Begrundande ett par av hans självporträtt, som ung och som gammal, påmindes jag om en bok jag köpte i Amsterdam häromåret, ännu oläst, om just självporträttet i konsten. Vad kan den ha att säga om självkarakteristiken hos denne penselföringens obestridlige mästare?

Ja, och så musiken då, som jag får återkomma till. Covent Garden, med "Madama Butterfly", en kväll på Barbican med gästande New Yorks Philharmonic Orchestra, en Broadway-musical med Gershwins bästa låtar i "An American in Paris", samt en organ recital i Westminster Abbey på söndag eftermiddag. Den sistnämnda gratis, de andra evenemangen desto kostsammare, om än väl värda vartenda pund.


Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Westminster i kvällssol efter söndagens orgelkonsert
- Kensington Park
- St James´s Park vid Buckingham Palace
- Björkdunge untanför Tate Modern
- Blackfriar Bridge
- Trafalgar Square med The National Gallery
- Big Ben
(Obs! Klickbara bilder)