En dubbelgångares död

Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv? 

Herr Palomar vid havet

Berättelserna om herr Palomar hör till Italo Calvinos mest underfundiga och humoristiska. Att denne Palomar är namne med det berömda teleskopet i Kalifornien är knappast en slump, snarare signifikativt för den han är: en filosofiskt lagd iakttagare av omvärlden, en man som blir närmast autistiskt stående inför en eller annan gåtfull aspekt av tillvaron, särskilt inför fenomen som inte kan kategoriseras på gängse sätt, och där frågorna som uppstår är av den arten att de av många skulle betraktas som meningslösa.

När således herr Palomar står vid havsstranden är det inte för att rofyllt betrakta vågsvallet. Nej, han blir tvångsmässigt upptagen av läsningen av en våg, av att urskilja den i sin enskildhet, följa den och försöka förstå vad som konstituerar den. Han får då givetvis svårigheter med den flytande sömlösheten, med upphov och återverkan i det komplicerade förlopp som vågens färd mot stranden innebär. 

Palomar misslyckas med vågen liksom med mycket annat, men hans idoghet har en intressant drivkraft: om han lyckades "skulle det kanske innebära att han behärskade världens komplexitet genom att begränsa den till den allra enklaste mekanismen".

Och vi slås av att han delar syfte med den moderna vetenskapen, inte minst beträffande mödan med avgränsningen av en verklighet som skall men inte alltid låter sig kontrolleras och utforskas. Herr Palomar är inte den som ger upp, tvärtom. Med obruten iver tar han sig an det mer eller mindre ogripbara, det som går utöver ramen. Därav komiken. Och därav den spirande mystiken.

Den här lilla tankedigra boken på cirka 130 sidor - "Palomar" (Bonniers, 1985) - är med sin formella härmning av en systematiskt strukturerad rapport (i tre kapitel med under-avdelningar) en sorts poetiskt tänkande i sak, en liten avhandling som i stort förmedlar en bild av tillvaron som metafysiskt gungfly och som kan tjäna som pendang till all betryggande fakticitet. Det sker i skiften från det visuella och antropologiska till det spekulativa oändlighetsperspektivet (där enligt Calvinos egen efterskrift siffrorna 1, 2 och 3 svarar mot respektive perspektiv). Så jag måste få vidarebefordra två citat, av vilka det första helt enkelt är den stilfulla innehållsförteckningen:

1. Palomars ferier

1.1. Palomar på stranden
  1.1.1. Läsning av en våg
  1.1.2. Nakna bröst
  1.1.3. Solens svärd

1.2. Palomar i trädgården
  1.2.1. Sköldpaddornas kärlekslekar
  1.2.2. Taltrastens vissling
  1.2.3. Den oändliga gräsmattan

1.3. Palomar tittar på himlen
  1.3.1. Eftermiddagsmånen
  1.3.2. Ögat och planeterna
  1.3.3. Att betrakta stjärnorna

2. Palomar i staden

2.1. Palomar på terrassen
  2.1.1. Från terrassen
  2.1.2. Geckoödlans buk
  2.1.3. Stararnas invasion

2.2. Palomar går och handlar
  2.2.1. Ett och ett halvt kilo gåsfett
  2.2.2. Ostmuseet
  2.2.3  Marmor och blod

2.3. Palomar på zoo
  2.3.1. Girafferna när de springer
  2.3.2. Albinogorillan
  2.3.3. De fjällbetäcktas ordning

3. Palomars tystnader

3.1. Palomars resor
3.1.1. Sandrabatten
3.1.2. Ormar och dödskallar
3.1.3. Den omaka toffeln

3.2. Palomar i sällskapslivet
3.2.1. Om att bita sig i tungan
3.2.2. Om att förarga sig på de unga
3.2.3. Modellernas modell

3.3. Palomars betraktelser
3.3.1. Världen ser på världen
3.3.2. Universum som spegel
3.3.3. Hur man lär sig att vara död

Till sist ett smakprov från 3.3.3:

"En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: ´Hur kunde jag leva utan att ha läst den!´ och även: ´Så synd att jag inte läste den när jag var ung!´Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen."

Och jag frestas tillägga: Hur kan någon leva utan att ha läst den här boken!

Bilderna: 
Träsnitt av Albrecht Dürer 
Italo Calvino

En tidig dikt av Rilke

Än en gång har jag fastnat för en dikt av Rainer Maria Rilke. För en tid sedan hittade jag den på familjesidan i Dagens Nyheter, i det som var cancerforskaren och författaren Georg Kleins dödsannons. 

Så här lyder dikten på svenska i Ebba Langenskiöld-Hoffmanns tolkning:

Vet du vad längtan är? Att bo i bruset

av tidens vågsvall utan hem och strand.

Och lyss till evighetens röst i suset

från fjärran världar bortom havets rand.

Så är vårt liv. Tills stum ur det förflutna

den tystaste av alla timmar går,

som med ett sällsamt leende på slutna 

och bleka läppar upp till ljuset trår.

Jag sökte upp originalet, som visade sig vara den allra första dikten i den gamla utgåva som jag lyckligtvis hade i min poesibokhylla - "Die frühen Gedichte", Leipzig, Im Insel-Verlag, MCMXIX.  

Das ist die Sehnsucht: wohnen im Gewoge

und keine Heimat haben in der Zeit.

Und das sind Wünsche: leise Dialoge

täglicher Stunden mit der Ewigkeit.

Und das ist Leben. Bis aus einem Gestern

die einsamste von allen Stunden steigt,

die, anders lächelnd als die andern Schwestern,

dem Ewigen entgegenschweigt.

Det är som synes en vacker, men mycket fri tolkning till svenska som Langenskiöld-Hoffmann gjort, säkert betingad av strävan att bibehålla dikten rimmad och framför allt att komma till rätta med den sista strofens båda sista rader som onekligen bjuder på vissa svårigheter. 

Jag utmanade mig själv att försöka komma närmare originalet i en egen tolkning, också för att tränga djupare in i ordalydelserna. Jag är långt ifrån säker på de sista radernas kryptiska innebörd. Rilke låter oss fritt spekulera om den där stunden ur det förgångna vars gåtfulla leende avviker från "systrarnas" mera välbekanta. Leendet är givetvis centralt för dikten och med all sannolikhet av det sällsamma slag som Langenskiöld-Hoffman tänker sig. 

Så här blev min version, som jag betraktar som oavslutad. Framför allt sista raden tvingar fram en egen tolkning som kan diskuteras. Och kanske kan någon tyskspråkig läsare komma med alternativa förslag, i detaljer eller som helhet.

Längtan är att bo i vågen

och sakna varje hemort här i tiden.

Önskan är att föra dialogen

stilla dagligen med evigheten.

Sådant är livet. Ur gårdagen uppstiger

sist den ensammaste av alla stunder

som med ett leende olikt andra tiger

inför evighetens under.

Foto: EJ

PS. Jag ser att denna dikt finns textad på en husvägg i Leiden, Nederländerna. Bilden är hämtad från Wikipedia:

Musiken att dö till

Den gamla frågan om vilket musikstycke man skulle ta med sig till den öde ön lever fortfarande. Den ställs bland annat i kortintervjuer med aktuella artister i den förträffliga franska musikkanalen mezzo. Och det visar sig förstås att den inte är lätt att besvara för någon, inte heller för dem vars yrke är musik.

En besläktad och lika hypotetisk fråga är vilken musik man skulle vilja lyssna till på dödsbädden, om man nu skulle hamna i en situation innebärande sängläge och ett tidsförlopp. Den store brittiske musikologen och musikkritikern Ernest Newman (1868-1959) skrev för drygt hundra år sedan en artikel i The Musical Times där han försökte ge ett svar. Han bad då läsaren observera att det inte var begravningsmusik han hade i tankarna, inte musik som riktar sig till andra utan den man själv skulle vilja somna in till.

Han resonerar lite fram och tillbaka i den där ovanliga essän, avfärdar några typexempel och stannar till vid andra. Chopins berömda sorgmarsch, begravningsmarschen i Beethovens "Eroica", sorgmarschen i Wagners "Götterdämmerung", Strauss´ "Tod und Verklärung" hör till det som diskvalificeras. Det är på tok för spektakulär och heroisk musik för vanliga dödliga; snarast just solenn begravningsmusik än elegisk musik för den som står i begrepp att lämna livet.

Beträffande Chopins sorgmarsch kan den för Newmans del inte komma ifråga sedan han hört en lustig kommentar om dess ABA-form: (A) den gamle gossen gick och dog, (B) nåväl, han kom förmodligen till himlen, A) och ändå, den gamle gossen gick och dog. För min egen del är den - i synnerhet i arrangemang för blåsare - störande förknippad med begravning av senila sovjetdiktatorer et consortes.

Det är tveksamt om stor symfonisk musik är det som ligger närmast till i sammanhanget. Det skulle i så fall vara en stilla orkestermusik som i den långsamma marschen i Händels "Saul", av Newman nämnd som tänkbar. Men är det verkligen marschera man vill göra in i evigheten? Och Tjajkovskijs "Pathetic" saknar enligt Newman tillräckligt filosofiskt djup och liknas lite elakt vid den högljudda gråten hos ett skräckslaget barn som skuffats in i ett mörkt rum. 

Han nämner Brahms men har ingenting att säga om exempelvis Bruckner och Mahler, vilket väl får ses som ett utslag av att deras status när artikeln skrevs inte på långt när var vad den nu är. Särskilt hos Mahler kan man naturligtvis finna många relevanta anknytningar, både i den extatiskt förhöjda livskänslan som i sista satsen av "Uppståndelsesymfonin" och det gradvisa utslocknandet i nionde symfonins sista sats, så illusorisk att tanken att koordinera sin sista suck med den musiken onekligen fascinerar. Likväl är nog detta i första hand musik för livsbegrundan än någonting för själva dödsprocessen. 

Någon av Mahlers lieder, till exempel "Ich atmet´ einen Lindenduft", kunde kanske väcka angenäma minnen och ge vilsam bekräftelse i en avskedssituation där doft och andning hör till det som ska gå förlorat. Ett mörkare alternativ är den sång som Newman nämner, dock förbehållen människor "med nerver av stål": Hugo Wolfs tonsättning av Michelangelos dikt "Alles endet, was entstehet". 

Sång - ja, kanske det, men troligen är det den ordlösa musiken som skulle få företräde. Det förslag från Newman som väcker starkast anklang hos mig är Adagiot i Mozarts stråkkvintett i g-moll. Hos Mozart finns ju i rikligt mått den sammansatthet som både livet och musiken rymmer och som man förhoppningsvis förmår att uppskatta även mot livets slut. Och vill man ha sång så varför inte Mozarts version av "Ave verum corpus" - detta den enkla klarhetens skönaste hastverk (direkt och felfritt nedskrivet, kanske en timmes verk, enligt Wolfgang Hildesheimer) är det nog många som kan tänka sig.

Viss sympati har jag också för "Pavane för en död prinsessa" av Ravel. Pianomusik i lugnt tempo finns det gott om, och om vi med Newman återvänder till Chopin är preludiet nr 20 i c-moll givetvis ett alternativ, men jag skulle i så fall hellre välja nr 4 i e-moll. 

Bachs "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ" är ett annat preludium som håller i alla situationer. Likaså densammes "Saraband" ur femte cellosviten. Men tvingas jag välja blir det slutligen ändå Schubert, den helt vidunderligt vackra, oändligt sorgesamma andra satsen i sista pianosonaten, D 960, Andante sostenuto. Skönare vaggvisa in i resignationen är svår att föreställa sig.

Jag lät mig som synes dras med i Newmans spekulationer men undrar till sist över tystnaden i och omkring den där bädden. Vem vet hur den i verkligheten skulle gestalta sig? Möjligen är det just tystnaden, markerad av det stilla tickandet från ett urverk och nu och då avlägsen klockklang utifrån, som skulle upplevas som en ynnest. Och i den tystnaden skulle då kanske överraskande en välkänd melodi utan yttre ljudkälla stiga upp ur barndomens djupaste dunkel.

______________________________

Om Hugo Wolfs "Alles endet..." skrev jag här.
Om Mozarts g-mollkvintett skrev jag bland annat här.
Om Schuberts Andante sostenuto skrev jag bland annat här.

Bilden: Dödens ö (Arnold Böcklin, en av flera versioner)
Ernest Newman: The Music of Death, i The Musical Times, July 11, 1915, s 398-399.

Det själviakttagande ögat

Ibland måste man läsa en roman två gånger på raken för att få ett ordentligt grepp om den. Det behöver inte betyda en brist utan kan snarare vittna om berättelsens densitet, dess krav på noggrann läsning så att man inte missar knutar, tvetydigheter och subtila skiften mellan perspektiv och identiteter.

Så det fick bli två gånger "Ögat" av Vladimir Nabokov (Modernista, 2015, i som vanligt föredömlig översättning av Aris Fioretos), en till omfånget lång novell som nog rättvist kan betecknas som kortroman. Den skrevs 1930 i Berlin men utkom på engelska först 1965.

Händelserna utspelar sig bland ryska emigranter i Berlin och berättaren, en något vilsen ung man som försörjer sig som privatlärare för ett par pojkar i en välbeställd familj, är en av dem. Hans eskapad med en gift kvinna avslöjas av kvinnans make, som misshandlar honom på ett så förödmjukande sätt att han beslutar sig för att ta sitt liv. 

Han avfyrar mycket riktigt sin pistol mot bröstet, men huruvida detta skott dödar honom eller inte förblir ovisst. Klart är dock att han fortsättningsvis i någon form bevarar ett öga för den följande händelseutvecklingen, möjligen som ett spöke från andra sidan, men i så fall ett med förmågan att av och till materialisera sig och ingripa i handlingen.

Hur som helst hänvisar berättaren "med okynnig och sorglös logik" till livet efter denna dödliga handling och till det mänskliga tänkandets och föreställningskraftens överlevnad. Han är fortsatt maniskt upptagen av den ännu olösta gåtan vem bokhandelsbiträdet, en viss herr Smurnov, egentligen är.   

Denne Smurnov framstår som en dubiös karaktär, en misstänkt spion och bedragare, men samtidigt en intressant och charmerande person. Han är förvisso också en bland herrarna som i likhet med berättaren själv har svårt att slita blicken från den unga attraktiva Vanja. Den förblindande åtrå hon väcker bidrar till misstanken att läsaren har att göra med ett återkommande tema hos Nabokov, nämligen dubbelgångaren, den volatila identiteten eller jagets spegel i en annan. 

Är inte Smurnov i själva verket berättaren fast utifrån betraktad, en fiktiv konstruktion som inte bara inger osäkerhet om vad som är fantasi och verklighet, subjektivt och objektivt, närvaro och minne, utan till och med om vad som är levande liv och överlevnad efter detta. 

Berättaren misslyckas med erövringen av Vanja, ånyo utsätts han för en svår nesa. "Det är skrämmande när det verkliga livet plötsligt visar sig vara en dröm, men hur mycket mera skrämmande är det inte när det man trodde var en dröm - svävande och ansvarslöst - plötsligt stelnar till verklighet." (s. 63)

Ändå försäkrar, ja, bedyrar berättaren frenetiskt att han är lycklig. Lycklig trots insikten om att överlevnaden är villkorad, att den dagen kommer då den sista personen som minns honom dör och att sedan allt är slut.

"Jag svär, jag svär på att jag är lycklig. Jag har insett att den enda lyckan i denna värld består i att iaktta, att spana, att spionera, att granska sig själv och andra, att inte vara något annat än ett stort, glasartat och något blodsprängt öga som aldrig blinkar. Jag svär att detta är lyckan." (s. 67)

Nästa roman av Nabokov skrevs 1932 med titeln "Förtvivlan".

Nicolai Gedda 1925-2017

Idag meddelas att den store tenoren Nicolai Gedda har dött. När han fyllde 90 i juli 2015 skrev jag några rader om honom, en av min barndoms stora idoler. Jag skickar er vidare dit, där det också finns en länk som påminner om att röster som hans aldrig kan tystna så länge vi själva är i livet och kan lyssna till inspelningarna. Ja, även om skivorna försvunne kommer hans röst för oss som älskat den alltid att kunna höras i vår egen inre konsertsal. 

Wang & Kavakos i duorecital

Stora salen i Stockholms Konserthus fylld till sista plats inger alltid speciella förväntningar. Inte minst när det paradoxalt nog är fråga om en kammarkonsert med en pianist och en violinist som med trygg tillit till sin världsberömmelse vågat välja ett program med nästan enbart 1900-talsmusik. När en tidigare annonserad Beethoven-sonat byttes mot Béla Bartóks första violinsonat blev kanske några besvikna, men de fick förhoppningsvis i stället upp öronen för ett mindre känt mästerverk. Leos Janacecks och Claude Debussys violinsonater hör väl inte heller till det mest spelade på konserter av det här slaget.

Leonidas Kavakos och Yuja Wang hade på grund av sjukdom inte hunnit repetera tillräckligt på Beethoven-sonaten. Det säger allt om deras professionalitet att de trots feber i kroppen (Wang) genomför ett så avancerat program med den sanslöst svårspelade Bartók-sonaten som virtuos kulmen. 

Janacecks musik attraherar med sin egenart, sin släktskap med korthugget talspråk blandat med lyrismer som genomgående stildrag, oavsett det är fråga om solopiano eller opera. (Jag ser verkligen fram emot "Jenufa" på Kungl Operan i mars) Även om den här violinsonaten kanske inte hör till hans starkaste kort är det lätt att också här identifiera hans kvaliteter. I likhet med Bartók inspirerades han på ett avgörande sätt av folkmusik, vilket här främst märks i andra satsens "Ballada". Det är ett verk att återvända till; min känsla är att det kommer att växa med upprepade lyssningar.

Gemensamt för musiken i lördags var kontrasterna mellan finstilt och braskande, lyriskt och dramatiskt, möjligen med undantag av Schuberts Fantasi i C-dur, op. 159, med dess variationer på hans egen sång "Sei mir gegrüsst". Inte heller det är kammarmusik man ofta hör. Redan det inledande tremolot i pianot och en stilla växande ton hos violinen anslår styckets karaktär av rofylldhet i milt brusande natur. 

Samspelthet visar sig som bekant inte bara i komplexa och fartfyllda partier utan även i svaga och serena, där finstämt handlag med stråke och tangenter är vad som krävs. Med utsökta nyanser spelade Kavakos och Wang fram en Schubert med fantasier om en lång och ljusomstrålad utflykt i fåglars och forellers omedelbara närhet.

Hur annorlunda då i det avslutande huvudnumret - Bartóks mer än halvtimmen långa violinsonat, Sz 75 från 1921. Här blev kontrasterna mellan ljus och mörker starkare, den rytmiska energin kraftfullare och klangen tjocknade i dissonanta kluster. Vilket inte hindrade att Kavakos och Wang även här ibland fick excellera i konsten att spela på gränsen till det hörbara, inte minst i Adagiots konfessionslösa andakt. 

Första satsen blandar ytterst kärv harmonik med långa avbrott för tunn och skir lyrik, och jag slogs av att Bartók i flera stycken faktiskt framstår som en impressionist med skarpare kanter och en häftigare attityd än hos den Debussy han tidigt påverkades av. Tillfälle gavs ju att jämföra med Debussys eget verk, hans sista, den vackra och sorgsna violinsonaten i g-moll från 1917.

Rytmiken, ja. Sista satsens dansanta tumult måste vara bland det vildaste Bartók åstadkom i den vägen. Ett exempel på hur han stilistiskt kunde utnyttja folkmusikaliska element och med bibehållen energi skapa komplex konstmusik av dem. Musikerna får briljera i en katalog av rytmer, tempot drivs upp med tvära stopp och med ett fortsatt driv som ingen vet hur och var det ska sluta. Ibland dansar de tillsammans, ibland som solister var för sig men ändå i ett komplicerat samspel. Det är förstås hänförande att inte bara höra utan också se detta utföras av musiker som i någon mening samtidigt förvandlas till cirkusartister i konstens tjänst.

___________________________________

För den som vill lyssna till Bartók-sonaten rekommenderar jag en cd som kom för några år sedan med Isabelle Faust och Ewa Kupiec (finns på Spotify). Men framför allt: på Youtube kan man både se och höra legendarerna Svjatoslav Richter och David Oistrach (här).