Vintersport

Mitt vintersportande är inte något att skryta med längre. Sanningen är väl att den inte varit det ens fordom i norrländsk barndom. Men ibland dras man med på förslag av andra. Och har man sådan tur med vädret som vi hade igår är det bara att tacka ja och hoppas att något av skridskoåkningens elementa sitter kvar i ryggmärgen.

Fjällnora heter en fritidsanläggning vid sjön Trehörningen norr om Uppsala som vintertid bland annat erbjuder spår för skidåkare och plogade banor för skrinnare. Den här dagen var de flesta försedda med långfärdsskridskor på banor av olika längd för olika grader av uthållighet. Tre kilometer fick räcka för min del.

Röken från korvgrillarna beslöjade det sjunkande solljuset och det slog mig hur lågmälda samtalen blir i den här vintriga miljön med alla åldrar utom ofärdiga gamlingar närvarande. Om sommaren är här en badplats och man kan livligt föreställa sig skriken och skratten i en annan årstid.

Med mobilkamerans hjälp kunde jag ta några bilder av folklivet som på något förmedvetet plan kändes egendomligt bekant. Först när jag sitter och skriver det här dyker Bruegel upp. Naturligtvis Bruegels vinterbilder!

l

Efter turen, med trötta vader som jag i min oträning och osäkerhet spänt för mycket, serverades jag en kopp choklad som ju aldrig smakar bättre än utomhus i ett par minusgrader.

Om någon till äventyrs undrar hur det gick kan jag meddela att jag klarade mig hyggligt. Mot slutet blev jag till och med lite övermodig och ökade farten, just när tröttheten började ta ut sin rätt. Den tog ut sin rätt i form av en spektakulär vurpa som lyckligtvis inte gjorde mig mer än lite lagom mörbultad.

Aftonsånger

Aftonsånger (Bonniers, 2010) blev Bengt Emil Johnsons sista diktsamling. Jag läser den och läser den på nytt under några sena kvällar i sänglampans ljus. Den fyller mig med undran och glädje över originella naturiakttagelser, språklust och stundom rena lustigheter, alltsammans i en för den johnsonska poetiken tämligen typisk blandning. Här finns åtminstone ett par dikter som jag tänker mig mycket väl kan räknas till det bästa i hans produktion. En av dem återger jag här i sin helhet:

Det är uppehåll.

Som vanligtvis.

Det pågår (vilket ofta

har framhållits) men

mestadels består pågåendet

av uppehåll. "Det börjar

alltid efteråt", som

en klok person en gång tanklöst

framhöll. Och efter varje början

följer uppehåll.

Någon passerar.

Det är ett väldigt avstånd mellan

hit och dit,

nog sagt.

Att repetera är oöverstigligt.

Jag ska inte ge mig in i en diktanalys, bara konstatera att här ryms ungefär det mått av svindlande tankar man kan behöva vid sänggåendet efter ännu en ordinär arbetsdag. Låt mig ändå förmedla några associationer.

Det är en av poesins paradoxala uppgifter att försöka göra det hart när omöjliga, nämligen ordsätta det som ligger på gränsen eller rent av bortom gränsen för det utsägliga. Jag har uppfattat Johnsons diktkonst som att den i stor utsträckning befinner sig i dessa medvetandets gränstrakter. I ett tillstånd av genomsläpplighet för förnimmelser, inifrån och ut och utifrån och in, gärna naturupplevelser av vind, lövverk och fågelliv, skapar han tid och rum för ett jag som oscillerar mellan aktivum och passivum, mellan oförlöst tanke och begrepp i vardande.

En av ytterst få moderna psykologer som intresserar mig heter Daniel Stern, en schweizisk utvecklingspsykolog som försökt förstå det förspråkliga barnets upplevelse av själv och omvärld. Han har i det syftet lanserat begreppet vitalitetsaffekter som ett komplement till de kategoriaffekter (glädje, ilska, ledsenhet, förvåning, avsmak, etc) som vi alla känner igen som distinkta fysionomiska uttryck och vilka som sådana är grundläggande för all mellanmänsklig kommunikation. Men dessa vitalitetsaffekter, som skänker förnimmelsen av liv och varande, är svårare att begreppsliggöra och kan kanske bara beskrivas på det sätt som man beskriver musikaliska förlopp. Det är känslan av att någonting pågående skapar dynamiska konturer eller mönster, förnimmelser av någonting som "väller fram", "tonar bort", "flyter", "exploderar", "bryter in", "dras ut" eller som i termer av intensitetförändringar kan liknas vid ett crescendo eller diminuendo, ett legato eller staccato. Barnet upplever detta både som inre och yttre skeenden, och betydelsen av upplevelserna är bland annat länkade till vårdarnas hållande och handhavande.

Jag blev påmind om den här sortens förnimmelser vid läsningen av denna dikt, och jag tänkte att det finns ett element i dikten som skulle kunna knytas till detta fenomen. Nyckelordet här är emellertid "uppehåll". Uppehåll? Är vi utomhus eller i vårt eget inre? Är skeendet att likna vid regnmolnens gång över himlen eller ett avbrott i vårt skådande för egen tankeverksamhet, en eftertänksamhet i ordets mest konkreta bemärkelse?

Ett oavvisligt tidsflöde påtalas, men med uppehåll, mestadels uppehåll, fastän i grunden hela tiden denna vitala förnimmelse av något ständigt pågående. Och vem är denne någon som passerar? Kanske befinner vi oss i ett medvetande, ett minne, som eliminerar varje början och slut, och som ständigt fylls på med såväl ordlöst som begreppsligt skådande så länge liv och vitalitet består. Till sist ett påstående om det oöverstigliga i att repetera någonting. Ingen repetition möjlig? I det yttre nej, och i det inre endast i så måtto att allt egentligen börjar efteråt, som uppehåll, som eftertänksamhet.

Johnson skapar hos läsaren (i varje fall denne läsare) både uppehåll och en förstärkt tids- och närvarokänsla. Det är en underbar dikt som försöker gestalta något lite av det stora undanglidande i vår tillvaro.

Tänkt (6): De utopiska visionernas död

Inom politiken presenterar nästan ingen längre utopiska visioner om ett annat samhälle. Parallellt finns inte heller så många inom teologin som tänker eskatologiskt.
Minst två frågor inställer sig: Vilka är egentligen de som i våra demokratiska välfärdssamhällen fortfarande anser att de inte klarar sig utan utopin, en vision om det bortomliggande? Och varför känner de flesta andra en viss rädsla för att sådana visioner ska återuppstå?

Silvio d´Arzo och tvätterskans fråga

De bloggar som jag följer stimulerar ofta till läsning, dels av böcker som jag vill läsa om, dels också av författare och titlar som jag aldrig hört talas om. Givetvis mäktar jag inte med allt av det jag antecknar i mitt minne eller ambitiöst lägger fram på nattduks- och bokbord.

I somras fann jag hos Bodil Zalesky en kort presentation av en italiensk författare, Silvio d´Arzo, som väckte min nyfikenhet. Boken, en novellsamling, heter på italienska Casa d´Altri, där titelnovellen är den som gjort författaren känd och översatt till flera språk.

Jag har nu läst denna novell, inte på originalspråket utan på engelska, i The House of Others (The Marlboro Press/Northwestern, 1995). Via nätet fann jag den i en utgåva tillsamman med några andra av d`Arzos noveller, i en (anar jag) mycket känslig och kompetent översättning av Keith Botsford, som också skrivit en fin introduktion till hela författarskapet.

Silvio d´Arzo, i själva verket en pseudonym, föddes 1920 i Reggio Emilia och levde så gott som hela sitt korta liv där. Han hann skriva ett ganska stort antal dikter, några få noveller och några originella litterära essäer innan cancern tog honom 1952. Hans ryktbarhet vilar som sagt på en enda novell, och den som tidigt bidrog till berömmelsen var ingen mindre än den store poeten(och Nobelpristagaren) Eugenio Montale.

Berättelsen handlar om en gammal präst i en fattig landsortshåla i de emilianska bergen som blir varse en kvinna, en märkbart sliten kvinna som med sin get regelbundet besöker flodstranden i byns utkant för att tvätta kläder. Denna kvinna har han aldrig tidigare stött på och blir därför fångad av hennes gåtfulla närvaro. Han återvänder gång på gång och betraktar henne på avstånd. Till sist finner kvinnan i alla fall en anledning att uppsöka prästen för ett samtal, eller kanske snarare för att ställa en fråga. Är det sant eller inte att kyrkan aldrig tillåter ...?

Det blir ett kort samtal. Nej, kyrkan tillåter inte skilsmässa och omgifte, och det vet hon ju så väl. Men kvinnan återkommer och lämnar ett brev, som hon emellertid skyndsamt återtar innan prästen hinner få det. När så prästen en dag möter henne på vägen vill han veta vad hennes ärende var. Under stark press och med stor vånda klämmer hon då fram sin fråga, sin egentliga fråga, om det ändå inte finns särskilda omständigheter som gör det möjligt för kyrkan att se försonligt på en person som, ja, bara i undantagsfall, i mycket speciella fall ...

Jag ska inte avslöja hennes fråga, bara antyda att den är lika central för existentialisten Albert Camus. Det är en gles men innehållsmättad text där det karga bergsklimatet och de hårda levnadsvillkoren skildras med en beundransvärd koncentration och konsekvens. Mitt i denna stilla och slutna avkrok, med dess ödsliga bytorg, enstaka hundskall och den spröda klangen från getternas bjällror, ruvar laddningen i de evigt mänskliga frågorna. Montale tyckte novellen var fulländad, och han måste ha syftat på att den inte innehåller ett ord för mycket eller för litet. Undertexten är lika omfattande som den man läser och man lockas att omedelbart börja om från början. Det är en berättelse som när man väl läst den för alltid stannar kvar i minnet.

Novellen tycks vara på väg in i en ny högkonjunktur om man ser till vad som för närvarande skrivs och översätts i Sverige. Förhoppningsvis hittar någon av de många små kvalitetsförlagen till Silvio d´Arzos novellkonst också.

En afton i dissonanta klangvärldar

Igor Stravinskijs Psalmsymfoni tillhör det allra bästa han komponerade, det är min enkla mening. Våroffer är förstås hans mästerverk, men bortsett från det finns knappast någonting i hans opuslista som går upp emot den underbara sång och musik som Psalmsymfonin bjuder på.

I lördags gavs den i Stockholms konserthus, med Filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör under ledning Sakari Orami. Och förutom att jag njöt av det fina framförandet föll jag efter paus i begrundan över dissonansernas roll i den moderna konstmusiken.

Den "disharmonik" som Stravinskij åstadkommer är, skulle jag vilja säga, en i så fall skärande skön harmonik. Nu är ju inte dissonanser i och för sig något nytt fenomen med Stravinskij och hans samtida; redan Mozart skrev en "dissonanskvarett" och vad ska vi säga om Gesualdo. Med den moderna musiken har det dissonanta inslaget dock ökat till en omfattning som närmast innebär dess kännemärke. Våra moderna öron har samtidigt vant sig vid dessa komplexa klangfält med allt vad de innebär av inneboende spänningar och stundom svävande klusterackord.

Med den rytmiska finess som alltid var Stravinskijs signum riskerar dock musiken aldrig att bli stillastående, hur de tjocka ackorden än må gå upp i varandra. Han var modernist, javisst, men samtidigt också traditionalist och i den här symfonin en så kallad nyklassicist - en kameleont som genom alla skiften var och förblev en melodiker. När han därför komponerar till Guds ära, för övrigt med samma naiva fromhet som hos Bruckner, kan det inte bli annat än vackert. Att han sedan menade att musiken var autonom, att den inte uttryckte någonting utöver sig själv, kan kanske synas en aning motsägelsefullt. Men han menade bara att den inte kunde lagbindas till utommusikaliska företeelser, inte ens specifika känsloregister, utan snarare var gudomligt fristående, lydande sin egen universella logik. Resultatet kan också upplevas som någonting svalt och objektivt, som samtidigt inte utesluter innerlighet. Och detta trots att den första satsen enligt honom själv tillkom i ett slags rus (dock ej av whisky, vilket annars var en dryck Stravinskij älskade).

Filharmonikerna och kören gjorde ett gott arbete, för att inte säga ren propaganda för Stravinskijs musikskapande.

Efter paus levererades en annan sorts disharmonik som vi inte behöver sätta citationstecken kring. Dimitrij Sjostakovitj åttonde symfoni är ett ur flera synvinklar typiskt verk för 1900-talets första decennier. Stort anlagt och kärvt i tonspråket, i detta fall präglat av de umbäranden som inte minst tonsättaren själv erfor under Stalin-epoken. De dissonanser som tornar upp sig ingår här i ett sammanhang som gör dem stundvis rent brutala för hörseln, för att inte säga nervsystemet som helhet. En hel timme varar denna symfoni och under den tiden sätts lyssnarens förmåga att uthärda en nattsvart livskänsla på rejäla prov. Det är inte bara tonstyrkan det handlar om utan även det faktum att vilopunkterna är få. Jag känner inte närmare till Sjostakovitjs musikestetiska syn, men även om det inte heller i hans fall är fråga om regelrätt programmusik går det inte att frigöra sig från tanken att musiken är avsedd att uttrycka och förmedla mycket starka känslor - av bitterhet, vrede, smärta, ibland gudskelov upplöst i en nödvändig resignation.

Två moderna dissonanta musikverk, men ändå så olika till sin karaktär. Så komplex är musiken att den liknar livet självt; det blir en fråga om sammanhanget och fördelningen av ljus och mörker som avgör hur vi kommer att uppleva de ofrånkomliga dissonanserna.

Bilden: Picassos teckning av Stravinskij.

Vårens begivenheter

DN tipsade igår om vårens bokutgivning. Tyvärr hittar jag ingenting av det som utpekas där som hamnar på måstelistan, och lika bra är kanske det. Det finns så mycket ännu oläst av det som redan utkommit, nyligen och för länge sen.

Hur är det då med musiken och teatern? Halvårsvis brukar jag gå igenom programutbudet för i första hand Uppsalas och Stockholms scener, och pricka för det där oundgängliga som absolut inte, och det där andra som helst inte, får missas. Den listan brukar bli mer än tillräckligt lång.

Gästspelet i Stockholms Konserthus med Concertgebouw Amsterdam har jag redan säkrat biljetter till. Den 11/2 ges alltså en möjlighet att höra en av världens allra främsta symfoniorkestrar, för ett par år sedan i en kritikerenkät utsedd till den allra främsta. Mariss Janson dirigerar och Leif Ove Andsnes är solist i Brahms pianokonsert, nr 2. Dessutom Wagner och Richard Strauss på programmet.

Samma konserthus besöks av tre världspianister under våren: Andras Schiff, Lang Lang och Evgenin Kissin. De båda sistnämnda innebär fördyrade biljetter, för så ser marknaden ut just nu. För min egen del kommer jag att i första hand välja Schiff, som jag betraktar som den intressantaste av de tre.

Och för att nämna ytterligare ett gästspel så kommer Göteborgs symfoniorkester, som ju brukar räknas som Sveriges bästa, till Uppsala Konsert och Kongress den 13 april med sin unge dynamiske dirigent Gustavo Dudamel i spetsen. Stenhammars Serenad och Prokofievs femma står på programmet. Det blir säkert festligt och fullsatt.

I Berwaldhallen kommer vår egen nestor i dirigentfacket, Herbert Blomstedt, att leda Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i bland annat Bruckners mässa i f-moll. Det sker dagen efter det att Amsterdam-orkestern varit i Konserthuset, så ibland packar sig evenemangen lite väl tätt för en stackars musikälskare.

Lägg därtill att en av vårens intressantaste kammarkonserter sker dagen därefter, den 13/2 i Konserthuset, då Midori (violin) och Charels Abramovic (piano) framför verk av Beethoven, Schubert och Cesar Franck.

Den 10 april ges Bachs Johannespassion i Berwaldhallen. Radiokören, igen. Och Drottningholms barockorkester. Nog för att Matteuspassionen är ett av Bachs (och musikhistoriens) största verk, men Johannespassionen hamnar lite orättvist skuggan, och det är därför glädjande att det tas upp inför påsken.

På teaterfronten har jag prickat för Moliéres Tartuffe på Stockholms stadsteater. Regi Tommy Berggren och med Dan Ekborg och Johan Rabeus bland de medverkande. På samma teater sätts också musikalen Paraplyerna i Cherbourg upp, vilket gör mig lite nyfiken eftersom musiken är av Michel Legrand. Regi: Alexander Mörk-Eidem. På Uppsala stadsteater ges Ibsens Gengångare som också skulle kunna vara sevärd.

Opera? För första gången sätts Verdis Stiffelio upp i Sverige och det sker på den förkättrade Kungliga Operan i kungliga huvudstaden. Vi får hoppas att den blir den succé som denna mindre kända opera av Verdi verkligen förtjänar. Jag har alldeles nyligen sett den i en dvd-inspelning från Covent Garden i början av 1990-talet (med José Carreras i huvurollen) och jag blev grymt imponerad. Verdi, som skrev ett trettiotal operor, varav många hör till själva inbegreppet opera, visar även i detta sällan spelade verk sitt mästerskap. Skälet till att Stiffelio inte i samtiden slog på samma sätt som Rigoletto eller La Traviata (som komponerades ungefär samtidigt) var bland annat censurproblem, och av någon konstig anledning har den inte heller förrän på senare år lyckats ta sig in på repertoaren.

Operan handlar om en protestantisk präst som efter en tids bortavaro kommer hem till en hustru som varit otrogen. Alla de musikdramatiska delikatesser som vi är vana att få serverade av trollkarlen Verdi finns med i de konflikter som uppstår mellan och kring pastorsparet. Verdi var ju humanist, ej troende, men det hindrade honom inte att utnyttja en kristen moralproblematik för att i operans laddade kulmen tvinga prästen tillbaka upp i predikstolen och läsa bibelstället om Jesus och äktenskapsbryterskan. "Den som är utan synd kaste första stenen..." Här har vi alltså ett nordeuropeiskt drama med något för en italienare så förbryllande som en präst som är gift, desslikes bedragen som äkta man och som till sist förlåter sin hustru. Svårsmält stoff kanhända, trots att musiken borde varit igenkännlig som den högoktaniga sydeuropeiska romantik det är fråga om. För vår tid är innehållet i sig givetvis inte särskilt anmärkningsvärt, vilket inte motsäger att dramat känslomässigt fortfarande äger sin fulla kraft och giltighet.

Jag håller tummarna för att Lars Cleveman och Lena Nordin i huvudrollerna kommer att kunna göra detta drama full rätttvisa. Den italienske dirigenten P G Morandi utgör ett slags borgen för att den rätta italienska glöden i orkesterdiket uppstår, med åtföljande smittoeffekter på uppsättningen som helhet.

Bilden: José Carreras som Stiffelio i Covent Garden-uppsättningen av operan Stiffelio, 1993.

Det högtravande sitter inte alltid i Akademien

Apropå det roande "meningsutbyte" som för närvarande pågår mellan den ständige sekreteraren och en dansande påfågel vill jag bara påminna om ett av mina tidigare inlägg - som finns här.

Mattias Agnesunds afton är slut

På nätets slingriga surfvägar når mig beskedet att Mattias Agnesund hastigt avled i julhelgen, 37 år gammal. Mina första tankar var: Så orättvist, så hopplöst orättfärdigt och - konstigt nog - så överraskande. Trots att man visste att den svåra muskelsjukdom han levde med innebar en radikalt förkortad livstid trodde man nästan att han satt i en speciell förhandlingsposition med döden själv angående nödvändiga uppskov.

Jag blev medveten om Mattias genom hans biografi över kyrkosångaren Einar Ekberg (Blott en afton bor jag här, Artos, 2005), utgiven i samband med 100-årsjubileet av Ekbergs födelse. Mattias bidrog till det under senare år nyväckta intresset för Ekberg, enligt min mening en av de största sångare Sverige ägt och som framför allt min föräldrageneration hade en speciell relation till. Einar Ekberg dog i cancer 1961, och min egen upplevelse av honom hör således barndomen till, vilket för övrigt gäller hans samtida, Jussi Björling, även han för tidigt död redan 1960.

Det var en initierad och samtidigt mycket personligt färgad levnadsteckning som Mattias gav oss, interfolierad av hans egen närkamp med de existentiella frågor som den frikyrkliga miljön och hans svåra handikapp gav upphov till. Kloka tankar om andlighetens fram- och baksidor blandades med porträttet av den en gång så populäre sångaren, vars röst och sångkonst via de nyutgivna cd-skivorna hade drabbat honom med samma kraft som tusentals andra före honom vittnat om. Min enda kontakt med Mattias var ett bloggkommentarsutbyte i samband med att jag på min förra blogg publicerade ett par texter om mitt eget förhållande till Einar Ekberg.

Tom Alands gripande tv-dokumentär om Mattias från 2006 gav intryck av en ofattbart tapper människa som trotsade sitt öde och oförtrutet arbetade vidare på nya projekt. Enligt egen utsago var han som doktorand vid Göteborgs Universitet på god väg att fullborda en litteraturvetenskaplig avhandling om författaren och predikanten Sven Lidman. Man kan bara uttrycka en uppgiven vrede över det meningslösa i att han inte fick göra detta. Jag hade väldigt gärna velat läsa vad han hade att förmedla om en annan av legendarerna i min uppväxtmiljö.

Medan vi än en gång tvingas begrunda livets orättvisor finns det samtidigt anledning visa tacksamhet för vad Mattias hann uträtta och vördnad för den okuvliga livsenergi han visade livet ut. Visst är det med en särskild känsla man önskar denna kämpande ande en vila i frid.

Tänkt (5): Den förblindade trons vanmakt

När fanatiska fundamentalister ska försätta berg tvingas de lita till sprängmedel. Eftersom de själva är både medel och mål slipper de utvärdera resultatet.

"Den störste nu levande kompositören"

"Den störste nu levande kompositören".

Om vem kan självaste Beethoven ha yttrat sig på detta sätt? Vems porträtt - jämte Bachs och Beethovens - hade Brahms på väggen i sitt arbetsrum (och vars främsta operapartitur han också ville bli begravd med)? Haydn gav honom tidigt ett viktigt erkännande. Schumann skrev fantastiska artiklar om hans musik. Även en av vår tids främsta dirigenter - Riccardo Muti - anser honom vara en av de verkligt stora kompositörerna och har under hela sin karriär gjort allt för att lansera honom på nytt.

Så många omdömesgilla män kan knappast ha fel, även om det också finns en eller annan kritisk röst från hans samtid som då mera pekar på personen än musiken. Berlioz avfärdade honom i sina memoarer som en irriterande petimäter, och Adolphe Adam - han med "O helga natt", ni vet - lär ha sagt: "Somliga hävdar att han hade ett mycket jämnt temperament, ity att han ständigt var arg". Kanske var det detta som gjorde att han efter att ha omhuldats av Napoleon senare hamnade i onåd, efter att ha karskt besvarat en kritisk anmärkning från kejsaren om hans musik. "Ers majestät vet inte mer om det här än jag vet om krigföring".

Den jag talar om är Luigi Cherubini, född i Florens 1760, död 1842 i Paris, där han de sista tjugo åren av sitt liv var direktör för Pariskonservatoriet. På ovanstående bild syns han välsignad av den lyriska poesins musa (Terpsichore) i ett berömt porträtt av Jean Auguste Dominique Ingres. Ingres och Cherubini var för övrigt vänner och passionerade amatörer på varandras områden; Ingres amatörviolinist och Cherubini amatörmålare.

I vår tid är Cherubini mest känd för operan Medée, inte minst för att den så starkt förknippas med en av Maria Callas mest legendomspunna prestationer. Som så många andra stora tonsättare visade Cherubini tidigt sin musikaliska begåvning och hade redan som trettonåring komponerat ett flertal sakrala verk. Han skrev sedan en stor mängd operor, många mässor, två requier, kantater, en symfoni, men också en hel del kammarmusik, bland annat sex stråkkvartetter och sex pianosonater, de senare i en stil som ibland påminner om Haydn, ibland också om Scarlatti. Generellt kan Cherubinis verk placeras i skärningspunkten mellan klassicism och romantik.

Jag blev påmind om Cherubini genom septembernumret 2010 av Grammophone, efter att tidigare mest bara ha känt till hans namn och hört enstaka operaarior. Den skiva jag lyssnat på den sista tiden innehåller förutom symfonin ett verk som gör det lätt att förstå den översvallande uppskattning han fick från de nyss nämnda, för eftervärlden mer namnkunniga, kollegerna.

Detta verk - Chant sur la mort de Joseph Haydn - har en alldeles speciell och märkvärdig historia. Ryktet om Haydns död spreds nämligen fem år för tidigt år 1804. En notis om den store kompositörens död publicerades i Londoner Gentleman´s Magazine, och vi får tänka oss att den tidens kommunikationer inte medgav snabba dementier och tillrättalägganden. En fransk frimurarloge ville hedra frimuraren Haydn genom att av Cherubini beställa en kantat till hans minne med text av en i frimurarkretsar känd skriftställare. Texten talar i högspända ordalag om en döende svan på Donaus stränder till en musik som inledningsvis är ett under av elegisk skönhet, och som i den femte och avslutande satsen stegras till ett maestoso med full orkester tillsammans med de tre solisterna, två tenorer och en sopran. Den gudabenådade sångarens själ och namn prisas som besegrare av både död och tid. Och även om den fysiska döden inte hann ifatt Haydn förrän efter ytterligare några år så kan väl dessa ord ses som besannade så här i retrospektiv. Inte bara Cherubini har under århundradenas gång velat framföra sin musikaliska tacksägelse till denne wienklassicismens portalfigur.

Hela den här inspelningen med Capella Coloniensis finns tillgänglig på Youtube, med den ljuvliga stillheten och framvällande kraften i den inledande satsen här:

http://www.youtube.com/watch?v=UTHhlfw-Cio&feature=related

Per Oscarsson och autenticiteten

Med Per Oscarssons tragiska bortgång i en brand har en av de stora inom svenskt film- och teaterliv försvunnit. Hans insats leder min tanke vidare till skådespeleriets konst och till personliga minnen som inte bara gäller honom utan teatern som sådan. Jag är nämligen gammal nog att ha upplevt den pietistiska miljö där "det moderna nöjeslivet" tillhörde den syndfulla "värld" eller "världslighet" som den fromme för evigt borde ta farväl av.

Teatern hörde dit, liksom spelfilmen. Teater var förkonstling, de känslor som aktörerna framställde var oäkta och representerade dessutom alltför ofta sådant som man helst inte borde tala om, än mindre återge som skådespel. Jag vet inte, tror kanske inte, att Per Oscarsson präglades av denna min barndomsmiljös inställning, men oavsett skälen var han ändå uppenbarligen hela livet sysselsatt med frågan om autenticitet i såväl liv som yrkesverksamhet.

Och nog är det rimligt att anta att just denna paradox - att vilja övervinna spelet, förställningen, i ett yrke som förutsätter just spel och förställning - gjorde honom till den store skådespelare han var. Ytterligare en paradox var att han i och med denna strävan kunde hamna i ett oscarssonskt manér, där man anade att en lösning bestod i att rollfigurens excentricitet låg nära den egna, personliga.

För över fyrtio år sedan såg jag Per Oscarsson i filmatiseringen av Knut Hamsuns "Svält". Jag minns inte särskilt mycket av filmen, men jag minns den avmagrade Oscarsson som för rollens och inlevelsens skull svält sig till en kropp av skinn och ben. Hans gestaltning var och är oförglömlig.

En annan stor skådespelare som på motsvarande sätt sökt en identifikation med rollerna är Dustin Hoffman. Även han har firat triumfer genom denna strävan att göra någonting verkligt genom att så långt som möjligt försätta sig i protagonistens situation.

Jag säger inte att detta är vad skådespeleri går ut på, att alla skådespelare bör göra denna strävan till sin. Min favoritskådespelare alla kategorier heter Ingvar Hirdwall, som utan speciella åthävor verkar ha förmågan att förnya sig inför varje ny och annorlunda uppgift. Det hindrar inte att Per Oscarsson på ett särskilt sätt fascinerar både som liv och dikt, och det är sorgligt att hans och hans hustrus liv ändade på det sätt som det gjorde, liksom antagligen den självbiografi som han uppges ha arbetat på och som säkert hade mycket intressant att förmedla om just liv, dikt och skådespeleri.