Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 26 augusti 2009

Oh yeah!

Det är sant att det jag kallar min musik numera huvudsakligen återfinns inom det "klassiska" området. Det är den sorten jag mestadels köper, lyssnar på och även efter ringa förmåga själv utövar i form av pianospel. Det har emellertid inte alltid varit så. I yngre dar köpte jag mycket jazz, visor och folkmusik också. Och visst, fortfarande kan jag bli begeistrad i någon ny jazzpianist, en ny fado- eller tangosångerska, eller en visartist som vågar sjunga utan att waila sönder var och varannan helnot. Den enda genre som jag är rejält bortkommen i är rockmusiken, och det säger jag inte av snobberi utan bara för att det är så det är. Jag tror säkert att jag skulle kunna uppskatta ett och annat av den sorten också, men som ung gick jag från uppväxtens kyrkomusik av alla sorter, inklusive gospel (Mahalia Jackson, vilken fenomenal sångerska var inte hon!), till jazz och blues, hela tiden med den klassiska musiken som en alltmer efterhängsen följeslagare som successivt kom att ta över. Jag tror tyvärr inte att utbytet skulle vara så stort att det är värt besväret att bredda mig på nytt nu på äldre dar. Det finns ju så oändliga rikedomar kvar att hämta i den musik som jag kallar min.

Men, men... det händer att jag bläddrar bland jazzskivorna i de få skivbutiker som ännu korsar mitt spår. Och då dyker det ibland upp gamla klassiska inspelningar som jag inte kan motstå att köpa, trots att jag redan har dem som LP däruppe på vinden. Jag har en hel skattkammare med 100-tals välvårdade LP däruppe som snart kan vara värda en hel del pengar, om man ska tro på ryktena om vinylens återkomst eller åtminstone samlarvärde.

Igår dök Charles Mingus (1922-1979) upp på nytt. Han var en var mina favoriter inom jazzen från och med skiftet 60-70-tal. Mingus var en mångsidigt begåvad kompositör och bandledare, tillika basist, pianist och vokalist. Han var rabulistisk och avantgarde men hade samtidigt ett mycket gott och alltid hörbart förhållande till traditionen. Bluessvänget och gospelgunget blandades med jazzens alla stilar från Satchmo och framåt, och med ett särskilt gott öra vänt mot Ellington kunde det aldrig bli fel. The Duke är ju och förblir en av jazzens, för att inte säga den amerikanska musikens, största genier, vilket Mingus gång på gång hävdade i både ord och ton.

Jag blev glad åt återhörandet, inte bara av nostalgiska skäl. Allra först gladde mig återseendet av det fina omslaget, med fyndiga illustrationer till de roliga titlarna. "Wham bam thank you ma´am" är en sorts utbrott som tillskrivs musikerkollegan Max Roach när "things weren´t going his way". "Ecclusiastics" är förstås en fyndig sammanställning av ecclesiastics (dvs. prästerskap) och den "enthusiasm" som lätt kan förknippas med gamla svarta predikanter inom metodistkyrkan eller Pentecostal Holiness Church, den bakgrund som var Mingus egen. Eller se bara den obetalbara illustrationen till bönen om att slippa få atombomben i skallen, musikaliskt även den utförd i bästa predikantstil.

Jag påminns också om en annan av Mingus´inspelningar, den som jag kanske tyckte bäst om och som visar honom från den allra vackraste sidan. Ett verk i Ellingtons anda med titeln "Black saint and the sinner lady", fullt i nivå med Ellingtons många sviter. Blues, gospel och jazz i skön förening. Även den i högsta grad värd en förnyad bekanskap.

torsdag 20 augusti 2009

Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.

Nielsen om Mozart


Jag nämnde i förra veckan om Carl Nielsens hänförelse inför Mozarts musik. Jag kan inte låta bli att återge ett par avsnitt ur essän Mozart och vår tid:

Av Beethoven lär han sig (den unge blivande tonsättaren, min anm.) att bygga en allegrosats med dess två temata och modulationsdel. Men det är märkvärdigt, hur denne mästare - musikens störste lyriker - är formbunden, ja, ofta direkt träaktig och oböjlig i sin form. Man söker sig till Mozart, och det är förunderligt, vad han kan tillåta sig. Han löser alla band och säger allt som faller honom in på det mest övertygande och självklara sätt. Infall, som man i första ögonblicket inte tycker hör dit, visar sig vara absolut nödvändiga. Det ena leende motivet dyker upp vid sidan av det andra allvarliga, en tanke är knappt uttalad, förrän nästa tränger sig fram, och dock fortskrider det hela med en sådan säkerhet och ordning, att man inte ett ögonblick blir förvirrad eller tappar tråden.

Det är som vore han dubbelbottnad
(både subjektiv och objektiv, min anm.). Hans stämningar växlar hastigt, korsas och bryts som färgerna i prismor, än belysande, än förmörkande varandra. När han ler, är det ofta med tårar i ögonen och hans glädje är av ett rätt egendomligt slag. Han är egentligen aldrig riktigt munter, fastän han har skrivit de ypperligaste komiska operor som existerar. Skönheten var för honom det främsta. Hans musik är alltid skön; men sköhet väcker eftertanke, och så upphör leenden och skratt. - Det underbara skönhetstrolleri som vilar över t ex Figaros bröllop är av en oändligt bedårande art, därför att man får tårar i ögonen, när man har lust att le, och måste småle, när musiken är som mest rörande. Det finns något i hans natur som erinrar om Lionardo; man vet varken ut eller in, man låter sig fängslas av dess trollkraft, utan att förstå varför.

(Ur Carl Nielsen:Levande musik, W&W, 1963)

Man behöver inte godta Nielsens kontrasterande jämförelser med Beethoven, där denne även i det fortsatta resonemanget hela tiden står sig slätt, för att tycka att han här finner några träffande formuleringar i försöket att göra det egentligen ogörliga: att förstå gåtan Mozart.

PS. Ovanstående bild har ganska nyligen identifierats som det förmodligen mest autentiska porträtt av Mozart som existerar.

tisdag 18 augusti 2009

Emil från slottstaterns scen


Ulriksdals slottsteater, Confidencen, har genom Kjerstin Dellerts eminenta insats blivit ett viktigt kulturcentrum med många intressanta program, naturligtvis med sången och musiken i centrum. Jag har faktiskt sett en av de allra bästa operaföreställningarna i mitt liv därute. Det var Folkoperans uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermore. Den blev då omskriven för att folk svimmade i salongen på grund av Kerstin Avemos fantastiska sång och illusoriskt blodiga agerande i den så kallade vansinnesarian.

I söndags gick det mycket lugnare till när en annan operasångerska, nämligen Margareta Hallin, gav ett program kring Emil Hagströms liv och diktning. Det gjorde hon alldeles utmärkt med väl valda inslag som belyste både det mörka och det ljusa, såväl det existentiella djupet som det sinnligt njutningsfulla och humoristiska i Emils visbetonade dikter.

Man kan drabbas av viss betänksamhet inför koloratursopraner i rollen som tolkare av visor, i det här fallet Thorstein Bergmans tonsättningar i häftet "Visor i Tidlösa". Och nog tyckte jag bäst om den föredömliga textning och det sångliga föredrag som blir möjligt i de lägre registren hos Hallin jämfört med den "operaröstteknik" som hon använde högre upp. Samtidigt kan ett nytt sätt att sjunga de visor som man så intimt förknippar med Thorstein Bergmans egen röst och sångsätt påvisa egenskaper i dessa tonsättningar som man annars kanske inte fullt ut upptäcker. Till exempel att en del av dem helt enkelt blir romanser om man sjunger dem så. Jag menar alltså inte att Hallin sjunger dem bättre än Bergman, bara att jag hör att många av dessa tonsättningar (i arrangemang av Hans Wahlgren) är minst lika bra som de av klassiska kompositörer som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlundh, med flera som också ägnat Emils dikter intresse. Det skulle ha varit intressant om Margareta Hallin ännu tydligare visat detta genom att blanda in även dessa kompositörer i programmet. Men detta är bara en randanmärkning i efterhand.

Nog för att Emil kände sitt värde och även under sin livstid fick uppleva litteraturkritikers, tonsättares och sångares uppskattning. Jag vet till exempel att Erik Saedén sjöng von Kochs tonsättningar redan på 60-talet. Ändå tror jag att han småleende skulle ha lämnat någon klurig kommentar till söndagsaftonens program på Confidencen, en kommentar till det sällsamma faktum att hans liv och erfarenheter, fattigpojkens och vagabondens liv i nogsamt valda ord och formuleringar, numera sjungs av hovsångare på slottsteatern.

Margareta Hallin nämnde om Emils sista år av sjukdom med återkommande resor från Österskär in till Stockholm för blodbyten. I hans näst sista diktsamling - Jordrök, LT: förlag, 1960 - finns en av hans allra märkligaste dikter, "Enkelrum". I själva verket berör den i beundransvärt koncentrat ett existentiellt grundtema i hela hans diktning. Dikten finns i en kongenial tonsättning av Thorstein Bergman.

Påle i kött,
liv i grav,
korn i fåra,

fisk i hav.

År, tundra,
rymd stum.

Blodfall,

sparlåga,
enkelrum.

söndag 16 augusti 2009

Det uudslukkelige


I min gröna ungdom, den tid när man som ivrigast vill komma fram till vad som är allra bäst, försökte jag rangordna de stora nordiska tonsättarna.

Jag hade förstås tidigt fallit för Jean Sibelius´mest populära verk: Finlandia, Vals triste, en del sånger som t ex "Svarta rosor" (med Jussi Björling, givetvis!) och femte symfonin - alltsammans verk som tillhör världsarvet på musikens område. Långt senare gjorde jag upptäckten att han också komponerat en av de allra bästa violinkonserter som finns.

Edvard Grieg fanns i mitt medvetande framför allt genom de lyriska pianostyckena. Dem har jag återupptäckt på senare tid; de rymmer faktiskt mycket mer av musikantiskt finlir än vad jag tidigare anade. Men hans pianokonsert, ett odisputabelt mästerverk, var en smula för romantisk för min dåtida mer intellektuella smak.

Så var det då den där dansken som komponerade ett antal kraftfulla och krävande symfonier. Plus givetvis sådant helt igenom lyriskt och vackert som "Dimman lättar". Carl Nielsen vann mitt unga hjärta och jag rankade honom högst av alla nordiska kompositörer. Samtidigt tyckte jag det var sorgligt att ingen svensk kunde kvala in bland de riktigt stora och världsberömda. Ja, det skulle vara Franz Berwald i så fall, men honom kom jag aldrig att riktigt lära känna.

Två saker bidrog till mitt intresse för Carl Nielsen. Den ena var att jag fick ett Premium ("för flit och framsteg i studier") i realskolan, klass 1, 3b, i form av ett häfte med pianostycken av Nielsen (Humoreske-Bagatellen, op.11). Den andra var en liten bok med essäer - "Levende musik", utgiven 1925 några få år innan han dog - som jag läste några år senare. Varken förr eller senare har jag läst en så intelligent, fräck och rolig bok om musik. Hans entusiastiska hyllning till Mozart och hans sågning av programmusik och den romantiska musiken var precis det jag tyckte om att höra. Då.

Många välkomponerade ljudvågor har passerat mina öron sedan dess, och ju äldre jag blivit desto mer har jag kommit att uppskatta även de konstnärliga resultat som romantiken avsatte. Vilket givetvis inte hindrar att jag samtidigt håller fast vid Bartoks och Stravinskijs storhet.

Detta var en lång inledning till en kortare avslutning. I torsdags satt jag i Stockholms konserthus och åhörde en gratiskonsert med filharmonikerna under nuvarande chefdirigenten, Sakari Oramo. Bland annat framfördes Nilesens 4:e symfoni - "Det outsläckliga". Och jag slogs på nytt av Nielsens geni. Vilken fantastisk musik är inte detta! Bitvis våldsam och kärvt dissonant (skriven under intryck av första världskriget), men interfolierad av lyriska avsnitt av skönaste märke. Pukslaget (ja, slaget mellan de båda pukslagverkarna) mot slutet är ju ett magnifikt drama. Blåsarna, både trä och bleck, har underbara uppgifter ihop med de trotsigt skärande stråkarna. Musiken överraskar hela tiden utan att temana går förlorade. Slutet så triumferande trotsigt - och kontrapunktiskt lysande - att symfonin naturligtvis passar utmärkt som slutnummer på en konsert där publiken äntligen får ge sitt bifall.

Livet går vidare, viljan till liv överlever död och destruktion. Musiken själv hör till det outsläckliga.

onsdag 12 augusti 2009

Prinsessor och journalistfånar



Jag läser gärna tabloider, har alltid gjort det. Det vill säga kvällstidningar, för tabloider är ju alla tidningar nuförtiden. Det vill säga det som förr var kvällstidningar men som nu utkommer på morgonen liksom övrig dagspress. Så vad ska man egentligen kalla dem?

Jag läser Expressen - för deras läsvärda kulturskribenters skull, inte för något annat. Inte för det övriga, som bara blivit dummare och pinsammare för varje år som går. Men jag vill gärna läsa en kultursida som till medarbetare har skribenter som Lars Gustafsson, PO Enquist, Nils Schwartz, Anders Ehnmark, Gunilla Brodrej, Nina Lekander, Malte Persson, m fl. Dessutom en och annan samhällsdebattör från ledarsidan. Jag tänker på Ann-Charlotte Marteus, som inte bara har en stilistiskt väl vässad penna, utan oftast även det skarpsinne som behövs för att jag ska ha behållning av läsningen.

I övrigt är det som sagt närmast pinsamt, inte minst i tider av planerade prinsessbröllop. Jag borde kanske inte lägga mig i den journalistiska bedömningen av betydelsen av detta stoff eftersom det överstiger min förmåga att begripa intresset för detsamma. Obegripligt är det att halva tidningen behövs för meddelandet att prinsessan Madeleine nu är förlovad och mycket lycklig. Ja, och så noterar jag att det hela skedde på Capri, vilket trots allt gör mig en smula försonligt inställd i och med att de unga tu i varje fall fått nys om Medelhavets vackraste ö som en lämplig plats för sin kärleksförklaring. Men vad angår oss detta?

Nå, uppenbarligen vill väldigt många läsa hur många nulliteter som helst om sådant. Vilket gör mig först förlägen, sedan irriterad, och så småningom rädd att jag ska hemfalla åt ren misantropi.

Jag vet, prinsessförlovningar och kungliga bröllop ger upplageökningar och hela Sverige anses i slutänden tjäna på stundande kalas. Ändå borde det väl finnas gränser för vad en reporter kan nedlåta sig till med bibehållen självrespekt. Är svenska folket verkligen så skvallerhungrigt att de håller till godo med skriverier som från den självutnämnde (och förmodligen högt betalde) "hovreportern" Johan T Lindwall?

På ett helt uppslag ser man på en jättelik bild nämnde pajasfigur dominera förgrunden, vänd mot kameran och med armen utsträckt i ett handslag med den blivande brudgummen. Johan och Jonas. Och den leende prinsessan strax intill. Vi ska nu slutgiltigt övertygas om hur mycket "hovreporter" han är, denne Johan. Hans fundamentala oförmåga att på ett underhållande sätt koka soppa på en spik (vilket man givetvis måste kunna i den där meningslösa rollen) gör att bilden ska uppväga textens pretentiösa nonsens. Det är så tomt och egocentriskt uppblåst att man till sist börja skratta högt.

Slutklämmen i texten är nämligen så osannolikt dåraktig att den som vill satirisera dumjournalistik kan planka den direkt till nästa revy.

Så här står det: "När de - hand i hand - gick tillbaka till familjen som väntade inne i slottet vände sig Jonas till mig. Han viskade: - Det här känns bra."

Fatta det! Han viskade!
Detta!

Till Johan!

måndag 10 augusti 2009

De väldiga portarna




Min tur på Kinda kanal i sommar var faktiskt min första kanalbåtstur någonsin, och det tycker jag själv var på tiden. Mellan Rimforsa och Linköping går en gammal ombyggd flodspruta som cirka nio mil tar sig fram i ett kanal- och sjösystem som har Stångån som en sorts grundfarled.

På tiden var det - inte bara för att det sydliga östgötska landskapet visar sig kunna bjuda på så många vackra vyer som man så där i en kanalbåt, i maklig takt och tätt inpå naturen, obehindrat kan beskåda. Ek och bok och andra lövträd dominerar här i stället för den i Sverige mestadels så barrträdsbetonade skogen. Lummigheten är så tät på vissa sträckor att man kan börja fantisera om en flodfärd i mer ångande trakter i närheten av mörkrets hjärta.

Men i stället för gläntor där vilda krigare smyger omkring öppnar sig ängsmark med betande kreatur, eller dyker slott och herresäten upp, för att inte tala om många andra, nästan lika avundsvärda strandbostäder. Och så givetvis upplevelsen av slussar och slusstrappor, dessa bassänger som måste stängas och öppnas, öppnas och stängas för att anpassa färden till vattensystemets skiftande nivåer. Slussarna här är handdrivna och den största enkelslussen lyfter/sänker ca 6,8 meter!

Intrycket av slussarna, eller närmare bestämt de väldiga slussportarna, är nog det som i första hand stannat kvar inom mig. Se bilderna ovan! Jag läste givetvis om Baltzar von Platen och Göta kanal en gång i skoltiden, men fattade ändå aldrig riktigt skönheten i den gamla fina ingenjörs-och byggnadskonst som det är fråga om.
"Gören portarna höga, och dörrarna vida..." Den gamla psaltarpsalmen, tonsatt av Gunnar Wennerberg , tonade upp inom mig inför den mäktiga synen. Jag hörde den raspiga 78:varvaren från tidig barndom med Einar Waermös unga tenorstämma genom det lätt gungande tonhuvudets färd över den roterande stenkakan.


lördag 1 augusti 2009

Sommarläsning: En finstämd italiensk berättare

För ett tiotal år sedan läste jag första gången en roman av Giorgio Bassani (1916-200). Det var "Purpurhägern" och den gjorde starkt intryck på mig. Det jag nu i sommar mindes av den var framför allt den skickligt återgivna stämningen och miljön kring en ensam mans sista dag i livet. Som i de flesta av Bassanis böcker utspelar sig berättelsen i hans hemstad Ferrara med omgivningar, inklusive floddeltat kring Po och den adriatiska kustens ferieorter.

I sommar har jag läst allt som finns på svenska av Bassani och intrycket består: detta är en mycket läsvärd författare som med oftast mycket subtila och ytligt sett odramatiska medel beskriver mellanmänskliga komplikationer och existentiell oro, därtill med en omgrumlad blick på sociala och politiska omständigheter. Mestadels är det mellankrigstiden och det fascistiska Italiens borgerliga, för att inte säga högborgerliga, miljöer som skildras med realistisk precision.

I viss mening är Bassani en nostalgiker genom det återblickande perspektivet på ungdomsår då identiteter formeras och grundläggande livsval fattas. Den nödvändiga distansen skapas genom identifikation med den utanförstående, den som genom sin judiskhet, sexuella läggning eller något misslyckande får svårigheter att anpassa sig till konsekvenserna av nystiftade raslagar, till familjära eller sociala motsättningar. Här finns dock inte skymten av sentimentalitet, endast en strävan att så insiktsfullt och förbehållslöst som möjligt skildra hur det var.

"Den förlorade trädgården" (som utgavs 1962; på svenska redan 1964) är Bassanis mest kända verk och översatt till många språk. Familjen Finzi-Continis palats och dess gigantiska muromgärdade trädgård med tennisbanor och promenadstigar är skådeplatsen för ett drama som utspelar sig mellan husets dotter och berättaren, en yngling som försöker nå mer än vänskap med henne, den sköna, gäckande Micòl. Den ibland rent förödmjukande underkastelse som berättaren tillgriper för att försöka komma underfund med relationen är en fascinerande studie i obesvarad kärlek. Det är i sig ett märkvärdigt konststycke att i en text på över 220 sidor, i huvudsak bestående av människors vardagliga umgänge och samtal om både filosofi och politik, låt vara i förtrollande miljöer, kunna ladda berättelsen med en inre spänning som hela tiden för läsningen framåt. I yttre mening är denna roman så långt från en sommardeckare man kan komma, men dess spännande undertext är av ett slag som ingen action-litteratur kommer i närheten av. Romanen är filmad av ingen mindre än Vittorio de Sica, och det vore onekligen intressant att se hur han lyckats med den uppgiften.

"Guldglasögonen" (1977; på svenska 1978) berättar historien om en servil, privatpraktiserande läkare som genom sin homosexuella läggning utnyttjas av en lycksökare och dras in i en förödmjukande social skandal. I likhet med den melankoliske advokaten i "Purpurhägern" väljer han att försvinna i floden Po. Karaktärsskildringen är lysande, och inte bara beträffande huvudpersonen.

"Bakom dörren" (1964; på svenska 1972) skildrar relationerna mellan en grupp gymnasieungdomar där temat är möjligheten till kamratskap och vänskap, och samtidigt risken för att bli utsatt för svek och förtal. Vem kan bli vän med vem? Hur ser man sig själv i relationen till andra? Hur mycket hemligen bevittnad falskhet tål tilliten till en vän? Även denna bok är fascinerande som miljöskildring, och som relationspsykologisk studie är den ett under av stillsamt berättande, om än med hög inre spänning.

"Judiska hödofter"(på svenska 1980) är ett antal noveller, även de med Ferrara som huvudsaklig skådeplats. I ett avsnitt i slutet av boken berättar Bassani något om sitt författarskap, där det också framgår att han började som poet (och visst förtjänar han beteckningen lyriker också som prosaist) samt att skrivandet bereder honom stor möda: "Jag skriver, stryker, skriver om, stryker igen: i det oändliga".

Ur ett annat avsnitt vill jag citera följande, som jag tror är väsentligt för hela Bassanis författarskap: "På sitt sätt bekräftade berättelsens struktur att det förflutna inte har dött, att det aldrig dör. Det avlägsnar sig dock för varje ögonblick. Att återkalla det förflutna är alltså möjligt. Men om man verkligen vill återkalla det måste man ta sig igenom en sorts korridor som för varje ögonblick blir längre. Och där nere, längst bort i fjärran, i den soliga punkt där korridorens svarta väggar löper samman, där finns livet, lika intensivt och pulserande som förr, när det uppenbarade sig första gången. Det är alltså evigt? Javisst. Likväl alltmer avlägset, allt mer undflyende, allt mer ovilligt att låta sig behärskas på nytt." (Ur "Judiska hödofter, övers. Ingrid Börge).