Resa i Andalusien (1): Alhambra

Sent omsider blev den av, resan till Andalusien. Nu har jag trampat runt kilometervis på de berömda platser i Europa där bokens tre stora religioner präglat kulturen genom århundradena, städer där det moriskt-muslimska blandats med kristet och judiskt på ett sätt som lämnat magnifika spår.

Al-Andalus betecknade de områden som låg under muslimskt herravälde och som återtogs av de kristna först i och med Ferdinand och Isabella. Det var deras äktenskap som förenade Aragonien och Kastilien och lade grunden för den definitiva reconquista som i slutet av 1400-talet även fick Nasrid-dynastin i sydliga Granada på fall. I triumf installerade de sig på slottet Alhambra och anbefallde moskéns omvandling till kyrka. 

Granada, den mångbesjungna staden, är idag ett av de riktigt stora turistmålen i Europa och det främst för att Alhambra finns där. Mängder av resenärer med förbeställda biljetter guidas runt bland allt det sköna och gåtfulla i salar, patier och trädgårdar. Det som vårdats väl och står kvar visar historiens växlingar - ett världsarv med vittnesbörd om den kombinerade andliga och världsliga maktens obönhörlighet, men också om perioder av relativ tolerans där olika trosuppfattningar kunnat leva sida vid sida.

För första gången på årtionden har jag rest i grupp, vilket har sina för- och nackdelar. Fördelen med rundresan är bekvämligheten, att man slipper ägna tid och kraft åt att orientera och förflytta sig för egen maskin, att tiden på så vis kan utnyttjas effektivt. Man ges en god överblick över det sevärda, även om informationen och alla intryck samtidigt blir svårare att sortera och smälta om man inte förberett sig ordentligt. Och det var inte utan att jag började känna mig som en kameraförsedd japan, ni vet, en i den där flocken som likt en rännil strömmar genom gränderna och knuffas om utrymmet vid bästa utsikten.

Nåja, mestadels var det trots allt gott om plats, och just Alhambra och Generalife reglerar antalet besökare på ett sätt som förhindrar trängsel. När man står vid tröskeln till patio de los leones kan man tämligen obehindrat beundra de gracila marmorpelarna och bortom dem de tolv lejonen kring fontänen i salens mitt utan skymmande murar av besökare.

Det blir med nödvändighet ett ganska ytligt närmande till alla dessa konstskatter om man betänker all den kunskap som ligger förborgad i både arkitektur och ornamentik och som man först i efterhand får fördjupa sig i med hjälp av illustrerad litteratur. Men blandningen av muslimsk byggnadskonst, högrenässans och andra stilar som passerat genom århundradena är lätt att ta till sig och beundra enbart utifrån dess bländande skönhetsvärden. Den centrala patio vars bassäng kantas av myrtenhäckar är ett gott exempel.

Inskriptioner runt väggar och fontäner bär på korancitat och poesi som undgår en och flyter samman med de utsökt harmoniska mönster i mosaik, cederträ, kakel och stuck som ersätter bilderna, helt i enlighet med den muslimska traditionens bildförbud. 

I ena taket fint utskuret trä som i en praktfull stjärnhimmel, i det andra i stället mocárabe, ett vaxkakeliknande valv eller kupol av stuck som troligen härmar grottors stalaktiter. Och förutom patiernas öppenhet mot himlen de få men förtrollande ljusinsläppen i salarna.

Generalife, kungens sommarresidens med palats och trädgårdar, ligger på ett angenämt gångavstånd kantat av cypresser strax ovanför Alhambra. Även här är det bassänger och fontäner, blomsterrabatter och odlingar som jämte bedårande utsikter mot Alhambra och Granada fångar blicken, vart man än vänder den.

När jag skriver detta och tänker tillbaka på min rundvandring i de här storslagna anläggningarna är min omedelbara reaktion att jag borde återvända. Det finns så mycket ytterligare att hämta, och att återuppleva det som bilderna här vittnar om med fördjupade kunskaper i bagaget vore garanterat mycket berikande.

Foto: EJ (klicka på bilderna för förstoring!)