Jag kom ut därifrån med ovanstående bild, inköpt för en ringa penning. I mina ögon ett litet mästerverk som genast fångade mig och som bara blivit mig kärare med åren. Formatet är litet, endast 7,5 x 10,7 cm. En bild för närsynt betraktande, också för att den tecknar en scen just när skymning övergår i mörker med få men utsökta detaljer och med stort utrymme för aningar och reflektion.
En man hukar ensam vid en eld med ryggen vänd mot oss. Elden har just flammat upp ordentligt och ger ett intensivt sken och välkommen värme. Det kraftiga rökmolnet bär med sig eldskenet och får grenverket i det enda, avlövade trädet att framträda i ett finmaskigt mönster. Brasan kastar i övrigt fläckvis ljus över marken och lyser upp den övre delen av en klippvägg ett stycke bort, vilket avslöjar att mannen valt en plats vid kanten av en brant eller åtminstone en sluttning ner mot ett för honom säkert mycket välbekant landskap, och varför inte också havet någonstans därute. Ett par mörka snår omger honom, och därmed är allt väsentligt sagt om vad som till det yttre syns på bilden.
Fastän vi befinner oss på behörigt avstånd från den ensamme blir vi obönhörligt indragna i ljuskretsen kring elden. Det måste ha att göra med den väldiga tomma rymd som upptar större delen av bilden, himlen som utan tydlig gräns övergår i den mörknande utblick som möjligen ännu är mannens men inte vår. Ibland tycker jag mig kunna uppfatta en endast antydd synrand, den jag i så fall inbillar mig är havets. Ändå är ju närheten till elden - ljuset, gnistorna, värmen och den småningom pulserande glödbädden - någonting som utestänger omgivningen och krymper världen. Blir vi sittande i ensamhet kring brasan kommer vi snart att vända blicken inåt.
Vad gör mannen här i sena kvällen eller natten? Har han en uppgift eller kanske just fullgjort en? Han kan vara en jägare som avslutar dagens jakt med en stunds vila innan återfärden. Han kan vara en herde som hägnat fåren för natten och med elden håller rovdjuren borta. Han kan vara en gammaldags fyrmästare till hjälp för sjöfarares orientering. Eller helt enkelt någon som förbereder en enkel måltid över öppen eld.
Det står en fritt att spekulera även om svaret nog ärligt talat saknar betydelse i det här fallet. Om konstnären velat få oss att fundera i ena eller andra riktningen hade bilden innehållit fler detaljer till vägledning.
Lägerelden har sedan urminnes tider utgjort en samlingspunkt för gemenskap och historieberättande. Men nu sitter där en människa mol allena under himlavalvet vid en egenhändigt uppgjord eld och det är inte mer med den saken. Hon räknar inte stjärnorna, beundrar inte utsikten, fullgör ingen praktisk uppgift utöver den att lägga på en trädgren och hålla elden vid liv. Medan vinden leder bort röken och knastret från den brinnande veden bryter tystnaden försjunker hon i sig själv och sina blandade, i tiden fritt flytande tankar. Nog var det detta och ingenting annat som omedelbart fångade mig i den här bilden.
PS. Vem konstnären är har jag hela tiden velat veta. Bladet är numrerat och signerat i vederbörlig ordning. Det finns i endast 20 exemplar; mitt är nr 15. Jag har via nätet försökt spåra konstnären, men det har inte lyckats eftersom jag inte ens kan säkert tyda namnet. Kanske är han en mindre betydande, bortglömd konstnär, eller också hänger det framför allt på vilken den sista bokstaven är. V. Sichoň är det jag tycker ligger närmast till hands.
Bilderna: Foto EJ (klicka för förstoring!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar