Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 31 januari 2017

Balladen i populärmusiken. Några personliga reflektioner



Om det finns någonting gemensamt för populärmusikens många fack och former torde det vara balladen. Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås.

Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad - hur man nu vill definiera en sådan.

Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik. 

Det kan vara en amerikansk ever green men också en chanson eller en fado eller en svensk poplåt. En rockballad hör också hit och inte bara i kraft av att begreppet existerar. Ett annat sätt att säga det är att balladen inte i lika hög grad som nutida populärmusik i gemen är hårt knuten till ett beat, en genomgående markerad rytmisk puls. Det lyriskt melodiska är i stället mest framträdande.

Jag har alltid betraktat mitt eget musikintresse som brett och relativt frikopplat från genrernas tyranni. Samtidigt är jag präglad av vissa tidiga erfarenheter och förebilder som inspirerade och utvecklade min känsla för sång och musik på ett sätt som gjorde mig krävande och på så sätt begränsad.  

Uppvuxen i ett frikyrkligt sammanhang var det de folkligt förankrade traditionerna med psalmer, sånger och andliga visor som förde mig in i tonernas värld. Det kan låta underligt, men sant är att när min barndoms kompisar tog ställning för antingen Tommy Steele eller Elvis Presley hade jag Einar Ekberg som idol. 

Snart nog blev det jazz och klassiskt för nästan hela slanten, medan rocken nästan helt gick mig förbi, i varje fall från och med att jag i de övre tonåren så sakteliga backade ut ur frikyrkan. Det hade inte med någon avoghet mot rockens vilda utlevelse att göra; den sidan fann jag lika bra om inte bättre representerad i jazzen med dess rötter i blues och gospel. 

Tidigt kom jag också i kontakt med pianomusik av Mozart, Debussy, Schumann och Rachmaninov. Och förutom Ekberg och några andra kyrkosångare beundrade jag Jussi Björling och Nicolai Gedda, samtidigt som till exempel Mahalia Jackson och Edith Piaf också berörde mig starkt. Visst lyssnade jag som mycket ung också på radions Tio i topp, men pop och rock blev aldrig så där betydelsefull som den kan bli för ungdomars identitetsutveckling när den sammanflätas med moden och livsstilar.  

Med åren har jag alltmer inriktat mig på de klassiska mästarna, vilket tydligt framgår av den här bloggen. Anledningen är den begränsade tid man har till sitt förfogande - en fråga om first things first. Konstmusiken ger mig, generellt sett, mer i utbyte på grund av sin sammansatthet, sitt utnyttjande av alla till buds stående musikaliska medel. Men av och till påminns jag fortfarande om annan värdefull musik som jag missat och missar. 

Senast inträffade det när jag häromsistens såg ett tv-program om och med David Bowie, en av alla dessa pop- eller rockikoner som jag aldrig haft någon relation till. Och jag gillade verkligen det jag hörde av rösten, sången och musiken i flera av de låtar som spelades. På Spotify hittade jag sedan exempel på det jag menar med ballader och som också i hans fall kan ge de flesta musikälskare mersmak: "Where are we now?" och "Remembering Marie A".

Det fick mig att fundera vidare och anteckna några av de mest kända balladerna av dem jag inte missat och som jag oavsett genre fortfarande med glädje spelar eller lyssnar till. Naturligtvis blev det främst jazzballader och sånger från förr, och endast en som har en genuin rockmusiker som upphovsman.

- A song for you (Leon Russell)
- Sounds of silence (Paul Simon)
- Something (George Harrison)
- Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
- Somewhere over the rainbow (Harold Arlen)
- Your song (Elton John)
- Ne me quitte pas (Jacques Brel)
- Caruso (Luigi Dalla)
- Anthem (Leonard Cohen)
- My funny Valentine (Rodgers & Hart)
- Here´s that rainy day (J van Heusen)
- Les feuilles mortes (Joseph Kosma)
- Lost in the stars (Kurt Weill)
- My foolish heart (Victor Young)
- Angel eyes (Matt Dennis)
- Höstvisa (Erna Tauro)
- L´Hymne à l´amour (Marguerite Monnot)

Jag förstår att listan (som givetvis kan göras mycket längre) avslöjar mig som en gammal man med dålig koll på de senaste decenniernas låtar. Men den kan i alla fall duga som exempel, om jag nu har rätt i att balladerna har denna potential av tidlöst och gränsöverskridande tilltal. 

PS. Jag har endast angett namnet på kompositörerna inom parentes.

Bilden: Frank Sinatra, File Photo

söndag 22 januari 2017

Den fula lärkan



Kanske är det avgörande beviset på en god berättare att han eller hon kan ta sig an ett ämne ur den vardagliga erfarenhet vi alla delar och göra något stort och betydelsefullt av det. Ta till exempel följande: 

En ungersk småstad vid förra sekelskiftet, en familj bestående av far, mor och en vuxen dotter som lever tillbakadraget i ytligt sett en lugn och prudentlig självtillräcklighet. Tänk då ett avbrott i vardagslunken genom att dottern gör en tågresa till släktingar för ett veckolångt besök. Gör sedan något spännande och läsvärt av detta föga upphetsande ämne.

Jo, det var så sant, ytterligare en sak hör till förutsättningarna: familjen Vajkays dotter är inte vacker, nej hon är uppriktigt sagt ful. Hon är redan i trettiofemårsåldern och det man åtminstone förr i världen kallade en "gammelungmö", en av dem som blivit över och aldrig kommer att bli gift.


Romanen heter "Lärkan" (Perenn, 2015, översatt av Maria Ortman) och är skriven av en av Ungerns stora författare, Dezsö Kosztolányi (1885-1936), som i denna roman verkligen visar vad som kan göras av ett sådant ämne. Familjesystemet rubbas i grunden, nu när hemmadottern som skött allt det väsentliga i hushållet inte längre är på plats. Det originella med berättelsen är emellertid att det inte är "Lärkan" (sedan barndomen dotterns smeknamn) utan föräldrarna vi får följa. I den nya situationen tvingas de ut ur sin familjära kokong till uteätande på restaurang och sociala kontakter, teaterbesök och för faderns del även sällskapsliv. 

Fadern låter sig nämligen motvilligt dras med i "Pantrarna", ett brokigt brödraskap som träffas för ett tämligen uppsluppet umgänge med kortspel, god mat och riklig tillgång till starka drycker. Renlevnadsmannen faller plötsligt för en för honom främmande livsstil som kulminerar i en fyllenatt när den smärtsamma insikten om det onämnbara, det som håller familjen så tätt tillsammans, spricker upp: 

Lärkan, deras älskade dotter är för ful för att duga på äktenskapsmarknaden. 

På köpet får vi en livfull skildring av den borgerliga småstadsmiljöns både bigotta och backanaliska sidor, vilka återges med en bitsk och road blick på de enskilda individerna, deras mentalitet, fysionomier och mänskliga svagheter. 

Jag har sett att andra läsare liknat Kosztolányi med vår egen Hjalmar Bergman, vilket jag finner träffande. Joseph Roth är en annan släktskap som föll mig in. Det är samma fullödiga precision i berättandet och utmärkta känsla för de kvaliteter i miljön som belyser band och bindningar som både innesluter och utestänger. 

tisdag 10 januari 2017

Italo Calvinos debutroman




Det var i början på åttiotalet jag hade min stora Calvino-period. Då hade "Om en vinternatt en resande" kommit på svenska och jag var fast. Jag läste sedan på både svenska och engelska allt jag kunde komma över av honom. En av de romaner jag oftast återvänt till är "De osynliga städerna", som jag räknar som en av höjdpunkterna i den moderna prosakonsten. Ja, jag skulle kunna räkna upp flera av hans titlar som alltid kittlar min lust till omläsning. 

Calvino dog i hjärnblödning i Rom 1985 och jag minns att tidningarna skrev att Italiens president besökte hans dödsbädd, vilket alltså är sådant som kan ske i kulturnationer som Italien.

Nyligen kom Calvinos debutroman "Stigen där spindlarna bygger bon" för första gången på svenska (Natur och Kultur, 2016, översatt av Johanna Hedenberg). Det är en fin liten roman om krigsåren, på ett sätt påminnande om hans mest berömda om pojken som bor i träden: "Klätterbaronen". Även här handlar det om en ung pojke som utmärker sig, fast på ett helt annat sätt. Pin, som han heter, är en odåga som skriker och gaparsjunger skabrösa visor, retas och är allmänt oförskämd, en gatpojke som vistas bland gubbarna på krogen och bor tillsammans med sin äldre prostituerade syster. 

Pin stjäl en natt en pistol av en tysk sjöman medan denne är upptagen av systern i systerns säng, om man säger så. Han gömmer pistolen i ett spindelbo i skogen, känner sig med ens betydelsefull och hämtar kraft från denna sin hemlighet under sina eskapader bland stridande på båda sidorna i kriget. Han haffas och misshandlas av fascisterna men hamnar därefter i sällskap med partisanerna i ett förband för avskrapet, huvudsakligen bestående av vilsekomna, måttligt dugliga individer. 

Berättaren är allvetande även om händelserna mestadels ses ur pojkens synvinkel och trots sin ställvis brutala realism har en ton av saga över sig. En grym saga för vuxna kanske man ska tillägga, och med flera vackra naturskildringar. 

Pin kan aldrig riktigt förstå de vuxna männen, deras drifter och oberäknelighet. Men han är en fena på att uppfatta deras svagheter och tar sig fram med provokationer som väcker både förargelse och munterhet. Han liknar en blandning av gnom och storögd gosse som alltför tidigt blir vittne till alltför mycket av ondskan här i världen. 

Med tanke på att detta skrevs när Calvino var i tjugoårsåldern måste man säga att han redan här är en förvånansvärt durkdriven författare. Skildringen av partisanerna är på intet sätt förskönande, snarare tvärtom. Calvino lyckas ändå framställa deras vrede och umbäranden med sympati och till och med plantera ett resonemang om vad kampen går ut på hos några ideologiskt skolade befäl i ett kapitel som bryter av mot resten. 

Diskussion uppstår vid den politiske kommissariens besök om bevekelsegrunderna för motståndskampen och den revolutionära "förlösningen", om likheter och skillnader mellan dem själva och fienden och vilken nytta, om någon, man kan ha av de "dåliga" människorna, det vill säga trasproletariatet. Här och nu är i alla fall uppgiften att bekämpa fienden och att sedan en och annan blir en överlöpare är sådant man får skriva på den bristande medvetenhetens konto. Så ungefär går diskussionen bland dem som anser sig medvetna.

Calvino skrev 1964 ett förord till detta sitt förstlingsverk och det finns lyckligtvis med. Där talar han om tidsandan och "neorealismen" och rannsakar sig själv och det sätt på vilket han skildrade det ämne som alla var upptagna av då strax efter inbördeskriget. Intressant nog påpekar han att realismen i berättelsen snarare borde ses som en form av expressionism, eftersom den gestaltning han gjorde av sina krigserfarenheter förvreds i en sorts grotesk. Som försvar mot heroism och tillrättalagd ideologisk prosa valde han detta tillvägagångssätt och de udda människorna och deras tillvaro. Med en gatpojke som central gestalt fick författaren distans och berättelsen sin behövliga objektivitet. Det är en beundransvärd text som innehåller intressanta tankar om författarskap och mognad, och om litteraturens förhållande till liv och verklighet. 

fredag 6 januari 2017

Januari, trettondag



Tio minusgrader och knarrande nysnö, stingande vit. Trängsel vid fågelborden, träden står tysta. Människor i dunjackor sneglar ur kapuschongerna med tårade ögon och rör sina stela fingrar i handskarna. En flicka halkar till på stigen i parken men behåller balansen. Hundarna pissar en tydlig hälsning och vänder sen hemåt. Dämpat surr från motorerna, stan vilar middag. Bussen välkomnar passagerarna in i värmen och dagsljuset blånar. En gamling ställer ned matkassen, stampar av sig och fumlar med nyckeln i låset. Någonstans tänds nu en brasa i kaminen och serveras en kopp med det sista av glöggen. Musiken är Schuberts.

Foto: EJ

tisdag 3 januari 2017

Det verkliga livet



"Hans geni har alltid tyckts mig ett mirakel helt oavhängigt allt i vår barndoms gemensamma bakgrund. Kanske ser och minns jag vad han såg och minns, men skillnaden mellan hans uttrycksförmåga och min är jämförbar med den mellan en Bechsteinflygel och ett spädbarns skallra."

En yngre halvbror till en framgångsrik författare - Sebastian Knight - vill författa en biografi över sin nyligen alltför tidigt döde anförvant. Det vill han göra av skuldkänslor för att inte ha ägnat honom större intresse medan han levde och i polemik med hans sekreterare, en annan levnadstecknare som inte vederhäftigt lyckats skildra "Sebastian Knights verkliga liv". 

Det sistnämnda inom citat är titeln på Vladimir Nabokovs första roman på engelska, skriven i Paris 1938 (till svenska av Aris Fioretos, Bonniers, 2002). Det lär väl också vara titeln på den bok som brodern V. avser att skriva.

Kanske vill han skriva den helt enkelt för att han beundrar broderns romaner men egentligen inte vet så mycket om hur hans vuxenliv gestaltade sig och hur det förhåller sig till romanerna. Där finns som i alla människors liv en gåta som han vill undersöka. Dessutom har de trots sina olika liv i skilda länder onekligen en far och sitt ryska ursprung gemensamt. 

Varför vill vi nå en djupare förståelse för en annan människas liv och verk? Hur mycket kan vi komma åt av det som är betydelsefullt för vem hon var? Vilket mått av identifikation är nödvändigt och i vad mån kan detta samtidigt förvränga bilden? Vilka gåtor måste kvarstå?

Den föregivna undersökningen utgår från några efterlämnade dokument - ledtrådar som framför allt riktar intresset mot två kvinnor i Sebastian Knights liv. Det hela får därmed drag av en detektivhistoria när V. väl ger sig i kast med uppgiften.

Han stöter omedelbart på hinder och motgångar i jakten på de personer han vill träffa och intervjua. Som bäst är det andrahandskontakter som bidrar med en del upplysningar som pekar vidare men som inte tycks leda någon vart. Redogörelsen för det mödosamma insamlandet av material hamnar i fokus; miljöer och karaktärer passerar revy och resorna, sökandet och tankarna blir för läsaren lika viktiga som Sebastian Knights romaner och livshistoria. 

Nyckelpersonerna - de båda älskarinnorna - låter sig nämligen inte kontaktas utan vidare. I den mån de visar sig framstår de åtminstone till en början som undanglidande och gäckande skuggfigurer. Den första, som V. en gång flyktigt mötte i Paris tillsammans med brodern, stöter han till sist ihop med av en slump på gatan men kommer av sig när hon inte känner igen honom. 

Efter att systematiskt ha betat av en lista med fyra namngivna och tänkbara kandidater börjar han ana vem den andra, den senare kvinnan är, ryskan som vistades på samma hotell som Sebastian under en period mot slutet av hans liv. Hennes väninna blir intresserad av V:s ärende och lovar att förmedla kontakten, ett möte som dock hela tiden skjuts upp och där väninnan till sist avslöjas som falsk och troligen den som V i själva verket söker. 

Romanen kulminerar i beskrivningen av författarens resa till broderns dödsbädd, en kapplöpning med tiden vars utgång inte ska röjas här, mer än att verkligheten än en gång visar sig bedräglig. Än en gång en för Nabokov typiskt underfundig och flerdimensionell historia. Än en gång en sofistikerad lek med identiteter, fiktion och verklighet. Och som Nabokov själv en gång så klokt och riktigt skrev: En författare bör ha en poets precision och en vetenskapsmans fantasi.

Vem denne Sebastian var och är förblir en gåta. Kanske är han författarens alter ego, kanske ren fiktion, eller också verkligen en halvbror till någon som genom honom försöker fylla ett tomrum inom sig själv. Oavsett vilket lär deras biografier aldrig kunna överbrygga glappet mellan det nedtecknade och det verkliga livet. 

Sannerligen en märkvärdigt modern roman för att vara skriven för åttio år sedan.

Bilden: Vladimir Nabokov