En symfoni vardera av Joseph Haydn och Anton Bruckner, två giganter i Wiens klassiska musikvärld, presenterades i veckan i Stockholms konserthus när Manfred Honeck gjorde ett återbesök i stan. Honeck, själv österrikare och en gång i början av 2000-talet chefsdirigent i Berwaldhallen var alltså på hemmaplan i fler än en bemärkelse. Som den katolskt troende han också är torde just den fromme trosfränden Bruckners sista symfoni till Guds ära inte ha minskat hemkänslan.
Men först var det Haydn, hans 93:e symfoni. Jag har absolut inget helhetsgrepp om Haydn och hans enorma produktivitet, inte heller de 104 symfonierna. Filharmonikernas medryckande spel fick mig ändå att tänka att denna den första av de så kallade Londonsymfonierna måste tillhöra hans allra främsta. Jag blev med andra ord riktigt förtjust i det jag hörde, i detta som trots sin Londonanknytning andades friskaste wienerluft med dansande lätthet, starka kontraster och en befriande humor. Alla känner till det överraskande pukslaget i en annan av hans symfonier, men här drämmer han i stället till med ett drastiskt fagottbröl i slutet av andra satsen. Han menade sig uppenbarligen kunna vara seriös på ett underhållande sätt, den gode Haydn.
Inte alltid har varken de samtida kritikerna eller musikhistorikerna haft lätt att erkänna den egensinnige Bruckners storhet. Symfonierna har bedömts som i behov av editeringar och förmenta förbättringar, vilket å andra sidan inte hindrat att de ånyo reviderats till ursprunget. Bruckner försökte efterkomma deras begäran och utförde i flera fall ett styvt revideringsarbete, vilket bland annat ledde till att han aldrig hann fullborda sista satsen i sista symfonin, den nionde i d-moll.
Jag läste häromsistens i en tysk musikhistoria utgiven 1960 en karakteristik av Bruckners symfoniska skapande som ett försök att förena traditionen - i hans fall katolsk kyrkomusik, kontrapunkt och orgelspel - med nya klanger. Andligt och världsligt, högstämd lovprisning och jordisk ävlan, skulle förenas till vår Herres ära. Författaren menade en aning förnumstigt att detta översteg den gode Bruckners krafter; en sådan ambition landade med nödvändighet i ett styckverk, både till form och innehåll.
Så har det ibland låtit, och någon sanning ligger det kanske i det. Ändå har Bruckners symfonier, på samma sätt som Mahlers, krossat alla invändningar och tillhör det som spelas mest i dagens konserthus. Och man kan fråga sig vad det är för fel med att sikta mot stjärnorna när man trots allt hamnar i de höjder som Bruckner gjorde
Jag minns att jag i mina första möten med Bruckners symfonier var både hänryckt och undrande inför de väldiga block av brassmusik som tornade upp sig ur stråkdiset - i stegringar som bröts och togs om på nytt. Som exempelvis i nians inledande sats. Det kan te sig som oförlösta, ofärdiga drag i musiken, men kanske är det detta genom hela det symfoniska projektet pågående modulbygge som talar till moderna människors medvetande på ett sätt som förmedlar något långt mindre troskyldigt än den naivitet som sägs ha hört till Bruckners personliga framtoning. Här finns ju både bredd, djup och höjd för den låter sig övermannas. Det stampande ursinne som scherzot i nian vittnar om står i djup kontrast mot det längtansfulla vemod och den urkraft som sista satsen utvecklar, och som förresten bildar en länk till Mahlers smäktande adagion.
Honeck höll filharmonikerna i strama tyglar med friska tempi och tveklös sammanhållning, särskilt i de båda första satserna. För min del blev konserten startpunkten för ännu en period av Bruckner. Och jag blandar förstås gärna med lite slumpmässiga urval ur Haydns omfattande opuslista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar