Eugen d´Albert - från albumblad till opera

I min kikare inriktad på mindre känd pianomusik dök för några år sedan upp ett nytt namn på den del av stjärnhimlen där de nästan helt slocknade tonsättarna ibland glimtar fram. Jag fann ett charmerande stycke - "Albumblatt" - vars upphovsman var en viss Eugen(e) d´Albert, en skotsktysk herre som ofta bytte hemland och ännu oftare fruar, en virtuos pianist, tonsättare och musikhögskolechef som en gång i tiden var vida känd i både Europa och USA. 

Han föddes i Glasgow 1864, men flyttade i unga år till Tyskland och betraktade sig därefter som tysk, åtminstone tills han de sista åren bosatte sig i Zürich, Schweiz. Efter tre medborgarskap och inte mindre än sex äktenskap dog han i Riga 1932, 67 år gammal.

Hans tidiga identifikation med den tyska kulturen förde honom till studier i Wien, där han kom i kontakt med både Brahms och den åldrige Liszt, som i honom såg sin favoritelev, vilket senare ledde till en fortsatt karriär i Weimar och Berlin. Även Richard Strauss uppskattade den skicklige pianisten och tillägnade honom sin "Burlesque" för piano och orkester.

Av andra data framgår att han var en tämligen produktiv tonsättare i den romantiska traditionen med orkesterverk (bland annat en symfoni, flera pianokonserter och en cellokonsert), ett par stråkkvartetter, pianostycken, vokalverk och, inte minst, 21 operor på opuslistan. Av allt detta är operan "Tiefland" (1903) mest känd och det verk som fortfarande spelas ibland, företrädesvis i Tyskland. 

Som operatonsättare har hans stil karakteriserats som tysk verismo, vilket inte alls är så dumt. Efter att ha hört denna opera (via Spotify) kan jag inte säga annat än att jag blev imponerad. Visserligen rör det sig inte om något originellt tonspråk, men denna mix av Wagner, Strauss och Mascagni är skickligt hopkommen och verkligen ingen oäven musikdramatik.

På pianomusikens område är han mest känd för sina Bach-transkriptioner, men de som upptäcker hans pianosonat erkänner en god hantverkare i Brahms efterföljd. De båda pianokonserter som finns kvar (den första som han skrev som 16-åring har gått förlorad) är ungdomsverk, briljant och virtuos musik med ett stort inslag av lyriskt välljud. Nog var han i den musiken lisztian så att det märks.

Åter till det där stycket som gjorde mig uppmärksam på hans existens. "Albumblatt" tillhör de mer vaga och anspråkslösa beteckningar man kan ge ett pianostycke, men jag menar att det i det här fallet rör sig om en sådan där fullträff som man ibland finner även i det lilla formatet. På endast sex notblad lyckas d´Albert här uppväcka ett innerligt minne och förvandla det till ett attraktivt tonsmycke.

Det var som sagt ett antal år sedan och jag plockade fram noterna på nytt. De visade sig inte alls vara så enkla som jag mindes dem och som notbilden först ger intryck av. Jag har ju inte heller längre de färdigheter vid klaviaturen som jag en gång hade. Men de där legatobågarna som binder samman en en rad uppbrutna ackord mot en sirlig melodi, håller faktiskt för hur många spelningar som helst. Och är med andra ord väl värda att lägga ner lite övning på.
___________________

Tidigare fanns en inspelning av "Albumblatt" på Spotify som nu försvunnit därifrån. Noterna finns dock i det förträffliga notbiblioteket IMSLP.