Att återbesöket skulle dröja så länge var naturligtvis inte tanken när jag för tjugo år sedan första gången såg en föreställning på La Scala i Milano. Så blev det i alla fall, och jag insåg därför att den enda riktigt passande reselektyren var "Tid" av Rüdiger Safranski. Där utreder den alltid lika läsvärde tyske författaren både subjektiv och objektiv tid, såväl den samhälleliga som den egna rörliga och klockbefriade.
Jag var glad åt att på nytt kunna slå mig ner i denna prestigeladdade salong, närmare bestämt i palco 16, posto 2, där min granne, en älskvärd dam från Lugano, erbjöd sig att fotografera mig så som hon själv ville bli fotograferad. Ett foto - ett snapshot från ett strax passerat ögonblick några minuter före föreställningens början.
Det gladde mig också att för första gången få se en uppsättning av Mozarts "Enleveringen ur seraljen", i regi av Giorgio Strehler och med scenografi och kostym av Luciano Damiano. Den förre död sedan tjugo, den senare sedan tio år, enligt vad programmet vördsamt meddelade. Dirigent var en trots sina drygt åttio år i högsta grad levande Zubin Mehta, för övrigt nästa år gäst i Stockholms Konserthus tillsammans med Wienerfilharmo-nikerna.
Av Mozarts sångspel är "Trollflöjten" det mest kända och älskade. "Enleveringen" är ett mycket tidigare verk av samma slag, men ingalunda något sekunda eller omoget sådant. Tvärtom finns här musik som spränger ramarna för det tyska sångspelet och i långa stycken blir till opera i italiensk stil, med flera arior som måste räknas till Mozarts omistliga.
Framför allt det kidnappade kärleksparet Belmont och Constanze får glänsa i soli och duetter som kan göra en Mozartälskare helt salig. Faktum är att Mozart här gav Constanze (namne med hans egen hustru) uppgifter som lär vara de mest krävande han levererade för en sopran. Lyssnar man till den mest kända arian - "Martern aller Arten" - övertygas man lätt om den saken. Men redan i den första aktens "Ach, ich liebte" och andra aktens "Traurigkeit wart mir zum Lose" visade den mer än väl kvalificerade holländska sopranen Lenneke Ruiten den här musikens omistlighet. Det vackraste som Belmont har att komma med är den ljuvliga arian "Oh, wie ängstlich".
Även paschans slavdrivare, den brutale Osman, får excellera i sångkonst och i hans fall i det lägsta basregistret. Trots dess lustspelskaraktär och populära eftergifter åt alla turca-orientalismen äger musiken den mozartska komplexitet som gör att man inte bara roas utan plötsligt sitter där gripen.
Det mest raffinerade i den ganska enkla scenografin var spelet mellan ljus och mörker, där de agerande genom att ibland ta ett par steg framåt hamnade i skugga och således mot en ljus bakgrund framstod som rörliga silhuetter skurna ur svart papper.
Kören och orkestern höll förväntat hög klass och att Zubin Mehta är en bland Scalapubliken mycket populär dirigent gick inte att ta miste på. Utan att ha någon annan att jämföra med upplevde jag föreställningen som en fin hyllning till en av de största operakompositörerna genom tiderna, stor också i sina mindre kända operor.
Nöjd och tankfull vandrade jag i den ljumma natten tillbaka till mitt hotell. Nöjd och upplyft av att ha fått uppgå i den ordnade tid som musiken erbjuder och som nu bara kvarstod som inre melodiska fragment. Förhoppningar om ett nästa tillfälle väcktes, varvid det slog mig att det måste bli fråga om ett mycket kortare tidsintervall, från och med nu handla om en mera näraliggande tidpunkt i den ovissa framtid som återstår.
______________________________________________
Förslag till lyssning:
"Martern aller Arten" med Edita Gruberova, på Youtube här.
"Traurigkeit wart mir zum Lose", med Malin Hartelius på Youtube här.
" Oh wie ängstlich" med Fritz Wunderlich på Youtube här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar