Det var modigt av Konserthuset att affischera den här veckans konserter med Edgar Vareses (1883-1965) "Ameriques" som huvudnummer, detta cirka hundra år gamla "moderna" verk som aldrig förut spelats i Sverige och som knappast hör till de publikknipande inom den musikaliska modernismen. Det skulle dock inte förvåna mig om Sakari Oramo och Filharmonikerna nu äntligen lyckats ändra litet på den saken, åtminstone för oss som var kloka nog att infinna oss när tillfälle gavs.
Jag ska villigt erkänna att jag visserligen var nyfiken på Varese - för mig hittills mest bara ett namn i musikhistorien - men att det som drog mig till konsereten var det inledandet stycket, nämligen Dimitri Sjostakovitjs första violinkonsert i a-moll från 1948, som jag anser vara ett av de allra främsta i sin genre.
Solisten, den unga ryskan Alina Ibragimova, spelade första satsens Nocturne med en lyrisk sensibilitet som hejdade minsta harklingstendens i publiken. Och även de övriga satserna investerades med all den glödande intensitet som i det här fallet krävs, ty detta är högspänningsmusik med laddningar av ett sällsamt slag.
När tredje satsens undersköna passacaglia avslutas med en lång solokadens bevittnar vi kampen mot ett strypgrepp som lyckligtvis ändas i seger, en rasande frigörelse där Sjostakovitj därefter - attacca - ber all världens stalinister och deras dekret om konsten och livet dra åt helvete i sista satsens dansanta burlesk. Det är ett mästerverk, Ibragimova gjorde mig mer övertygad än någonsin om den saken.
Och vad mer om "Ameriques" (notera att det är pluralis!)? Ännu ett modernt och svårsmält kakofoniskt stycke, eller vad? Faktum är att jag blev mycket fascinerad av Mr Varese, elektronmusikens fader kallad. Här är det emellertid fråga om akustiska klanger från en jätteorkester där inte mindre än tretton slagverkare ingår.
Det börjar stilla med en ensam flöjt strax följd av harpoklanger. Men snart nog tornar ljudmassorna upp sig i massiva sjok som inte sällan bryts mot varandra i häftiga eruptioner. Musiken bygger dock inte bara på klang och rytm, även om det är huvudelementen. Där finns också melodiska fragment och återkommande tematiska figurer, och där finns framför allt också dynamik och starka kontraster.
Man kan tänka sig den moderna storstaden (läs New York) så här som ljudkomposition, men likväl har det mindre med naturalistiskt buller att göra än just det organiserande av ljud som allt musikkomponerande består av. Det enda jag hade svårt för var en vevapparat som frambringade ett underligt vinande ljud som lät som en speedwaymotorcykel. Den föll på något sätt ur ramen. I övrigt fanns det egentligen inga konstigare "instrument" än till exempel i Mahlers sjätte symfoni. Trots allt är dissonanser, kluster och en massiv orkestersats inget nytt under solen. Har vi kunnat ta till oss Stravinskijs "Våroffer" torde vi snabbt kunna acceptera också det här, i synnerhet så här med hundra års fördröjning. Det var väl så affischerarna på Konserthuset resonerade.
Filharmonikerna och Oramo ska ha äran av att jag först nu på allvar upptäckt denne Edgar Varese och en klangvärld som förefaller mig både anslående och originell. Orkesterns kraftfulla touche till sin dirigent var välförtjänt.
Bilderna:
Violinisten Alina Ibragimova
Edgar Varese
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar