Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 11 april 2017

När det lilla livet prövas som hårdast



Kan man göra en spelfilm som genomgående präglas av depression och som ändå blir sevärd och kanske till och med en aning upplyftande? Ja, Kenneth Lonergan har i alla fall gjort ett försök som nog måste betraktas som lyckat. Filmen heter "Manchester by the sea" och verkar få de flesta kritiker på gott humör, åtminstone när de till sist ska sätta betyg.

Det är en successivt upprullad historia om närrelationer som krossas av olyckor, sjukdom och död men som också leder till påtvungen omstart och trevande mänskligt omsorgstagande. Den till övermått drabbade huvudpersonen Lee, fint gestaltad av Casey Affleck, är en ensamstående fastighetsskötare som kraftigt skuldtyngd flytt hemorten efter en fruktansvärd brand där hans minderåriga barn omkommit och hustrun övergivit honom. 

Som om inte detta skulle räcka och bli över får han veta att en äldre bror allvarligt insjuknat i den hjärtåkomma han sedan tidigare lidit av och ligger döende på sjukhuset där hemma. Brodern avlider och efterlämnar ett hus, en båt, några andra smärre tillgångar samt en tonårig son som nu står ensam i livet och som brodern i sitt testamente utsett Lee att ta ansvar för tills han blir myndig.

Lee kan inte tänka sig att på nytt bosätta sig i hemorten och vi får följa hans och brorsonens kamp för att i en spirande relation hitta varandra och lösningar på situationen. 



Filmens långsamma tempo med inslag av plötslig dramatik är kongenial med Lees förlångsammade reaktioner och hans tunga sinnesstämning som endast bryts för någon enstaka urladdning. Det är en finstämd skildring av starkt belastade relationer av olika sammansättning, där förutom Lees och brorsonens uppgörelser även fumligt tonårssex och framför allt det smärtfyllda återseendet mellan Lee och exhustrun ingår. I det senare fallet får Michelle Williams matcha Affleck i ett känslomässigt förtätat skådespeleri som övertygande speglar den svåra livssituation som de försatts i och som ingen riktigt råder över. Och nej, det finns ingen väg tillbaka.

Det här är med andra ord fråga om amerikansk socialrealism när den är som bäst, utan tillstymmelse till idealism eller ideologiskt tillrättalagt berättande. Ändå saknar den inte ljuspunkter och hopp om liv som går vidare - trots väderleken som knappast vittnar om annat än vinter, snöglopp eller allmänt gråväder. Det hoppet finns där främst i form av den lite tafatta ömsinthet och tillit som växer fram mellan Lee och brorsonen och som ger filmen som helhet en ton av humanitet och grundläggande sammanhållning. 

En invändning dock: Filmen använder musik i en del längre scener där den intar talets plats. Det är inte alltid särskilt lyckade val, särskilt inte när Albinonis uttröskade Adagio skruvas upp i ett av avsnitten. Det må vara ett socialt sett realistiskt val av begravningsmusik men nog tyder det på en onödigt begränsad musikfantasi hos herr regissören?

Inga kommentarer: