Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 10 mars 2017

Monteverdis äventyrliga resa



Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.



Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.


Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 


PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet

2 kommentarer:

tomas jacobsson sa...

Ni är en sann berättare!, /tomas jakobsson

Einar J sa...

Tack Tomas, men här ska nog Monteverdi ha den största delen av äran.