Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 11 februari 2017

Det själviakttagande ögat



Ibland måste man läsa en roman två gånger på raken för att få ett ordentligt grepp om den. Det behöver inte betyda en brist utan kan snarare vittna om berättelsens densitet, dess krav på noggrann läsning så att man inte missar knutar, tvetydigheter och subtila skiften mellan perspektiv och identiteter.

Så det fick bli två gånger "Ögat" av Vladimir Nabokov (Modernista, 2015, i som vanligt föredömlig översättning av Aris Fioretos), en till omfånget lång novell som nog rättvist kan betecknas som kortroman. Den skrevs 1930 i Berlin men utkom på engelska först 1965.

Händelserna utspelar sig bland ryska emigranter i Berlin och berättaren, en något vilsen ung man som försörjer sig som privatlärare för ett par pojkar i en välbeställd familj, är en av dem. Hans eskapad med en gift kvinna avslöjas av kvinnans make, som misshandlar honom på ett så förödmjukande sätt att han beslutar sig för att ta sitt liv. 

Han avfyrar mycket riktigt sin pistol mot bröstet, men huruvida detta skott dödar honom eller inte förblir ovisst. Klart är dock att han fortsättningsvis i någon form bevarar ett öga för den följande händelseutvecklingen, möjligen som ett spöke från andra sidan, men i så fall ett med förmågan att av och till materialisera sig och ingripa i handlingen.

Hur som helst hänvisar berättaren "med okynnig och sorglös logik" till livet efter denna dödliga handling och till det mänskliga tänkandets och föreställningskraftens överlevnad. Han är fortsatt maniskt upptagen av den ännu olösta gåtan vem bokhandelsbiträdet, en viss herr Smurnov, egentligen är.   

Denne Smurnov framstår som en dubiös karaktär, en misstänkt spion och bedragare, men samtidigt en intressant och charmerande person. Han är förvisso också en bland herrarna som i likhet med berättaren själv har svårt att slita blicken från den unga attraktiva Vanja. Den förblindande åtrå hon väcker bidrar till misstanken att läsaren har att göra med ett återkommande tema hos Nabokov, nämligen dubbelgångaren, den volatila identiteten eller jagets spegel i en annan. 

Är inte Smurnov i själva verket berättaren fast utifrån betraktad, en fiktiv konstruktion som inte bara inger osäkerhet om vad som är fantasi och verklighet, subjektivt och objektivt, närvaro och minne, utan till och med om vad som är levande liv och överlevnad efter detta. 

Berättaren misslyckas med erövringen av Vanja, ånyo utsätts han för en svår nesa. "Det är skrämmande när det verkliga livet plötsligt visar sig vara en dröm, men hur mycket mera skrämmande är det inte när det man trodde var en dröm - svävande och ansvarslöst - plötsligt stelnar till verklighet." (s. 63)

Ändå försäkrar, ja, bedyrar berättaren frenetiskt att han är lycklig. Lycklig trots insikten om att överlevnaden är villkorad, att den dagen kommer då den sista personen som minns honom dör och att sedan allt är slut.

"Jag svär, jag svär på att jag är lycklig. Jag har insett att den enda lyckan i denna värld består i att iaktta, att spana, att spionera, att granska sig själv och andra, att inte vara något annat än ett stort, glasartat och något blodsprängt öga som aldrig blinkar. Jag svär att detta är lyckan." (s. 67)

Nästa roman av Nabokov skrevs 1932 med titeln "Förtvivlan".

Inga kommentarer: