Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 31 december 2016

Inför det nya året - en dikt av Osip Mandelstam



Jag satt häromdagen i min läsfåtölj och bläddrade i "Rosen fryser i snön", ett urval dikter av den ryske poeten Osip Mandelstam (W&W, 1976, i Hans Björkegrens översättning). Jag brukar med ojämna mellanrum återvända till hans diktning och blir av någon anledning alltid överraskad av hans förmåga att fånga mig med ett ett innehåll som varje gång ter sig på en gång mångtydigt och skarpt och oberoende av dagshändelserna alltid giltigt. 

Läs - och hoppas på ett Gott Nytt År!

Täckta av bladguld glänser
skogarnas juleträd
Ur alla buskar spanar
kusliga leksaksvargar

O mitt profetiska vemod
stillsamma friheten min -

och det livlösa firmamentets
evigt skrattande kristall
                                        1908

Bilden: Carolina Rediviva, december 2016. Foto: EJ

fredag 30 december 2016

De bästa violinkonserterna



Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofiev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofiev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofievs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

fredag 23 december 2016

God Jul!




Francis Poulenc är en av 1900-talets största kompositörer av körmusik, det är kanske lätt att glömma.

Flera av hans körverk har texter av Paul Eluard, bland annat det berömda "Figure Humaine". Så också ett annat med titeln "Un soir de neige". Även om snön förmodligen uteblir denna julhelg i stora delar av landet så är det en för årstiden passande musik. Många snöiga vinternätter lär inträffa en tid framöver. 

Särskilt den tredje av dessa fyra dikter - "Bois meurtri..." - har fått mig att rysa av välbehag i denna tonsättning, samtidigt som jag tvingats öva upp något lite av min stapplande skolfranska.

Jag vill önska God Jul till alla mina läsare med denna vackra körmusik! Och blir ni gripna så fortsätt gärna till Poulencs "Fyra motetter till jul" också.

måndag 19 december 2016

Italiensk melodramatik


Foto: Morgan Norman

På Kungl Operan ges nu för första gången i Sverige Umberto Giordanos "Fedora" från 1898, en av dessa sällan spelade operor som en gång i tiden var mycket populär. Giordano hör till de operakompositörer som är känd för en enda opera som fortfarande spelas, nämligen "Andrea Chenier". För mig har han hittills mest bara varit ett namn, en i raden av italienska "verister" av vilka det onekligen finns några respektingivande verk, och därför bänkade jag mig i lördags med nyfikenhet och förväntningar på skönsång och italiensk operadramatik.

Det är en klassisk operalibretto om kärlek, svek, mord och hämndbegär. Fedoras hemliga kärlek Vladimir, en tvivelaktig kvinnokarl och son till polischefen i St Petersburg, mördas i ett svartsjukedrama. Fedora, som är ovetande om sin älskares svek, vill ta hämnd på den misstänkte mördaren, greve Loris, som flytt undan rättvisan till Paris, dit även Fedora beger sig för att snärja honom. I salongslivet möts de båda och attraktionen dem emellan leder till att Loris erkänner att han är mördaren, vilket hon då rapporterar till de ryska myndigheterna. I ett senare möte får Fedora klart för sig hela sanningen - om Vladimirs svek och Loris verkliga skäl till mordet. 

I ömsesidig kärlek bryter de upp från Paris och installerar sig i en lantlig idyll i Schweiz. Fedoras angivande av Loris leder emellertid till att hans bror fängslas som medbrottsling och dränks i cellen, vilket i sin tur föranleder moderns död i ett slaganfall. När Loris nås av dessa besked riktas hans hämndkänslor mot den spion som rapporterat hans erkännande med dess dödliga konsekvenser. Han anar ännu inte att Fedora är den som ligger bakom angivandet, och hon försöker förtvivlat blidka Loris vrede mot den som röjt honom. Mer än så ska inte avslöjas här, men givetvis slutar det så som anstår en äkta operamelodram. 

Puccini har nämnts som jämförelse, men musiken når trots allt inte den nivån. Även om den är både dramatisk och melodiös har den inte den där feta orkesterklangen och de många oemotståndliga melodierna som Puccini var en mästare på att leverera med nästan inga transportsträckor alls. Instrumenteringen är tunnare, om än omväxlande lyrisk och dramatisk precis som sig bör. Dramaturgiskt har operan en svacka efter den effektfulla inledningen, men hämtar sig i andra aktens slut och fortsättningsvis. Om inte förr så går man i sista akten på knock med den här uppsättningens överlag eminenta sångare, och då särskilt i huvudrollerna: den litauiska dundersopranen Asmik Grigorian (bilden ovan) och den italienske tenoren Andrea Caré

Grigorians röst kan i en handvändning gå upp i volymer som hotar spräcka lampglasen i salen. Den är samtidigt utsökt egaliserad och krämigt fyllig i hela registret och i alla styrkegrader. Med lite mer av skådespeleri kommer hon att gå hur långt som helst, och tydligen har hon redan erövrat ett flertal av Europas största scener. 

Regin är av Christof Loy, som återkommer med sin vurm för filmprojektioner för att belysa händelserna från flera rum och vinklar samtidigt. Kungliga Hovkapellet gör som vanligt bra ifrån sig under Tobias Ringborgs ledning. Allt summerat var det en lyckad afton i den framsjungna melodramatikens värld, där framför allt de nämnda solisterna och hovkapellet visade den här operan den uppmärksamhet den förtjänar.

onsdag 14 december 2016

Blek låga



Jag utmanas av Vladimir Nabokovs författarskap. Vad rör sig under ytan av obesvärad lekfullhet och stilistisk förfining? Ju längre jag kommer i "Blek låga" (Bonniers, 2002, i briljant översättning av Caj Lundgren) desto tydligare känslan av att den observanta beskrivningen av vår galna och förtrollande värld är försök att rädda åtminstone något av det goda som hotar att försvinna i bleknande minnen och mörker. Det man lämnas med är känslan av förgänglighet parad med häpnad över skönheten och den möjligen gudomliga komedin, förundran över regnets, vindens och växtlighetens påtaglighet medan vänner, poeter och regenter dör och förpassas till glömskan. 

Eller i undantagsfall förvandlas till mångtydig historia i ett antal fotnoter.

Med andra ord det notoriska slöseriet; det naturliga i att varje människas samlade värld är dömd på förhand.  

"Pale fire" heter originalet vars svenska titel jag av någon konstig anledning haft svårt att rätt återge. Den har inom mig framkallat bilden av en ljussvag men ändå brännande och tydligt blåtonad eldslåga, vilket gjort att jag letat efter orden och döpt om den till "Blå eld" och annat liknande. Sedan läser jag att titeln anspelar på en fras hos Shakespeare om månen som tjuvar ljus från solen. 

"Blek låga" visar sig dessutom vara en trefaldigt relevant titel på en bok som, förvisso utgiven av Nabokov, rymmer dels en lång dikt med denna titel skriven på parrimmad jambisk vers av en nyligen ihjälskjuten amerikansk poet, John Shade, dels en utförlig kommentar till denna dikt av en viss Charles Kinbote, skaldens vän, beundrare och uttolkare, som dessutom står för förordet till utgåvan. Naturligtvis är det i rollen som litterär skälm som Nabokov uppträder här. 

Kinbotes kommentar till Shades dikt artar sig till en omfattande och detaljerad redogörelse för hans egen relation till poeten och dennes hustru, en bekantskap som uppkom i samband med att Kinbote hyrde ett hus som gjorde honom till spionerande granne med nära nog full insyn i poetens förehavanden. Dessutom blandar Kinbote in sig själv på ytterligare ett sätt genom en berättelse med mytiska drag om omvälvande händelser i ett nordiskt land, hans hemland Zembla, där kung Karl den Avhållne är på flykt undan sammansvurna revolutionärer. Vi får även följa den pistolbeväpnade mördarens jakt efter kungen.

Romanens kärna, den fyra sånger och 999 rader långa dikten, fullbordad så när som på sista raden, framstår i kommentaren som ytterst beroende av Kinbotes eget inflytande, direkt genom umgänget med poeten och indirekt genom den självsvåldiga tolkning han gör i strid med andra lika parasitära uttolkare. Dikten är i sig en märklig prestation, ett rimmat verk i Robert Frosts anda fast mer modernt ironiskt (och mycket skickligt översatt till svenska). Dess i grunden existentiella teman kretsar kring dotterns självmord, döden och ett diskutabelt hädanefter, vilket kommentarsdelen tar hand om i form av delvis distraherande utvikningar och besynnerliga länkar till den landsflyktige kungens och hans mördares öden och äventyr.

Identiteter osäkras och tidsplan kopplas på ett sätt som gör att man med fog kan se den här romanen (som utkom 1962) som en föregångare till det som sedermera kallats postmodern metafiktion. Infallsrikedomen och utvikningarna överlåter en hel del arbete till läsaren; det går inte att läsa de här texterna utan full koncentration.

Nog är Kinbote huvudpersonen, ett mångfacetterat, inbilskt och inte enbart smickrande självporträtt. Förvisso döljer han sig även bakom den avhållne kungens identitet. På sätt och vis också poeten Shades - eller hur man nu ska se på den misslyckade erövringen av hans dikt? Inbilskheten punkteras till slut.

Jag funderar över vad det är som gör mig så betagen i Nabokovs prosa. Det språkliga och estetiska finliret? De satiriska giftigheterna mot allsköns dumhet och ideologisk fixering (en nypa förstucken moralism, men bara så där i förbifarten)? Det dubbelbottnade i lekfullheten mot en fond av visserligen ironiserande allvar? Jag prövar formuleringar som hela tiden ter sig otillräckliga.

"Blek låga" läser jag till sist som ett uttryck för Nabokovs egen livshållning: hellre återskapande fiktion om livets mysterier än förnumstig teori, hellre mångtydighet än entydighetens desperata fantasilöshet. Konsten som konsten att se världen på gott och ont i smått och stort, glimtvis förljuvad av skrattets och skönhetens försonande närvaro. 

Den bleka lågans betydelse ser jag bara antydd en enda gång - i förordet. Där hävdar Kinbote att han en gång blev vittne till hur poeten eldade upp en bunt utkast i "sopförbränningsugnens bleka låga". Därmed indirekt erkännande att han inte hade tillgång till allt, inte heller om sig själv.