Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 26 mars 2016

Niccolò dell´Arcas påsk



I centrala Bologna, alldeles i närheten av Piazza Maggiore, ligger barockkyrkan Santa Maria della Vita. I den kyrkan finns ett rum med ett enastående verk av Niccolò dell´Arca, en skulptör från 1400-talets Italien om vars liv mycket litet är känt, det mesta bara gissningar. Men delar av mästarens verk har bevarats, gudskelov även "Compianto sul Christo morto".

Jag minns att jag första gången när jag kom in där var nära att rygga tillbaka inför den känslostorm som slog emot mig från de sex terrakottafigurerna i naturlig storlek. Sex gestalter, fyra kvinnor och två män, bildar en halvcirkel kring en sjunde, den döde Kristus liggande på en provisorisk bädd på golvet. Här finns ingen inramande miljö, men det bör vara just efter korsnedtagningen eller strax innan gravläggningen. Här finns bara individer i akutfasen av en sorg som alla utom en ger ett tämligen ohejdat utlopp.

Deras emotionella uttryck är så realistiskt återgivna att man som betraktare baxnar och omedelbart dras in i kraftfältet. Ett moment i tiden har stannat, mimik och gester frysts och laddats med en oerhörd energi. Det finns en häftig framåtrörelse, närmast språngartad, hos de båda kvinnorna till höger, en rörelse som framhävs av vinddraget i klädedräkt och huvudbonader men som samtidigt, just nu, bromsas upp av en avvärjande motrörelse i armar och händer.

Vi befinner oss mitt i den förtvivlan som följer av insikten om att han som ligger där är död, oväckbar, inte längre en ibland oss. Vi är fjärran från den lugna tillförsikten om uppståndelsen från de döda.



Vilka är de? Längst till vänster står Josef Arimataia, den man som var behjälplig vid nedtagningen från korset och iordningställde graven. Han har ännu inte rest sig upp, upptagen som han är av de praktiska bestyren. Med tången i bältet och hammaren i handen syns han visserligen allvarlig men i full kontroll. 



Den andre mannen i mitten är aposteln Johannes. Hans pose är märklig, något bortvänd, manteln åtdragen, ena handen under hakan och med en återhållen grimas som om han kämpade för att inte dras med i kvinnornas restlösa utgjutelser.



Kvinnorna bär alla namnet Maria - från vänster Maria Salome, jungfru Maria, Maria Kleofas hustru (släkt med jungfrun) och Maria Magdalena. Jungfrun är här ingen ung madonna utan en äldre kvinna med så hårt knäppta händer att man nästan hör hur det knäpper i lederna. Enbart händerna i detta mästerverk är för övrigt värt ett eget studium. De mest utlevande är de båda sistnämnda, som trots sina fotsida dräkter också är de mest sensuellt utformade med en uppenbar erotisk utstrålning. 



Dessa skulpturer var en gång polykroma men är nog ännu vackrare nu när nästan all färg flagnat och bara det melerade lergodset återstår. Ingen som besöker den på många sätt sevärda staden Bologna bör lämna den utan att ha beundrat detta konstverk.

Den musik jag lyssnat till medan jag skriver detta är av Franz Liszt, ur hans "Harmonies poétiques et religieuses". I detta pianoverk finns ett sjutton minuter långt stycke, "Pensée des morts", vilket som titeln anger manar till tankar på de döda. 

Det börjar med några trevande ackord i en melodi som flyttas mellan oktaverna men som inte riktigt anvisar en riktning eller vart det ska bära hän. Men så ringer klockor och någonting inträffar som liknar ett explosivt utbrott över hela registret. Var och en må själv tolka innehållet, men här blandas vrede och förtvivlan med den stilla sorg som så småningom också ger rum för eftersinnande tankar och ljusa minnen. I varje fall hör jag det så. 

De sista sju minuternas vandrande trioler för tankarna till Beethovens månskenssonat och måste vara något av det vackraste Liszt åstadkom. Med Svjatoslav Richter vid flygeln är man garanterad bästa möjliga tolkning.

Finns det då någon poesins motsvarighet till den skoningslöst realistiske Niccoló dell´Arca och den romantiske Liszt, någon som i ord förmått uttrycka något av det vi ser men inte hör från Maria-kvinnornas vidöppna munnar? Det finns det med all säkerhet. 

Men jag tänker mig att det ändå huvudsakligen handlar om oartikulerade rop och högljudd gråt och låter det stanna därvid. 

______________________________________________

- För den som vill se närbilder av skulpturgruppen rekommenderar jag en film på Youtube här.
- Svjatoslav Richter spelar Liszts "Pensée des morts" på Spotify här. Youtube har en annan inspelning med honom med sämre ljud här.
- Bilderna är hämtade från nätet, bland annat Wikipedia.

måndag 21 mars 2016

Musse Pigg eller passionshistorien



Intervjuad i DN säger operasångerskan Kerstin Avemo följande om sin barndoms skolning i sång och musik och dramatik:

"Från det jag var sex sju år spelade jag piano och cello, sjöng i barnkörer, högkyrkliga allvarliga psalmer. Inga gulliga Disneylåtar som barn får sjunga nu. Jag tror att man missförstår dem. Barn har ett intresse för det tragiska och hemska. Passionsberättelsen är faktiskt mycket mer intressant än Musse Pigg:"

Jag tror ju att hon har helt rätt men blir ändå lite häpen över att höra det sägas så självklart utan omsvep. 

Jag tänker på min egen barndom och de bibelberättelser som ersatte Disney och annat möjligen ännu roligare. Jag har aldrig sörjt över att jag missade ett tidigt grundlagt och därigenom bestående förhållande till Kalle Anka. Däremot har jag, så här i efterhand, känt glädje över att ha fått inte bara NT och passionshistorien utan även GT:s fantastiska och inte sällan barnförbjudna berättelser med modersmjölken. Ett kapitel läst av pappa varje kväll innan gudsomhaver och sovdags blev slutligen till hela bibeln från pärm till pärm nästan två gånger om. Inga tecknade filmer men väl söndagsskolans flanellografbilder med psalmsöndagens Messias ridande på en åsna, på väg mot kommande förnedring och avrättning.

Jag tänker också på Kerstin Avemos genombrott på operascenen i början av 2000-talet. Det var i rollen som Lucia i Donizettis "Lucia di Lammermoor" som hon sjöng och agerade så dramatiskt realistiskt att folk svimmade i bänkarna. Det gick så långt att man nödgades varna publiken i förväg för den så kallade vansinnesarian när Lucia i raseri och förtvivlan skär och sticker sig själv så att blodet rinner. 

Det var ju inte bara blodet, det var i allra högsta grad en fråga om sång som gav uttryck åt ett allvar som inte gick att ta miste på. 

Bilden: Kerstin Avemo i rollen som Lucia i "Lucia di Lammermoor" på Confidencen, 2002

lördag 19 mars 2016

Ord i present



Fjolårets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, fick priset för en serie dokumentär-romaner, ett slags litterära reportage byggda på omfattande intervjuer. Under samlingsrubriken "Utopins röster - Historien om den röda människan" ville hon skildra "sovjetmänniskan" med hjälp av hennes eget vittnesbörd.

Jag ville gärna läsa henne och frågan var bara vilken bok jag i första hand skulle välja. Infallsvinklarna varierar: Tjernobyl. Krigets kvinnor. Postsovjetisk verklighet. Barndoms-minnen från kriget.

Jag stannade för den sistnämnda med titeln "De sista vittnena. Solo för barnröst". I ett stort antal starkt komprimerade berättelser beskrivs de händelser från krigsåren som särskilt etsat sig fast i intervjupersonernas minne. Var och en namnges tillsammans med nuvarande yrkesverksamhet och åldern man var i när det återberättade hände. 

Det handlar förstås om oskyldiga barns traumatiserande upplevelser av dödligt våld, flykt, bomber, bränder, hunger, separationer - all tänkbar utsatthet. Vissa partier är rent fasansfull läsning.

Men där finns också ljusglimtar, gripande inslag om mödosamt upprätthållen civilisation och mänsklighet mitt i grymheten och lidandena. Jag fastnade särskilt för vad Nadja Gorbatjova, 7 år, nu tevemedarbetare, hade att säga om nyårsfirandet:

Något slags gran tog vi ändå in till nyår. Det var naturligtvis mamma som tänkte på att vi skulle ha en barndom. Ur böcker klippte vi ut färggranna bilder, vi gjorde girlanger av gamla snören och kulor av papper - den ena sidan var vit och den andra var svart. Den dagen log alla extra mycket mot varandra, och i stället för presenter (sådana hade vi inte) lade vi små lappar med anteckningar under granen.

På mina lappar hade jag skrivit till mamma: "Mamsingen jag tycker väldigt mycket om dig. Väldigt, väldigt mycket!" Vi gav varandra ord i present.

(Ur "De sista vittnena", Ersatz, 2015, s 154)

onsdag 16 mars 2016

Rävarna kommer om natten


Foto: Graziano Arici

Jag kan inte stilla mig när det gäller den nederländske författaren Cees Nooteboom. Förlaget Modernista gör en fin insats genom att återutge hans romaner på svenska, kompletterade med något enstaka verk som tidigare ej översatts. Förhoppningsvis fortsätter man utgivningen med såväl resterande fiktion som en del av den essäistik och de reseberättelser som återstår att översätta.

I väntan på att novellsamlingen ´s Nachts Komen de Vossen (på engelska "The Foxes Come at Night", Maclehouse Press 2011, originalet från 2009) ska komma på svenska har jag läst den engelska utgåvan. Det är en tunn liten bok med tungt vägande innehåll, vilket ju som regel är fallet när vi pratar Nooteboom.

Han är en gammal man nu och jag hoppas att Nobelkommittén insett att det brådskar. Sent i livet är för övrigt den stämning som präglar dessa korta berättelser. De handlar om individer som i ensamhet återvänder, faktiskt eller i minnet, till en plats man en gång besökte tillsammans med någon eller flera andra; individer som hunnit bli seniorer och som inför ett gulnat fotografi tankfullt erinrar sig var, när och hur det en gång begav sig och hur det sedan blev. 

Tanken att det kunde blivit mångfalt annorlunda, och att man nu är en annan och ser sakerna i ett delvis annat ljus. Lätt självironiska kommentarer som bräckligt skydd och inre dialoger kretsande kring minnena och vemodet. Tilltal som inte längre når den andra - fast kanske ändå... De andras, de dödas, liv som man inbillar sig går att summera, nu när ens eget liv närmar sig en avslutning. Den sortens stoff.

Samtliga berättelser tilldrar sig i medelhavsmiljöer i havets omedelbara närhet. Där finns han som låter breven från brevväxlingen med en ungdomsförälskelse flyta bort på vattnet vid en speciell kajplats i Venedig. Och där finns han som i sällskap med sin dåvarande kvinna blev vittne till ett annat pars gräl på en strandservering under ett ödesdigert åskväder. 

Där finns också han som minns gänget och en viss Paula, den äventyrliga, gäckande omslagsflickan, och hur de en gång spelade högt på casinot den sista gången de sågs. Och hon, den gamla änkan, som på den spanska solkusten försöker hålla livsmodet uppe med hjälp av aftonens gin tonic, endast uppvaktad av den likaledes åldrande servitören på syltan strax intill. 

Och inte minst - där är han som försöker komma underfund med sin expansive vän Heinz, den alkoholiserade vice honorärkonsuln, och dennes brokiga liv och sorgliga öde. Likväl tvingad att dra slutsatsen att man inte kommer så mycket längre än till minnesbilder, konstruktioner, liv som dikt: "We are our secrets, and, if all goes well, we will take them with us to where no-one could touch them."

Nooteboom förser ofta sina figurer med bildade referenser som ger texten ett lekfullt intellektuellt drag. Hans intresse för resor, konst och livsåskådning slår igenom utan att texten blir torr eller redovisande. Han litar mer till poetiska formuleringar, kvicka metaforer och distinkt tecknade miljöer än till dramatiska händelser. 

Dramat ligger i förekommande fall i det förflutna och framträder på nytt i minnesperspektiv. Återupplivat och reflekterat bildar det i vissa fall kärnan i berättelsen, medan i andra fall beskrivningen av nuet i relation till årens gång, brutna relationer och fullbordade livsförlopp räcker fullt ut för att väcka den existentiella begrundan som både författaren och hans företrädare är fångade av. 

Och vad betyder då titeln? Ett uttryck fällt av någon som aldrig förklarade sig och som kanske just därför etsade sig fast i minnet hos ett par personer i en av novellerna. 

Vad för slags rävar är det som hemsöker oss nattetid? Nooteboom tvingar både protagonister och läsare att själva tänka efter. 

torsdag 10 mars 2016

Tårkruset



I en dikt från september 1923 frammanar Rainer Maria Rilke våra inre bilder av krukformiga kärl. Dikten - som har titeln "Tårkruset" - börjar oförmedlat att tala om de andra, de som kan tänkas vara fyllda av vin eller olja, innan den ställer oss inför jaget, som metaforiskt liknas vid det krus som "uppsamlar tårarnas ström".

Andra bräddas med vin, och andra olja förgyller.
Kring deras bukiga rymd krukformen sluter sin
   dröm,
Jag som ett lägre kärl och smalast till omfånget,
   fyller
här ett annat behov, uppsamlar tårarnas ström.

Vinet får ålderns must, och oljan klarnar i kruset.
Vad som med tårflödet sker? - Bitter dess rikedom
tyngde mig, kom mig att imma och återspeglade
   ljuset, 
gjorde mig sprucken till sist och gjorde mig tom.

                              (Svensk tolkning: Per-Erik Wahlund)

Vätskor som mognar på olika sätt, till mustighet och klarhet, eller endast övergår i imma och bittra smaker. Rilke finner några målande ord för ett huvudsakligen inre tårflöde som stiger upp i ögonen som en immande spegel och som uppsamlat inom jaget tynger så till den grad att kruset spricker och genom sprickorna töms. 



Fyllas och tömmas. Så läser jag dikten, som på en gång talar om livets lagrade sorger och en tomhet som kunde uppfattas både som lättnad och som själv en sorgens orsak.

Giorgio Morandi (1890-1964) var 1900-talets störste målare av stilleben. Han var dessutom monomant upptagen av samma motiv livet igenom. Det finns visserligen också landskap och några enstaka självporträtt av hans hand, men huvudsakligen var det vaser, krukor, flaskor och skålar som han målade, om och om igen. Och alltid i en mycket dämpad, atmosfärisk kolorit som alltmer kom att gå i skalor av grått och beige. Som om ett tunt kritdamm slutligen lägrat sig över tillvaron

Jag har alltid stannat till lite extra inför ett stilleben av Morandi när det som oftast (utom i hemstaden Bologna) dyker upp som enskilda exempel på hans konst i museer världen över. Jag grips av känsligheten för materia och komposition som tillsammans med det sparsamma ljuset är på väg att lyfta bilderna ur deras tinglighet till något mer abstrakt. På äldre dar gjorde han många akvareller som ytterligare underströk den tendensen. Det oavgjorda spelet mellan figur och grund, yta och djup får tingen att sväva. 




Hans bilder inducerar en meditativ blick på de uppställda föremålen, på deras brukbarhet och deras abstraherade skönhet. Kopplingen till Rilkes diktrad om kruset som en sluten rymd kring en tårfylld dröm ter sig inte orimlig. I synnerhet som jag nu också lärt mig att tårkrus faktiskt existerat, eller i varje fall det man antagit vara funktionen hos en del antika gravfynd av det slag som på engelska kallas lacromatory.

Valet av musik till poesi och konst av det här slaget kan ske på olika grunder, men knappast annat än utifrån det kontemplerande anslag som redan antytts. Nära till hands ligger att tänka på "minimalism", men då inte nödvändigtvis bara till de mest gångbara namnen under den etiketten. 

Jag väljer associationen till Federico Mompou (1893-1987) och några av hans pianostycken ur "Musica Callada" - tystnadens sånger. Och gärna då det urval som Arcadi Volodos gjorde för ett par år sedan på en med rätta mycket uppmärksammad cd. Det tycks som om Volodos, känd som en framstående virtuos, här stannat till och fördjupat sig i de tystnader som Mompou paradoxalt nog ville tonsätta. Särskilt nummer XV och XXIV tycker jag är kongeniala med Rilkes dikt och de mästerliga bilderna av Morandi som jag visat här, inte minst etsningen här nedan.



______________________________________________

Dikten av Rainer Maria Rilke har jag hämtat ur "Tolv prisvärda poeter" en antologi av Jan Broberg (En bok för alla, 1995).
Samtliga bilder är av Giorgio Morandi - ovanifrån: två oljemålningar, två akvareller och en etsning.
Arcadi Volodos spelar Federico Mompou på en Sony-skiva som finns på Spotify här.

onsdag 9 mars 2016

Kammarmusikaliska höjder



Konserten i lördags, den lever kvar inom mig ännu. Den här gången hade Janine Jansen ingen orkester bakom sig, däremot en pianistkollega gjord av samma genommusikaliska virke. Alexander Gavrylyuk heter han som så skickligt samspelade med henne i några av kammarmusikens glansfullaste verk i sättningen violin och piano.

Samspel, ja. Programmet inleddes med Francis Poulencs violinsonat. Poulenc som apropå balansen mellan violin och piano lär ha yttrat att den bara kan uppnås genom instrumentens likabehandling: "En primadonnaviolin ovanpå brutna pianoackord får mig att kasta upp". Han tonsatte som han lärde, får man väl säga. 

Även om denne katolske spjuver gärna höll sig i närheten av populärmusikaliska tongångar och lekte sofistikerat med music hall-traditionen har hans musik en lustfylld komplexitet som gör den attraktiv för både tränade och otränade öron. Och trots att denna sonat, och särskilt sista satsens presto tragico, är ägnad minnet av Federico Garcia Lorcas brutala öde under spanska inbördeskriget, bjuder den förutom dramatik även på behagfull lyrik. Mera temperamentsfullt än som under denna afton har den nog aldrig spelats, och inte heller har väl kontrasterna framstått häftigare, inte minst i sista satsens kast mellan vredesutbrott och stilla melankoli. Den här sonaten är bestämt ett större verk än man i förstone kan tro.

Johannes Brahms tredje violinsonat i d-moll är givetvis ett av mästerverken i genren. I likhet med Poulenc var Brahms en boren melodiker som all sin ambitiösa konstfullhet till trots aldrig svek denna sin ådra. Som den Brahmsdyrkare jag är och förblir kunde jag bara tårögd ta emot vad Jansen och Gavrylyuk lät höra, allt från de första silvriga tonslingorna till det andaktsfulla adagiot, den lustigt flörtiga tredje satsen och det avslutande virtuosa prestot. Även detta en komposition med jämlikt fördelat spel, frånsett adagiot där pianot onekligen har en mer ackompanjerande roll till violinens sångbara melodi.

Efter paus ett kliv in den polske impressionisten Karol Szymanowskis skimrande klangvärldar, där violinen med förkärlek vistas i de högre registrens mest eteriska skikt. I "Myter", op. 30, diktar tonsättaren fritt kring de tre klassiska berättelserna om Arethusa, Narcissus och Pan. Det är oavbrutet fascinerande med turer i de mest oväntade riktningar. Källor som vattras, svärmande liv, blank stillhet och vindlande jakter. Speltekniskt hur svårt som helst.

Sist Sergei Prokofievs andra violinsonat, i D-dur, op 94b, där b:et står för att det rör sig om en transkription från flöjt till violin. Den legendariske violinisten David Ojstrach övertygade tonsättaren om att detta verk egentligen skulle dra fördel av en sådan bearbetning. Det är nyklassicism när den är som bäst och vackrast, med det där kryddiga dissonanta motståndet som bara gör melodierna desto mer oundgängliga och tilltalande. Prokofiev är ju urstyv när det gäller att skapa den här sortens glansfullhet, och den virtuositet som krävs för utförandet av scherzot och sista satsen är utomordentlig och väl lämpad att få publiken att resa sig i bänkarna när sista ackordet klingat ut. 

"To calm down a little", som Jansen sa, fick vi höra andantet ur Brahms andra violinsonat som extranummer.

Samtliga dessa verk kräver inte bara stor spelskicklighet utan är även avslöjande vad gäller förmågan att gestalta deras skiftesrika innehåll. Genomgående är det också fråga om verk som på ett intressant sätt understryker den melodiska skönhetens betydelse i musiken. Vilken ynnest att få dem presenterade på detta sätt av dessa mästare på var sitt av den klassiska musikens kanske allra viktigaste instrument. Så roligt också att se stora salen så välfylld vid en konsert med kammarmusik på programmet. 

Foto: Jan-Olav Wedin

fredag 4 mars 2016

Det förbjudna p-ordet


Det kan inte vara en slump, och det måste vara många med mig som noterat det, att det finns ett ord som är mer tabuerat än de flesta andra för närvarande. Men nej, jag syftar inte på n-ordet.

Jag syftar på p-ordet. Det är oklart varför, men det tycks försvunnet ur den offentliga debatten. Jag misstänker att vi ser ännu en triumf för the therapeutic community med dess förment positiva tänkande. 

Ingen av alla dessa representanter som framträder i massmedia - politiker, tjänstefolk, ombud, opinionsbildare - vill längre ta ordet problem i sin mun. Alla har uppenbarligen gått samma mediekurs där man lärt ut att det heter utmaning och ingenting annat. Alla upprepar ordet gång på gång, nästan som en besvärjelse, som om man tänkte att problemen undgås på så vis:

Okej, vi har det vi förr kallade ett problem här, men i själva verket är det en utmaning, det vill säga inte ett bekymmer utan en stimulerande uppgift.

Häromdagen hörde jag det igen till övermått, och typiskt nog från en av dessa politiker som talet forsar ur munnen på. Den nya så kallade superministern erkände att kommunerna står inför en utmaning. Så nu vet vi det.