Satantango

"Satantango" heter den ungerske författaren László Krasznahorkais internationellt uppmärk-sammade debutroman från 1985. Den kom på svenska i fjol (Norsteds, 2015) i översättning av Daniel Gustafsson Pech. Hösten 2014 läste jag samme författares "Motståndets melankoli", en läsupplevelse som gjorde att jag i höstas omedelbart skaffade mig även den här boken.

Den tog mig tid att läsa, och jag har läst flera andra romaner under tiden. Det betyder inte att den var trög eller tråkig, inte alls, kanske är den till och med lika bra som den förstnämnda även om det tog halva boken innan jag stannade för det omdömet. 

Dock ska erkännas att Krasznahorkai är en krävande författare med en raffinerad stil som vänder sig till gammaldags gediget läskunniga, till dem som lugnt förmår invänta förståelsen och uppskattar en virtuos språkbehandling. (Härmed också sagt att översättaren har min fulla beundran). 

Trots att hans intrikata och detaljrika texter bjuder motstånd finns där ett flyt som gör att man fångas av berättelsens gång och egenart. Det är ungefär ett dussin personer som befolkar den och de lever i skuggan av något som vagt kallas "anläggningen", vilken uppenbarligen är nedlagd och nu står och förfaller på samma sätt som de kvarvarande människorna lever i ett tilltagande förfall. Sysslolösa vakar de över varandra och ödsligheten från fönster i ostädade rum där spindelvävarna tätnar. De är sammanlänkade i inbördes tvister, oförverkligade planer och gemensamma drömmar om att kunna ta sig i kragen och dra vidare, det alternativ som återstår om man inte sakta men säkert ska gå under.

Det är oktober och regnet och blåsten pinar den ungerska landsbygden. Vätan och leran antar närmast metafysiska dimensioner; det är som om det tunga klafsandet i gyttjan på vägar och åkrar hotade stänka ner hela tillvaron. Lyckligtvis finns dock en krögare i byn i vars värdshus man kan dansa tango, gräla och spekulera om räddningen, oftast bara för att slutligen sjunka in i uppgivenhet och rusig sömn.

Krasznahorkai mejslar ut de olika karaktärerna och det är verkligen inga skönandar det är fråga om; flertalet är enkla och illa medfarna människor även om både en rektor och en doktor också finns i sammanhanget. Ett par män, Irimiás och hans kumpan Petrina, spelar en särskild roll som ryktesvis döda men möjligen bara frånvarande och snart återvändande figurer. Utifall återkommande de enda som dessa av anläggningen och livet övergivna personer knyter några förhoppningar till. 

Och mycket riktigt, de båda dyker upp på värdshuset i ett speciellt läge då en utstött och sinnessvag flicka först dödat en katt med råttgift och sedan själv tagit livet av sig med samma gift. Irimiás håller tal och spelar på de närvarandes skuldkänslor - ett föregivet samtal, men snarast en predikan som utmynnar i att stunden nu är inne för de församlade att bryta upp, följa honom och skapa en ny tillvaro, en mycket ljusare och bättre tillvaro. Irimiás axlar fullt ut den roll av frälsare som han tilldelats och övertygar dem med sin karisma och genomskådande klarsyn. Även tvivlaren tvingas böja sig för kollektivet.

Uppbrottet blir till en tragikomisk exodus som inte leder längre än till ett gammalt gods där man ingalunda lyckas inrätta sig utan på nytt finner sig övergivna. Doktorn som under tiden legat på sjukhus och ensam återvänt till anläggningen stänger in sig med sina damejeanner med sprit och sina dagboksanteckningar, där han bland annat ger en osminkad för att inte säga misantropisk beskrivning av folket kring anläggningen. 

Bokens sista kapitel visar att det doktorn skriver sammanfaller med det som utgör bokens inledning. Cirkeln sluts, som kapitlet mycket riktigt heter. Och doktorn själv blir osäker på om det är galenskap eller ej när han hör en gäckande klockklang från ett obefintligt klocktorn och dessutom tvingas konstatera att han nu styr världen omkring sig i kraft av vad han nedtecknar i skrift: "Och bara det som blir nedtecknat är det som sker".

I ett annat mycket underhållande kapitel beskrivs hur två notarier bearbetar och omvandlar en alltför grovkornig rapport (förmodligen av samme doktor) om personerna kring anläggningen så att det blir ett mer anständigt byråkratiskt dokument. Karakteristiken av fru Schmidt som "ett korkat, storpattigt kjoltyg" omformuleras exempelvis till "en mentalt omogen person med en fäbless att framhålla sina kvinnliga attribut".

Det är en mångbottnad och mycket fascinerande historia som Krasznahorkai åstadkommit. Författaren lyckas fånga rörelser i medvetanden som avspeglar både social utsatthet, främlingskap och existentiell vilsenhet. Svärtan och humorn erinrar om både Kafka och Beckett. Vem eller vad ska man sätta sitt hopp till? Var hämta drivkrafterna? Hur står det till - med meningen, tidens gång och handlingsutrymmet?

Och frågan kvarstår: Måste man vara gud eller galen för att tro sig kunna beskriva tillvaron i all dess mångfald av ting och skeenden?

________________________
Se även min recension av Krasznahorkais "Motståndets melankoli", här.

Kölden viker

Vi har levt med ögonen på termometern en bra lång tid nu. Kylan har måst hållas stången med heta värmeelement inomhus, ylletröjor och dunjackor utomhus. Men så en dag som idag nådde kvicksilvret upp till nollstrecket och ett mjölkigt middagsljus föll in i rummen där lamporna fick vara tända hela dagen. Snön påbörjade så sakteliga sin övergång i modd.

Jag överlämnade mig åt söndagsfriden, lyssnade på SR P2 (utmärkta program av Eric Schüldt och Johan Korsell)) och satte mig fram emot eftermiddagen vid flygeln och spelade ett stycke musik som stått framme under flera månader. 

Det är en "Sarabande" i g-moll av ryssen Anatolij Ljadov (1855-1914), komponerad 1896, som jag fastnat för. Ett kort stycke som bara upptar ett enda notblad, en enkel notbild som inte kräver någon stor teknisk förmåga. Ändå ett stycke oemotståndlig musik i den ryska romantiska traditionen. 

Han gjorde många sådana där små pianostycken, den gode Ljadov, en bland dem som gått till musikhistorien för ett enda verk, i hans fall ett klangfullt orkesterstycke i Rimskij-Korsakow-stil: tondikten "Den förtrollade sjön".  

Han var noggrann även i det lilla, det är tydligt i alla dessa preludier, mazurkor och andra så kallade karaktärsstycken. Det finns ju mängder i den genren, men jag tycker mig hos Ljadov finna en originalitet mitt i det välbekanta tonspråk som hör hans samtid till. Det märks att han vill något med de ädla melodier han fann, att han slipade till dem lite extra.

Den där Sarabanden är visserligen härmbarock i romantisk dräkt, men varför inte? Jag vet inte varför, men det är ett stycke jag aldrig ledsnar på. Det känns som någonting som bara växer fram naturligt ur händerna när man spelar det, som att det är just så här det var meningen att den här sortens musik skulle låta. 

Foto: EJ (överst).

Royal Concertgebouw Orchestra Amsterdam

I Concertgebouw förra torsdagen spelades Beethoven och Mozart, den förres femte och sista pianokonsert ("Kejsarkonserten") och en ouvertyr ("Die Geschöpfe des Prometheus"), och den senares "Sorgemusik för frimurare" och stora Jupitersymfoni. Ivan Fischer var kvällens dirigent och vid flygeln satt Jean-Yves Thibaudet. 

Klangen som alltid vidunderlig i denna orkester och i denna konsertsal. Allt balanserat och avslipat till yttersta förfining, ingenting som skär eller skorrar ens i kraftfulla moment. Det är kort sagt en orkester som varje gång lever upp till sitt rykte.

Den mozartska sorgemusiken, snabbt levererad på beställning efter ett par logebröders död, tonade vackert och förstämt, för kvällen vederbörligen tillägnad den nyss bortgångne Pierre Boulez. Än en gång blev jag påmind om Mozarts enormt sofistikerade klangpalett, inte minst när han blandar och ger bland träblåsinstrumenten, i det här fallet med tre bassetthorn och en kontrafagott som tillskott. Tillfällighetsverk kallas det ibland, men när geniet skakar fram ett mindre stycke ur ärmen kan det likafullt bli stort. 

Vad gäller pianokonserten är det sedan länge min mening att "Kejsarkonserten", trots sin imposanta titel, inte tillhör de bästa pianokonserterna och att Beethoven själv gjort bättre i den genren. Inte ens det fina spel som presterades den här kvällen övertygade mig om annat. 

Beethoven gjorde för all del aldrig någonting undermåligt, men i mitt tycke är det lite för mycket av upprepade löpningar, drillar och bam-bam-bam i den första, långa satsen. Den lugna andhämtningen i andra satsen är mycket välkommen och får mig alltid att i viss mån ta tillbaka invändningarna. Men femman når aldrig upp till de tredje och fjärde pianokonserterna, verk som i allra högsta grad tilltalar mig, särskilt den tredje med dess gudomligt vackra Largo. 

Mozarts sista symfoni, nr 41, "Jupiter", avslutade kvällen, som alltså var wienklassisk från början till slut. Fischer hade valt ett mer modest tempo än det högt uppdrivna man oftast får höra nu för tiden, speciellt i första och sista satsen. Inget fel i det; det man förlorar i energisk briljans vinner man ofta i klarhet och pregnans på så sätt. 

I övrigt kan jag rapportera att Concertgebouw inte frångått den extravaganta vanan att i pausen gratis servera ett glas vin eller juice till den som önskar. Bara champagnen betalar man själv. Men så är biljetterna rätt dyra också, som den ekonomiskt eftertänksamme måste konstatera.

Foto: EJ.

Vintervykort från Amsterdam

Bland Europas många attraktiva huvudstäder har Amsterdam de fördelar som åtminstone för kulturresenärer av min sort placerar den bland de allra främsta: högintressanta konstmuseer, ett anrikt konserthus med en av världens förnämsta symfoniorkestrar, förträffliga restauranger och caféer och givetvis en unik och charmerande stadsmiljö att flanera i. 

Flanören har inte bara de säreget långsmala husen, kanalerna, husbåtarna och de många små haken att betrakta och fantisera om, utan dessutom ovanligt fri tillgång till interiörer genom väl tilltagna fönster utan gardiner eller persienner. Sekulariserade kalvinister har inget att dölja, om man så får tolka denna obesvärade inställning till insyn i bostaden och hemlivet.

Till konserten på Concertgebouw återkommer jag i ett separat inlägg. Av Museumpleins tre stora museer hann vi den här gången med både Rijksmuseum - dit man kan återvända hur många gånger som helst och ändå finna något nytt (eller gammalt) att bli stående vid - och för första gången även det moderna museet, Staedelijk. 

Det är inte bara "Nattvakten" eller något av Vermeers mästerverk man alltid gärna återser. Det holländska 1600-talet efterlämnade några av konsthistoriens märkligaste verk. Hendrick Avercamps (1585-1634) vinterlandskap med folkliga aktiviteter är till exempel varje gång lika fascinerande. Det lär finnas över två hundra figurer på "Vinterlandskap med skridskoåkare", och så länge kan man inte bli stående att man noterat allt vad som händer här, alla dessa anekdoter i bild som Avercamp återger i en och samma scen. Därför blev jag glad åt att det fanns ett häfte i Rijksmuseums konstskriftserie om just denne Avercamps vinterbilder.

En sak som slog mig på Staedelijk var att så många strömningar i 1900-talets abstrakta konst var andligt syftande. Namn som Malevich, Kandinsky, Mondrian och Barnett Newman hade inte bara det nonfigurativa gemensamt utan även en långt driven reduktion och abstraktion, som antogs kunna bringas i resonans med betraktarens inre. Till sist återstår bara Mondrians färglagda geometri och Newmans flimrande monokromatik. Den senares skiktade nyanser så skickligt lagda att illusoriska djup uppstår utan tillstymmelse av perspektiv. 

Museet med det egendomliga namnet "Vår käre Herre på vinden" ger förutom inblickar i ett gammalt huskomplex från 1600-talet också en religionshistorisk lektion i motsättningar mellan protestantiskt och katolskt och det "fiske av själar" som en annan av Rijksmuseums berömda tavlor illustrerar. Efter protestantismens erövring av makten förbjöds de katolska gudstjänsterna, som därför endast kunde hållas i hemlighet. 

En bemedlad köpman lät bygga om det inre av denna fastighet, som förutom den egna bostaden även rymde andra lägenheter. I tre våningsplan högst upp öppnades bjälklaget så att en kyrksal kunde skapas och där även sakristia och prästbostad bereddes plats. I vindlande trappor kan man ta sig runt och förutom själva kyrkan bese övriga utrymmen - kök, sovalkover och köpmannens ståndsmässiga finrum. Tydligen förekom det flera sådana dolda kapell på den här tiden. De tolererades under förutsättning av att de inte märktes utåt. 

Efter all andlig spis finns många möjligheter att förse sig med den lekamliga också. En lunchsmörgås med öl på ett av de brunmurriga caféerna är lockande. På Café Hoppe innebär det att man stannar kvar i 1600-talet. Även om saker och ting förändrats under seklernas gång kvarstår platsen, lokalen som densamma. 

Och efter att ha promenerat på boulevardlika Damrak i blek middagssol viker man förslagsvis av i riktning mot Jordaan och Grachtengordel, där flanören även en vinterdag utan is och snö och med några plusgrader i luften finner de vackraste omgivningarna och kan värma sig i ytterligare någon trevlig utskänkningslokal.
  

Foto: EJ.

Jon Fosse: Trilogin

"Sömnlösa", "Olavs drömmar" och Kvällning" är titlarna på de tre kortromaner av Jon Fosse som kommit på svenska under den gemensamma titeln "Trilogin" (Bonniers, 2015, i översättning av Urban Andersson), sammanlagt 180 sidor förtätad prosa som förra året fick Nordiska rådets litteraturpris. 

De kan visserligen läsas fristående men är intimt förbundna genom släkttrådar som väver samman den första berättelsens par - Asle och den höggravida Alida - med generationer av spelmän och fiskarefamiljer ända fram till poeten med författarens eget namn, han som nämns i förbigående först på slutet: 

... och Ales tänker att Sigvald, gode bror Sigvald, han blev spelman, inte mycket annat, men han fick en dotter, ett utomäktenskapligt barn, och dottern ska visst ha fått en son och han heter visst Jon och ska vara spelman också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter, ja folk gör då så mycket, tänker Ales...

Detta får väl tas till intäkt för att det i grunden rör sig om Fosses egen släkthistoria, om än upphöjd till säregen fiktion och myt. Även om mycket andas 1800-tal i ett norskt fjordlandskap, ger det musikaliskt tuktade talspråket texten drag av tidlös legend. Inte minst för att unga levande och gamla döda ofta är samtidigt närvarande och för att drömmar och röster ur det förgångna är lika påtagliga som den krassa verkligheten. Inte minst också för de melodiösa omtagningar som utgör ett genomgående stildrag. 

Den första berättelsen anslår tonen med en beskrivning av det unga parets vandring gata upp och gata ner medförande endast fiollådan och några få knyten, i köld och oupphörligt regnande. Asle och Alida är på flykt från hemorten och sina minnen av försvunna och omkomna fäder. Asle har skaffat fram en båt och seglat dem en natt till staden Bjørgvin där barnet ska födas och där de väl på något sätt ska kunna skapa sig en tillvaro.

"Det fanns icke rum för dem i härbärget". Orden från julevangeliet bildar klangbotten för parets mödor när de ständigt nekas plats på värdshus och härbärgen. Sällan har väl frusenheten och tröttheten fått en så suggestiv framställning. Att befinna sig utanför, att sjunka ner vid en husvägg utan att få komma in i värmen och få sova ut, framstår till sist som en existentiell sida av tillvaron som läsaren tvingas identifiera sig med. De tankar som huvudpersonerna ältar skapar tillsammans med de yttre påfrestningarna den känsla av utsatthet och hopplöshet som endast kärleken förmår lindra och motverka. Paret bryter sig in i ett hus och med eller utan Hjälp-Frun kommer den lille till världen.

I den andra delen möter vi Asle dold under namnet Olav. Irrande runt i staden förföljs han av en mystisk Gamling som tycks veta vem han är och vad han gjort sig skyldig till. Själv är Olav på jakt efter vigselringar och med dem ett anständigt liv. Han hamnar emellertid på Skänkstugan och förleds att i stället för ringar köpa ett vackert armband till henne som väntar på honom med barnet som bär farfaderns namn, Sigvald. Olav/Asle fångas slutligen in och hängs för sina brott, medan det underbart vackra armbandet som går från arm till arm bildar en länk till sista delen av trilogin.

I tredje delen förs Alida tillbaka till hemorten av en omhändertagande man, Åsleik, som varit vittne till Asles öde och som nu erbjuder ett hem för änkan och barnet. Och så får det bli, för så måste det väl bli. Och när Asle också ger sig tillkänna och Alida nu bär armbandet som hon är övertygad om är Asles kärleksgåva, accepterar hon uppgiften som hushållerska och blir mor till fler barn. Innan hon också går i havet, just som flera före henne gjort.

Jon Fosse berättar en historia om människan, musiken och havet. Utan predikningar beskriver den världen på ont och gott och öppnar för en kärlekens metafysik i vardagen. Det finns säkert, om man så vill, mycket som låter sig uttolkas på det ena eller andra sättet. Men man kan också välja att bara läsa och likt Asle låta sig hypnotiseras av skönheten, för hans del skönheten hos en älskad kvinna och ett armband i gult och blått.

Som prosakonstnär är Fosse formellt att likna vid en kompositör och innehållsligt en genremålare av ljusdunkel i kustlandskap, leriga gränder och utskänkningslokaler. En filmisk association jag fick vid läsningen gick till 70-talet och Werner Herzogs mest suggestiva opus, "Hjärta av glas" som jag glömt det mesta av utom stämningen och några starka scener. Den filmen handlade om det rubinröda glaset. I "Trilogin" handlar det om armbandet i guld med blåskimrande pärlor. 

Så om någon dåre på allvar antog utmaningen att filma denna trilogi skulle jag inte kunna tänka mig någon annan än Herzog. Men inte ens han, desslikes en utmärkt författare, skulle kunna förmedla mer än skärvor av den egenartade prosa som gör verket till just vad det är - ett språkligt konstverk.