Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 30 december 2016

De bästa violinkonserterna



Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofiev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofiev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofievs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

4 kommentarer:

Kjell Ericsson sa...

Tack Einar
Gott nytt år

Einar J sa...

Gott Nytt År, Kjell!

Lars Rydbeck Rydbeck sa...

Du bist ein guter Sammler!

Einar J sa...

En samlare? Kanske det, men mest av upplevelser...