Vi är i julis mitt. Visserligen kan sånglärkan ännu höras, men fågelsången försvinner och ersätts av flugsurret som bara tilltar i styrka. Det hörs allra bäst i den lantliga tystnaden, mot rutor och runt svettiga huvuden på både folk och fä. De små flugorna tycks mer irriterande envetna än de lite större, och tonen djupnar ju större de är.
Sjunger och spelar gör fåglarna, medan flugorna surrar. Så säger vi medan vi hör hur bromsarna, flygfänas cellospelare, brummar i det lägre registret och hur getingarnas skarpa violinton närmar sig så fort matoset stiger från spisen. Fattas bara att myggen kläcks i vätan från åskregnen också, så får vi jämte insomningssvårigheter användning för korsordsordet för deras stillsamma ljudbildning.
Och i insekternas mångfaldiga skara seglar, flaxar, irrar och landar i stumhet fjärilarna. Sitter plötsligt där helt stilla på gardinen utan att ens klippa med vingarna. Utan att ge ett enda inande ljud ifrån sig. Blundar du finns dom inte.
Är det inte i själva verket både behagligt och en aning kusligt?
Kanske är det bara så att vi inte har öron känsliga nog att höra den, fjärilssången?
Foto: EJ (Nässelfjäril).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar