Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 3 juni 2016

Extas på Frälsis



En kammarmusikfestival pågår i Uppsala, med Uppsala Kammarsolister och pianisten Bengt Forsberg. Kammaren är i det här fallet Frälsningsarméns sal, som igår kväll fylldes av stormande känslor från podiet snarare än ödmjuk förkrosselse vid botbänken. Wilhelm Stenhammars tredje stråkkvartett, F-dur, op. 18, var första programpunkt, men det som främst lockade mig till konserten var det som spelades efter paus. 

Därmed inget förklenande sagt om Stenhammar, tvärtom. Smått skamsen får jag erkänna att jag överraskades av att få höra en så engagerande musik. Särskilt de livliga satserna tilltalade mig mycket, jag som annars brukar fastna för de långsamma och lyriska. Stenhammar, jämte Berwald vår störste svenske kompositör, får ibland orättvist stå i skuggan av sina mer namnkunniga nordiska kolleger Sibelius, Nielsen och Grieg. Dags att närmare lära känna hans stråkkvartetter, med andra ord.

Det var alltså kvällens andra nummer, Ernest Chaussons Konsert för violin, piano och stråkkvartett, op. 21, jag ville återknyta kontakten med. Det är ett av de häftigaste kammarmusikstyckena någonsin, ett uttryck för den franska romantiken när den är som mest hejdlös och omspänner allt från rusig extas till ältande svårmod. Mitt första möte med den här musiken hör samman med 70-talets skivsamlande. Chausson blev tidigt en av mina franska favoriter, och jag har tidigare skrivit en del om hans musik här och här.

Första satsen slår an tre ackord i pianot så bestämt att man inser att här kommer inte musikerna undan; här går det inte att spara på vare sig fysiska eller psykiska krafter om man ska göra musiken rättvisa. Musiken stiger och sjunker, löpningarna rusar över hela klaviaturen, soloviolinen spelar mestadels i forte och det hela låter rentav symfoniskt, kammarsymfoniskt om man så vill. 

Den andra satsen är en Sicilienne i lugnare andning, som i en pastoral med svallvågor mot en strand, lyriskt, behagfullt och tämligen befriat från den upphetsning och oro som präglar de övriga satserna. 

I den tredje satsen befinner vi oss i ett vemod som gräver ner sig i ren förtvivlan. Pianot har ett ostinato som länge upprepas och ger satsen en karaktär av tungsint vandring. Violinen tar sig på ren trots till högre rymder, svidande skönt, och kvartetten instämmer i sorgsna tillrop medan pianot ältar vidare djupt nere i basen. Så stegras musiken till sist även här i ett samlat utbrott där kvartetten kastar sig av och an i några kärva ackord under solisternas kamp för melodins överlevnad - innan allt slutligen stillnar i lugn resignation.

I sista satsen - Très animé - återgår livet till den extatiska rusighet som slogs an i första satsen, här med rytmiska variationer som kulminerar i ett långsamt stigande crescendo och ett bestämt: punkt slut.

Glada och lyckliga musiker pustade ut och publiken fick äntligen ge utlopp för den psykiska energi som även mottagarna laddats med inombords.

Det blev en kväll i hänfördhetens tecken. Och då inkluderar jag även Stenhammars stråkkvartett. 

En eloge till dessa eminenta musiker!
_____________________

En klassisk inspelning av Chaussons konsert, op. 21 är den med Juillard String Quartet och Itzhak Perlman och Jorge Bolet. Finns på Spotify.
Stenhammars kvartett har rätt nyligen spelats in av Stenhammar-kvartetten, och även den finns på Spotify.

Bilden: Ernest Chausson med fru vid pianot. Etsning av Albert Besnart.

Inga kommentarer: