Den vackraste vintern är den som är på väg att ge upp. Några få kallgrader men ändå vatten som strömmar ur stuprännorna ut över resterande isfläckar på trottoarerna. I parkerna fortfarande snövit snö. Solen som återtagit sin styrka. Ljuset som får ögonen att tåras. Issa som dansar omkring på lätta tassar som om våren redan vore här.
När jag kommer inomhus låter jag promenaden bekräftas av Grigory Sokolovs Bach-spel. Partita nummer två, och engelsk svit nummer två.
Så outsägligt vackert när man sålunda finner ett andligt näste vid sidan av allt elände man inte kan göra någonting åt. Det är inte att blunda och slå dövörat till, det är att se och höra att skönheten finns och består.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar