Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 28 juli 2015

Den presenile älskaren



Italo Svevos andra roman, som på originalspråket heter "Senilitá" (1898), blev inte heller den någon framgång för författaren, inte förrän James Joyce uppmärksammade den och en översättning till franska placerade den och dess författare i blickpunkten också i hemlandet Italien. Sedan skulle det dröja över två decennier innan mästerverket - "Zenos bekännelser" - gjorde honom till den klassiker han är.

Emilio Brentani är 35 år gammal, en intellektuell man i sina bästa år, ensamstående med redan döda föräldrar, lägre tjänsteman i ett försäkringsbolag och författare till en roman som redan glömts men som ändå gett honom en viss ryktbarhet i kulturkretsar. Han delar bostad med sin yngre syster Amalia, vars ödmjukhet och klokhet han älskar, utan att förstå att hennes personlighet och självuppoffrande omsorger om brodern gör henne alltmer blek, försagd och begränsad.

När Emilio drabbas av en häftig förälskelse i den unga, blonda och blåögda Angiolina rubbas ordningen i tillvaron, som den ju i dylika fall plägar göra. Hans första ingivelse är därför att för den livsbejakande Angiolina klargöra att han inte har för avsikt att inlåta sig på någon allvarlig förbindelse. Försiktighet är hans rättesnöre inför förälskelsens hot om inre tumult. Naturligtvis framställer han denna försiktighet som någonting för Angiolinas, inte hans egen skull.

Att Angiolina inte drabbats lika starkt står snart fullständigt klart för Emilio, som skapar vilda om än inte helt ogrundade fantasier om hennes lättsinne och bristande trohet. Trots sin ungdom är hennes tidigare kärleksliv av det vidlyftigare slaget, det blir successivt alltmer uppenbart.

Emilio grips av svår svartsjuka, och hans kamp med sig själv och den egna osäkerheten blir på det yttre planet till absurda kast mellan längtan efter närhet och resolut avståndstagande, hot om uppbrott följt av omedelbar försoning. Men även om Emilio framstår som en oerfaren och självupptagen man, finns här en inkännande och allmängiltig beskrivning av den form av vansinne som enligt Freuds förmenande förälskelsen utgör.

En tråd man kan nysta i gäller de triangelförhållanden som ideligen tycks uppstå som en både oroande och stabiliserande faktor i relationerna. En äldre man, en paraplymakare, gör Angiolina sin kur och kan med både moderns och Emilios acceptans ses som ett så kallat gott parti, befriat från känslomässigt djupare band. Ändå bidrar givetvis den relationen (som ganska snart upphör) till Emilios svartsjuka, eftersom den också innefattar krav från paraplymakaren på det som också är Emilios begär: att få ligga med den attraktiva och livfulla unga damen. Båda får som de vill, och frågan är om det inte främst är skönheten och det blonda lättsinnet som männen runt Angiolina förälskar sig i.

En tredje viktig person i romanen är skulptören Stefano Balli, en cynisk och världsvan vivör och Emilios vän och förtrogne. Hans råd till Emilio är att helt enkelt ta fasta på det lilla äventyr som Angiolina erbjuder. Trianglar uppstår även med Stefano som inblandad. Amalias obesvarade kärlek till honom förstärker hennes olycka. Brodern är nu upptagen av Angiolina och själv är hon förminskad till enbart en mottagare och bärare av hans kärleksbekymmer. Porträttet av Amalia är lika utförligt som det av Emilio, och som levnadsöde det mest beklagansvärda. Medan Balli förblir kall inför Amalia blir han desto mer betagen av Angiolina och vill ha henne som modell för att gestalta en idé som hon inspirerat honom till. Emilio accepterar men blir mer och mer övertygad om att han måste bryta sig ut ur hennes trollkrets.

Romanens sista del, den avgjort bästa, beskriver Amalias insjuknande och död. Det är uppenbart att Svevo inte här i samma utsträckning som i "Zenos bekännelser" och "En kort, sentimental resa" odlar den subtila ironi som annars är ett av hans kännemärken. Men den psykologiska ämnessfären är densamma, och som väl framgått är även detta en roman som med imponerande pregnans skildrar livets och kärlekens irrgångar. Jag har läst den i Karin Alins fina översättning (Tidens förlag, 1955). Stilen är klar och berättarens allvetande perspektiv möjliggör en omsorgsfull beskrivning av själsliga förlopp och dårskaper, främst illustrerade av Emilios skiftande drömbilder och förvillelser.

Den svenska titeln, "Farväl till ungdomen", kan till en början förefalla adekvatare än originalets lite gåtfulla antydning om ålderdomssvaghet. Mer än bara en gamlings känsla av att livet flytt är det konsekvenserna av vankelmod, tvivel och självanalys hos den som inte vågar leva livet som Svevo måste ha haft i tankarna. Det handlar om en sorts vitalitetsförlust hos en man som trots att han är i sina bästa år ser sitt liv som passerat när romansen med Angiolina är över. Emilio söker sedan mycket riktigt ensamheten, sköter systerns grav och lever på minnena, där det färgstarkaste rör perioden med Angiolina.

Och till sist sluter sig den kanske betydelsefullaste triangeln. I Emilios "diktarfantasi" genomgår Angiolina en förvandling: "Hon behöll sin skönhet oförändrad men förvärvade också alla Amalias egenskaper. Det var som om Amalia dog för andra gången i henne". Angiolina blir nu en tyngd och tankfull kvinna, en ädel och upphöjd symbol. Någon han kan älska med längtan och beundran.


Foto (nedtill): EJ.

fredag 24 juli 2015

Bitonerna



Linden blommar sent, först ett gott stycke in i juli bjuder den sina näktarfyllda skålar åt de bin som bor på samma breddgrader som jag själv. För ett par år sedan skrev jag några häpna rader om sången från den tusenhövdade kör av bin som jag av en slump blev åhörare till. Jag hade ställt mig under de höga lindarna som står på rad intill den gamla stenmuren kring Torstuna kyrka.

Går man förbi där en julidag, som igår, när inga jordbruksmaskiner är igång och den glesa trafiken från vägen inte heller stör friden, kan man lyssna till binas klustermusik från trädkronorna. Ett svagt svirrande och svävande ljud, som ett avlägset dån från fjärran planeter, fastän egentligen en högst närvarande, jordisk sång under arbetet.

Ingen nektar faller till marken när så flitiga varelser är i verksamhet.

Och jag tänkte att det måste ha varit under några ungerska lindar som György Ligeti (1923-2006) en gång fick inspirationen att komponera Lux Aeterna.


Foto: EJ.


lördag 18 juli 2015

lördag 11 juli 2015

Nicolai Gedda, 90 år




Nicolai Gedda fyller 90 idag. Hans karriär varade längre än de flesta operasångares och tillhör en av 1900-talets glansfullaste. En lyrisk tenorstämma som hans har sällan odlats till en sådan perfektion.

Tillsammans med några få andra har han satt normen för den allra bästa sångkonsten alltsedan jag som barn började köpa ep-skivor och lyssna till sång och musik. Från den tiden minns jag framför allt en ep där han sjöng "Panis Angelicus" tillsammans med KFUM-kören.

Glöm för en stund det där med kungen av höga c eller d, eller till och med f, och lyssna i stället till ett mästerskap som i lika hög grad visar sig i ett ljuvligt framförande, mezza voce, av en aria ur Bizets "Pärlfiskarna": Je crois entendre encore.

lördag 4 juli 2015

En kort, sentimental resa



Italo Svevo (1861-1928), pseudonym för den store triestinske författaren Ettore Schmitz, har länge hört till de moderna klassiker jag gärna läser på nytt. Eftersom hans verklista verkligen inte är omfattande är det "Zenos bekännelser", boken som enkom gav honom berömmelse, som jag nu och då återvänder till. Trots att han skrev en del annat också har det aldrig blivit av att läsa till exempel den kortroman, eller kanske snarare långnovell, som har titeln "En kort, sentimental resa" (Pontes, 1999, i översättning av Vibeke Emond) och som återfanns i hans kvarlåtenskap, oavslutad.

Herr Aghios, bokens huvudperson, har utan tvivel mycket gemensamt med Zeno. Samma typ av man - självreflekterande, moraliskt dubiös, ömkligt tvehågsen och inte alldeles lätt att ha att göra med. Inte blir det bättre av att han känner att han håller på att bli gammal. Med andra ord en karaktär som författaren med sitt lätt ironiska handlag kunde förse med både tragikomiska masker och ett rikt inre liv.

Berättelsen börjar på stationen i Milano, där Aghios skyndar sig att ta avsked av hustrun innan hon kommer på andra tankar än den överenskomna, nämligen att maken i förväg ensam ska få ta tåget hem till Trieste. Hans uttalade ärende är att betala av en skuld och slippa räntorna, men varför det brådskar får vi aldrig veta. Båda gillar egentligen detta beslut men ingen kan tillstå det inför den andre.

Det är just den sortens relationspsykologiska spel som Svevo är så skicklig på att beskriva, kritiskt inspirerad som han är av Freuds psykoanalys. Det handlar om kluvenheten mellan frihetsbegär och beroende, drifter och realitetsanpassning - om det som formar skillnader mellan bedrägliga och berättigade föreställningar om den andre.

Resan går via Verona och Padua till Venedig, där ett uppehåll görs för ett mindre ärende som Aghios måste uträtta hos en juvelerare. I den trånga kupén konfronteras han med andra resenärer, alldagliga men alls inte ointressanta, precis som han själv. Det är resenärer som han på samma gång nyfiket välkomnar och helst vill skaka av sig, eftersom även dessa hotar att inskränka hans eftertraktade frihetskänsla. Deras fysionomi och beteende sätter hans tankar och värderingar i rörelse och trevande samtal utspinner sig mellan tystnaderna.

En ung blond man sover oroligt i ett hörn med ett lidande uttryck i sitt ansikte. Han kommer snart att bli Aghios sällskap på en gondoltur under uppehållet i Venedig. Men där finns också andra av- och påstigande, bland annat en bondfamilj med en vacker dotter och en skrytsam försäkringsinspektör, vilken i likhet med herr Aghios bär på en rejäl bunt sedlar i innerfickan. Jag vill inte påstå att berättelsen handlar om pengar, men det är ett återkommande inslag i det som händer och återberättas. Utan att Svevo gör stor sak av det påvisar han ekonomiska transaktioner som ett slags psykosocialt mycel, hur pengar ovillkorligen tar plats i samtal, drömliv och mätningar personerna emellan.

Som till exempel när den blonde efter ett antal glas vin i väntan på tåget mot Trieste öppnar sig för herr Aghios angående sina ekonomiskt betingade kärleksbekymmer. Han står i valet och kvalet mellan begäret till en attraktiv tjänsteflicka, som han med sitt "kötts uppriktighet" förfört och redan gjort med barn, och möjligheten att överta gården där hon finns genom att gifta sig med den feta, odrägliga dottern till gårdens ägare. Planen är att försöka vältra över ansvaret för tjänsteflickans havandeskap på en drummel, gifta till sig gården och hoppas att även i fortsättningen kunna ta för sig av den ljuvliga tjänsteflickan. Kruxet är bara att han har svårt att stå ut med tanken på drummeln i famnen på sin älskade. Han har dessutom efter dessa turer haft svårt att övertyga tjänsteflickan om sina känslor för henne.

Aghios lyssnar och gör en del privatfilosofiska inpass av typen "När åtrån hopas förlorar den sin prägel och blir till kärlek. Många saker här i världen förlorar sin prägel när de hopar sig." Även ynglingen förundras över kärlekens väsen när han märker att han inte blir trodd förrän han ger upp och gör sig beredd att gå utan att begära något av den han älskar. "Jag hade alltså kommit bara för att övertyga henne om min kärlek. Hon trodde därför på min kärlek när hon märkte att jag inte kände någon åtrå. Konstigt, inte sant?" Han inser dock att en del av svårigheten med att övertyga henne låg i att han delvis använt samma ord som i sin simpla åtrå.

Episoden är illustrerande för Svevos sätt att skildra mänskliga brister och begär och deras återspegling i det inre liv som helst inte exponeras öppet, annat än möjligen i dagdrömmen eller i ett visst mått av onykter förtrolighet. Herr Aghios söker resandets ensamhet för att få känna sig friare och han tänker ibland saker som nog får sägas vara minst lika angripliga som de knausgårdsbekännelser som väcker anstöt hos en del av våra nutida opinionsbildare. Inte alltid är det fråga om de djupsinnigheter som de ger sig ut för att vara, men de bidrar till belysningen av de fåfänga försöken hos Aghios och hans gelikar att klara ut några av livets komplikationer. Och de rymmer en stillsam komik som är mycket underhållande.

Jag har nu läst den här boken två gånger, därför att jag efter första läsningen fick en känsla av att ha missat en del som jag ville undersöka. Det är den typen av text; till det yttre en enkel historia om en kort och odramatisk resa, och likafullt så händelserik i det lilla och i det inre. Precis som när man själv sitter i ett hörn i en kupé, noterar sin omgivning men helst vill vara ifred med sina tankar. Och hur världar då öppnar sig inåt och utåt som stör en så pass att man gärna vill återkomma till dem - ja, precis så fungerar Svevos berättande på mig.

Jag tycker att den här lilla berättelsen står sig väl som det ofullbordade verk det är. Historien slutar mitt i en mening där sista ordet är det endast till två tredjedelar utskrivna namnet på resmålet, författarens och herr Aghios hemstad Trieste. Svevo hann nog i själva verket berätta allt väsentligt om den alldeles vanlige herr Aghios och hans obändiga frihetsbehov, det som när det väl uppfylls snabbt kan förbytas i längtan efter fångenskapen i en hustrurelation.

Redan när tåget sätter sig i rörelse och han ser henne vinkande försvinna på stationens perrong tänker han: "Ju mer jag avlägsnar mig från henne desto mer älskar jag henne". Och vidare:

"För att kunna se henne längre lutade han sig ut genom fönstret. Såg han rätt? Hustrun förde sin hand mot hjärtat i en överdriven gest. Det var inte möjligt att hon, en så sansad person, inför främlingar ville visa en överdriven smärta för att han lämnade henne ensam. Ändå verkade det som om den storslagna gesten följdes av rop. Sedan, när han inte längre såg henne, slog det honom. Med den där gesten hade hon velat ge honom en sista påminnelse att hålla ett öga på pengarna som han hade i bröstfickan."