Gamla svordomar

Jag läser en novellsamling av den ryske nobelpristagaren Ivan Bunin. Den är översatt i början av 30-talet och innehåller därför en del svenska ord och uttryck, bland annat svordomar, som inte längre är vanliga. Språkbruk förändras, det lär oss alla språkvetare; ord faller bort och nya tillkommer, och det gäller förstås även de "fula".

Vem utbrister idag, "jäklar anåda" eller "sablar"? Någon som hört någon säga "för bövelen" eller "tusan också" de senaste decennierna?

Jag tänker inte här orda om de nya svordomar som ersatt nyss nämnda och flera andra. När jag läste i den gamla vackra boken i halvfranskt band gick mina tankar i stället till min uppväxt i en miljö där svordomar var bannlysta, inte bara som dåligt språk utan som syndiga. Det innebar bland annat att även mildare uttryck som "fy bubblan" - ett slags barnspråkligt kraftuttryck - laddades med syndfullhet, eftersom det ju uppenbarligen användes som en ersättning för "fy fan" och annat liknande.

Med andra ord stod det klart att det inte bara var bara ordet utan hur det användes som var avgörande. I själva verket kan man undra om det inte var själva vreden uttryckt som en förbannelse man ville komma åt på språklig väg, genom verbal självbehärskning.

Men främst var det givetvis en fråga om att inte åkalla onda makter, Satan själv och alla helvetets djävlar. Inte heller goda makter, för den delen. Det klara budet om att inte missbruka Guds namn kunde inte missförstås. Orden stod för något reellt, andemakter existerade.

Min far pastorn byggde lika gärna ett kapell som att han sedan ställde sig i dess färdigsnickrade predikstol. Naturligtvis slog även han sig på tummen ibland så att det gjorde ont. Jag minns att han hade anammat en smått absurd ramsa som han använde sig av vid sådana tillfällen. I stället för att åkalla fan och hans moster kunde man höra honom säga:  "Aj ajan sa kajan, när spiknacken sprack".

En oskyldig svordom? Eller kanske ett sätt att besvärja impulsen att svära?

Frank Sinatra 100 år

Jag ser att Frank Sinatra skulle fyllt 100 i år om han fått leva så länge. Ännu ett jubileum och en anledning att återknyta bekantskapen med hans sångkonst, vilket jag för övrigt återkommande gör.

Han hör ju till ikonerna i populärmusikens vida värld av stilar och mer eller mindre tidsbundna uttryck. Oavsett genrernas tyranni stannar några sångare kvar i det gemensamma minnet, generation efter generation. Frankie boy är en av dessa få. En gång en skönsjungande tonårsidol blev han Ol´ blue eyes och The Voice för den mogna publiken och så småningom dess främste uttolkare av ups and downs i livets balladlika skiften. Numera finns efterföljare som tyvärr i de flesta fall inte inser vad som krävs för att göra något som kommer i närheten av Sinatras begåvning och professionalism.

Sångkonst, ja det är vad det handlar om. Sinatras röstbehandling och frasering är med rätta berömd. Hans övertonsrika baryton hade både halvröstens lenhet i sotto voce och den lätt krackelerade raspighet som han så skickligt utnyttjade. Ingen textade tydligare än han gjorde. Orden formades i ett naturligt flöde med fullt beaktande av de fermat och accenter som textinnehållet krävde.

Med häftig swing till storband av Count Basies typ kunde han få oss att flyga till månen eller åtminstone till Chicago eller New York. Men nog var det balladerna ur The Great American Songbook som var hans egentliga hemmaplan. Där kunde han berätta vad han hade på hjärtat på ett sätt som fick regnet på rutorna att strömma lika vackert som tårarna i hans vibrerande stämma.

Och aldrig var han väl bättre än på albumet "Only the lonely" från 1958. Ohöljd sentimentalitet - ja, var så säker. Och i det här fallet har jag ingenting att invända. En betydande del av den populära sångskatten består av text och musik som manar fram stämningar av sorg, längtan, olycklig kärlek och nostalgi. Och när det görs med musikalitet blir det i bästa fall trovärdigt, ett giltigt uttryck för vad alla någon gång känt hur banalt det än kan tyckas vara.

Titelspåret och "Angel eyes" tycker jag är skivans höjdpunkter, även om jag medger att valet är svårt. Den ensamme i saloonens dunkel brister ut i saknad efter de där änglalika ögonen som nu är riktade mot någon annan, samtidigt som han vänd till de övriga gästerna, bittert men generöst, erbjuder dem att roa sig på hans bekostnad: "So drink up all you people/Order anything you see/Have fun you happy people/The laughs and the jokes are on me". Och i ett annat spår som också blev en klassiker sjunger han till i huvudsak några försiktigt trevande pianoackord "One for my baby/and one more for the road".

Något måste sägas om arrangemangen också, det försummade ju aldrig Sinatra själv. Han höll sig med de bästa i det stycket och nämnde dem i mellansnacket ofta vid namn. Don Costa, Gordon Jenkins, Quincy Jones och (som på den här skivan) den kanske störste av dem alla, nämligen Nelson Riddle. Det är lätt att förbise vad som sker i orkestern, men lyssnar man ordentligt anar man något av det nära samarbete mellan artist och arrangör som ligger bakom dessa populärmusikens guldkorn från mitten av förra seklet.

____________________________________

Hela skivan finns både på Youtube och på Spotify

Wienarna i Stockholms konserthus

Wienfilharmonikerna på Stockholmsbesök än en gång. Senast jag hörde dem var i februari 2012, även då i Konserthuset. Den här gången dirigerade av Franz Welser-Möst med stjärnviolinisten Nikolaj Znaider som solist. Även om biljetterna är dyra får man resonera som så att man slipper kostnaden för flygbiljetten till Wien.

Vilken symfoniorkester som är bäst i världen kan man bråka om - och tvingas då in i besvärliga hårklyverier. Det brukar stå mellan wienarna, berlinarna och amsterdamarna (Concertgebouw). Jag håller dem för likvärdiga och menar dessutom att det finns ett inte obetydligt antal andra orkestrar som också hör till toppskiktet. Men visst, tradition och långvarigt samspel under de bästa av dirigenter sätter sina spår, särskilt när det finns en viss repertoar som orkestern sedan gammalt associeras med.

Söndagens konsert inleddes med Tjajkovskijs violinkonsert i D-dur, op 35, ett verk som är lika ryskt romantiskt som det är extremt virtuost. Problem uppstod när Tjajkovskij ville dedicera konserten till först den ena och sen den andra av sina favoritviolinister, vilka till hans besvikelse avböjde att uruppföra den, om än främst av andra orsaker än svårighetsgraden. Den samtida, brutale musikkritikern Eduard Hanslick avskydde musiken som han avfärdade som pretentiös och med en berömd formulering menade "stank i öronen". 

Nåväl, när det mjukt dröjande huvudtemat tonar in lär de flesta ge sig och förväntansfullt ge sig hän. Och det Tjajkovskij gör i den första och sista satsen tycker jag nog inte doftar sämre än annan högromantisk musik som ibland kan bli ett snäpp för mycket. Risken är bara att man bländas av en musiker som Znaider så att man blir helt tagen av att bevittna, snarare än lyssna till, det som borde vara tekniskt omöjligt. Och då menar jag inte bara några snabba skalor som vilken gatumusikant som helst kan briljera med, utan den djupa fylliga violintonen i dynamisk växling med andlösa pianissimon där stråken knappt vidrör strängarna, de knappt hörbara viskningarna blandade med utrop i halsbrytande tonkaskader. Naturligtvis rev Znaider ned applådåskor som resulterade i ett extranummer ur en solopartita av J S Bach.

Efter paus ett ungdomsverk av Franz Schubert. Hans tredje symfoni hör inte till det som räknas till mästerverken, snarare ansett som ett habilt stycke wienklassicism i de närmast föregående mästarnas efterföljd. Men beror inte det på att man jämför Schubert med Schubert, att han åstadkom så mycket som var ännu mer storartat senare i sitt korta liv? Att denna symfoni, så fylld av esprit och melodisk infallsrikedom, komponerades av en artonåring bevisar om något den unge mannens genialitet. Särskilt den sista satsens virvlande tarantella är ju helt lysande. Wienfilharmonikerna kan givetvis den här sorten utan och innan och spelade så det var svårt att sitta still. Om inte spindelgiftet kan svettas ut i den dansen lär det vara kört.

Sist på programmet stod L v Beethoven, vem annars. Hans tredje Leonorauvertyr, numera ett populärt konsertstycke, var för dramatisk för att tjäna som sammanfattande introduktion till hans enda opera Fidelio. Den skulle ha tagit loven av första akten, vilket Beethoven insåg när han kämpade med de olika versionerna. Här fick återigen de häftiga kontrasterna kulminera i den trotsiga heroism som är Beethovens kännemärke. Trumpeten ljuder i fjärran, flöjten tar vid och bojorna brister. Friheten finns!

Därefter vidtog nyårskonsert, kan man säga. Två extranummer flirtade med publikens känslor för den årliga begivenhet som nyårsdagens tevekonsert från Wien utgör. Och visst är det festligt att live få uppleva en wienervals och en lika wiensk polka med den orkester som allt sedan Straussarnas egen tid vet exakt hur den musiken ska låta. Sen kan man nöjd ta tåget hem och överlåta åt de japanska mångmiljonärerna att bänka sig i Musikverein till nyår.

_____________________________________

Bilden: Schubert som ung.

Schuberts tredje symfoni finns med Wienfilharmonikerna och Carlos Kleiber här. (Spotify)

Tjajkovskijs violinkonsert finns med Janine Jansen som solist på Youtube här.

Beethovens uvertyr, Leonore nr 3 kan man lyssna till med Herbert von Karajan och berlinarna här. (Spotify). Eller med Claudio Abbado och wienarna på Youtube här.

Junikväll, lycklig

Kvällsturen med Issa när klockan närmar sig halv tio. De mörka molnen som hopade sig efter dagens soltimmar har oväntat dragit bort och ljuset är tillbaka. Det nordiska juniljuset från en låg sol bländar mig när jag går vänd mot nordväst.

Milda strålar pläterar hästkastanj och oxel. Vita syrenklasar hänger orörliga med hela sin lysande tyngd pekande mot jorden, de nyklippta gräsmattorna djupnar i tonen.

Kvällen är ljum. Efter en regnkall och blåsig försommar är kvällen äntligen ljum och dessutom alldeles stilla. Inte minsta rassel från lövverket i de nygröna träden. Jag som vanligtvis tycker om när väna vindar går över fält och genom trädkronor grips nu i stället av stiltjen.

Issa försvinner i det höga gräset i parkens vildare delar dit ingen klippare nått. Hon kastar sig ivrigt från den ena trädroten till den andra, nosande och nysande, vädrande aktiviteter i det fördolda. Men ibland stannar även hon upp, står några ögonblick helt stilla och blir liksom ett med allt omkring.

Hon smittar mig med sin absoluta närvaro. Och när hon spritter till liv igen ser jag på nytt den genialiskt enkla metaforen i en dikt av Anna Świrszczyńska materialiserad:

Lycklig
som en hundsvans.

Foto: EJ

Fursten av Venosa

Han mördade sin fru och hennes älskare, flydde från Neapel till Ferrara, gifte om sig, återvände till kungariket Neapel men drog sig undan världen på släktens borg i Gesualdo helt uppslukad av sitt musikskapande.

Don Carlo Gesualdo (1566-1613) komponerade musik som fick världen att häpna, samtidigt som hans livshistoria kom att fascinera lika mycket som musiken. Operor, diktverk, filmer och fantasifulla spekulationer har ägnats denne noble lutenist och madrigal-kompositör, allra mest i vår egen tid.

Han nämns som den extremaste av musikens "manierister", en udda gestalt som först under 1900-talet åter blev ett stort namn. Igor Stravinskij var märkligt nog en av de sentida beundrarna, och det var via hans "Monumentum pro Gesualdo di Venosa" som jag själv som ung första gången upptäckte honom.

Inte heller programbladet för Stockholm Early Music Festival har kunnat motstå frestelsen att presentera honom som dubbelmördare, eller till och med hedersmördare, som han kallas där. Och visst, hans biografi är unik i musikhistorien och har väl endast en pendang i målarkonstens Caravaggio, som ju också gjorde sig skyldig till ett mord. Apropå måleri så har jag sett El Greco nämnas som en manierist som skulle kunna ses som besläktad med Gesualdo. När vi ändå talar om djärva avantgardister kanske vi kan tillåta oss den sortens paralleller.

Kanske har de där dokumenterat bestialiska morden någon betydelse för intensiteten i hans tonspråk, som verkligen sprängde alla gränser för vad som dittills hörts av kromatik och djärv harmonik. Att han än idag förmår provocera märks inte minst av DN:s recension av lördagens konsert i Tyska kyrkan, där fem medlemmar av den eminenta ensemblen Collegium Vocale sjöng merparten av hans sjätte madrigalbok till ackompanjemang av en teorb, det vill säga renässansens långhalsade luta. Som mellanspel fick vi höra detta instrument i tre toccator av Giovanni Girolamo Kapsberger (1589-1651), finstämt utförda av Thomas Dunford.

Nej, jämte responsorisk botgöring är det inte orimligt att se madrigaltexternas melankoliska besatthet av amore, dolore och morte, livets dödliga hjärta och smärta, som den enda giltiga utmaningen för en själsplågad tonsättare som Gesualdo.

I motsats till recensenten i DN tycker jag att hans färgstarka och oförutsägbara klangvärld är vacker, om än ibland även störande på ett intressant sätt. Även överdriften, satsningen på varje ords maximala uttrycksfullhet via musiken, kan ha sin speciella skönhet.

Det måste vara ohyggligt svårsjunget dessutom. Fem stämmor som var och en har uppgifter som ska giftas samman i dissonanta och tonartssprängande ackordsföljder - en kromatik gone wild. Därtill variationen i tempo och dynamik som stundtals också drar iväg åt det extrema.

Collegium Vocale under ledning av Philippe Herreweghe sjöng med all den precision som krävs. Något annat var ju heller inte att vänta från det hållet. Det enda frågetecken jag satt med under konsertens inledning var sopranens genomträngande och lite för gälla stämma i starka partier. Den skilde då ut sig från den gemensamma stämväven, vilket jag så småningom började tänka kanske är meningen. Det är väl så det är med Gesualdo, ingen sitter säker när han går loss i sin mest expressiva madrigalkonst.

________________________________

Tyvärr finns inte någon inspelning av madrigalerna från sjätte boken med Collegium Vocale. Men för den som vill lyssna till hur musiken låter kan jag hänvisa till en annan ensemble som sjunger "Moro, lasso, al mio duolo" på Youtube här.

Jag ser också att Werner Herzogs fantasifulla dokumentär om Gesualdo - Death for five voices (1995) - finns utlagd på Youtube. Den är, som allt av denne manieristiske filmregissör, väl värd att ta del av.

Toledos broar och gränder

Jag tänker tillbaka på vistelsen i Toledo. Dess gamla centrum är ett system av slingrande gränder på en kulle som i sina utkanter ger en hänförande utsikt över omgivningarna och floden Tajo, som till mer än hälften omsluter den. Det tar några dar innan man orienterar sig hjälpligt, men utan karta går man ändå förr eller senare vilse.

Stan är mycket omsorgsfullt restaurerad och man ser knappt ett hus eller en mur i förfall. Till dels har det nog att göra med att mycket förstördes under inbördeskriget, då Toledo och dess borg var ett belägrat fäste för nationalisterna i kampen mot fascisterna. Det är begripligt att man velat återställa det som en gång var huvudstaden ungefär på samma sätt som man gjort med andra historiskt betydande städer som blev illa åtgångna av kriget.

En sak jag noterade var att murverken inte bara är välgjorda, de är dessutom ofta smyckade med infattningar och mönster som bryter regelbundenheten. Jag undrar just vad en sådan här sak, som rationellt sett bara är kostsam utsmyckning, betyder för den estetiska sensibiliteten hos en befolkning. Kanske är det så här man lär sig uppskatta sin närmiljö, lär sig vårda den i stället för att skräpa och kladda ner den med förfulande nonchalans och meningslös självhävdelse.

Broarna sedan. Framför allt två av dem är av mycket gammalt datum. Under historiens gång har de varit utsatta för katastrofer som krävt återuppbyggnader med partiella förändringar, vilket naturligtvis inte gör dem mindre intressanta. Det gäller i synnerhet den äldsta, Puente de Alcántara, som härrör från romartiden. Det hitre brofästet med tornet hör till den ursprungliga delen som anslöt till befästningsverket på stadssidan. Den bortre valvporten är från 1700-talet.

Vyn från bron mot gamla stan och borgen är säkerligen den mest fotograferade i Toledo. Jag såg för en tid sedan en nattbild i suggestiv belysning från ungefär samma utsiktspunkt och med den i minnet avgjordes mitt val av avstickare från Madrid.

Vid sidan om bron finns en trappa för den som väljer ett lite mer ansträngande träningspass på vägen tillbaka.Trappan erinrade mig om den antika Scala fenicia som leder upp till Villa San Michele på Capri. Den här är visserligen inte lika hisnande och säkert av långt senare datum, men erbjuder ändå en liknande stigning upp i det blå. Man kan för övrigt ta en mer tidsenlig trappa på ett annat ställe, en rulltrappa, den första jag påträffat ute i det fria.

Den andra bron, Puente de San Martín, är från 1400-talet och även den mycket vacker. Floden och naturen är lika intagande på den här sidan om stan. Att stå på dessa gamla stenbroar och betrakta vattnet som sedan många sekel oavbrutet rinner genom valvbågarna, försätter en i en särskild stämning. Det har bland annat med tid och tidsupplevelse att göra. Är det förresten inte en av poängerna med turistandet, att man låter närvaron på platsen genomströmmas av den tidskänsla som sträcker sig bortom den egna livet och som bara den informerade inbillningskraften kan bistå med?

Broar, gamla som nya, har ett starkt symbolvärde på flera plan. En bro är, i likhet med kupoler, en av ingenjörskonstens triumfer, ett byggnadsverk som överbryggar ett hinder av något slag: en flod, en dalsänka, en ravin. Den kan givetvis tjäna som tullstation, kontrollerad passage och befästning. Men främst är en bro en förbindelseled som underlättar transporter och utbytet med den "andra sidan".

Jag läste om den här bron att den har en legend knuten till sin tillkomst. I ett långt framskridet stadium av dess byggande insåg ingenjören till sin fasa att huvudvalvet inte skulle hålla för den belastning som transporten av sten till katedralen skulle innebära. Vanära och gigantiska kostnader hotade om han erkände sitt misstag. Arbetet fortskred som vanligt under det att hans depression tilltog. Slutligen tillstod han sina bekymmer för hustrun, som emellertid inte lyckades trösta honom. En natt smög hon sig därför ut, klättrade upp i ställningsverket och satte eld på de bärande stockarna som höll valvet uppe. Bron kollapsade, branden uppfattades som en olyckshändelse och ingenjören fick en chans att korrigera sina kalkyler för en större hållbarhet.

Det är väl vad som i våra dagar brukar kallas en må bra-historia, låt vara av det traditionella slaget med temat att det bakom varje framgångsrik man döljer sig en trofast kvinna.


Foto: EJ.