Hösten är en årstid för musik av Johannes Brahms (1833-1897), särskilt hans kammarmusik. Den går så fint ihop med lönnarnas höstglöd efter de första frostnätterna. Likaså med regnet på fönsterblecket och den pulserande glöden under askan av nedbrunnen ved.
Den talar till behovet av omslutande värme när morgnarnas kyliga luft låter ana vissnande och förmultning. Den sjunger om passioner som slocknat men som kan flamma upp på nytt i minnet.
Mina lyriska utgjutelser är närmast föranledda av violinsonaterna, men kunde även gällt annat av denne tonsättare. Sonater för violin och piano är ett förhållandevis stort kapitel i musiklitteraturen; de flesta betydande tonsättare har lämnat åtminstone något bidrag, inte sällan flera. Brahms tre bidrag hör till de omistliga.
Den första, op. 78, är i själva verket den fjärde han skrev efter att ha makulerat de tre första försöken. Här har vi den för Brahms karakteristiska blandningen av vemod och sprittande livslust i första och sista satsens regndroppande och i adagiots pendling mellan tillkämpad optimism och resignation. Det var väl för väl att denna sonat till sist fann nåd för hans obarmhärtiga självkritik.
"Hela sonaten är en smekning". Så erotiskt uttryckte sig vännen och tonsättarkollegan Elisabeth von Herzogenbergs om den andra sonaten, op. 100, i A-dur, också den ett tresatsigt verk. Brahms återanvänder musikaliska element från flera av sina sånger och se där, ännu en välkomponerad sonat blir till. Och nog talar de italienska orden till vägledning för musikerna sitt tydliga språk: amabile, tranquillo, grazioso. Den ibland rastlösa oron hos Brahms är här satt på undantag och de melodiska älskvärdheterna får fritt spelrum.
Den tredje och sista violinsonaten i d-moll (op. 108) är ett fyrsatsigt mästerverk som bör räknas till de övriga han åstadkom på sin levnads höst. Första satsen börjar lätt och upplyftande för att snart anta ett mer trevande förlopp som alltmer dämpat är nära att stanna upp och förtona i uppgivenhet. Men som alltid hämtar sig musiken, och just denna växling mellan stillhet och uppbrusande energi är så typiskt för Brahms.
Det adagio som följer vilar i sin egen naturliga progression, en sekulär koral med all den emotiva kraft som Brahms var mäktig i sina långsamma satsers återhållna dramatik. Vem hör inte den mänskliga rösten i violinens parti? En sång så vacker att man kan gråta och samtidigt med ett tröstens ord i ordlös ren musik.
Den rörlighet som följer i de sista satserna visar Brahms hela register. Clara Schumann tyckte sig höra en flickas munterhet tillsammans med sin älskare i tredje satsens kvittrande tema. Och i den sista satsen - presto agitato - hettar det till när det brahmska temperamentet demonstrerar sin stormande virtuosa sida. Ty en och annan storm hör ju också hösten till, inte sant?
Den som blir lockad att lyssna kan jag rekommendera det fina resultatet av samarbetet mellan Viktoria Mullova och Piotr Anderszewski. Finns på Spotify här.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar