Vilka är det egentligen som får en staty uppförd efter sig, om man börjar tänka efter? Gamla kungar och krigare, förstås, till häst eller utan. Även poeter, tonsättare, konstnärer och upptäcktsresanden, liksom en del mytologiska gestalter. Givetvis också glorifierade härskare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung, vars ofta groteskt uppförstorade bildstoder både rests och raserats i politiska ärenden.
I Madrid såg jag Goya stå staty utanför Pradomuseet, Garcia Lorca på Plaza de Santa Ana och en lång rad kungar i barockträdgården framför kungliga slottet. Enligt sägnen lär dessa stackars kungar kliva ner från piedestalerna om nätterna för att sträcka lite på benen. Jag bodde med utsikt mot den där trädgården, men brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i påståendet.
Jag fann emellertid en annan staty, en möjligen helt unik sådan, som intresserade mig mer än de andra. I den stora Retiroparken mitt i stan finns det som sägs vara Europas, ja möjligen världens enda staty av djävulen. El Ángel cáido ("Den fallna ängeln") utgör blickfånget i en av parkens fontäner.
Eftersom djävulen sedan länge är avskaffad, åtminstone i Sverige, får man väl hänföra denna skulptur (av Ricardo Bellver från 1874) till dem som avbildar en gestalt från mytologin. Men frågan är om inte en inkarnation av ondskan borde vara lika oumbärlig som den av den gode guden, numera kanske svår att framställa då Gud tycks upplöst i opersonliga energiflöden i flertalets föreställningsvärld. Eller kanske ändå inte - någon invänder nog att Kristusstatyn i Rio de Janeiro borde kunna ses som motpolen till Lucifer i Madrid.
Det intressanta med den här statyn är att den inte avbildar Satan (alias Lucifer, ljusbringaren) som den hornprydde, bockfotade eller kloförsedde djävul som vi oftast ser gestaltad. Endast sockelns fontänsprutande rad av smådjävlar känner vi igen som sådana frånstötande odjur.
Nej, här är det fråga om en utstött yngling med helt igenom mänskliga drag, frånsett änglavingarna, som storleken till trots verkar vara till föga hjälp mot de snärjande ormar som betecknar hans fallna identitet och som nu håller honom nere från den stjärnhimmel han föll ifrån.
Lucifer är myten om ljusgestalten som faller i onåd och kastas ut från himmelriket, morgonstjärnan som sjunker ner i natt och mörker. Jag läser också att kyrkofäderna menat att Lucifer inte är djävulens namn utan snarare det tillstånd från vilket han fallit. Det gör onekligen denne upproriske ängel intressantare än om man bara ser honom som polariserad motbild.
Lucifer i Retiroparken är vacker och vältränad. Den plågat vridna kroppsställningen gör att ena vingen åtminstone från visst håll liknar ett svärd riktat mot himlen. Han har ansiktet uppåtvänt och munnen är vidöppen, som ropade han något i vredesmod över fördömelsen. Eftersom skulptören sägs ha varit inspirerad av John Miltons "Paradise lost" kan man tänka sig att de ord han yttrar är de som tillskrivs honom i detta verk, nämligen de berömda: "Det är bättre att härska i helvetet än tjäna i himlen".
Jag kan förstå den greve som blev så fascinerad av den unge skulptörens verk att han såg till att denna staty kom på plats. Lucifer är onekligen en intressant djävel. Han behövs nog, inte minst för att han inte så entydigt kan laddas med renodlad ondska utan ter sig som sammansatt och möjlig att identifiera sig med.
Foto: EJ (Obs! klickbara foton)
Jag fann emellertid en annan staty, en möjligen helt unik sådan, som intresserade mig mer än de andra. I den stora Retiroparken mitt i stan finns det som sägs vara Europas, ja möjligen världens enda staty av djävulen. El Ángel cáido ("Den fallna ängeln") utgör blickfånget i en av parkens fontäner.
Eftersom djävulen sedan länge är avskaffad, åtminstone i Sverige, får man väl hänföra denna skulptur (av Ricardo Bellver från 1874) till dem som avbildar en gestalt från mytologin. Men frågan är om inte en inkarnation av ondskan borde vara lika oumbärlig som den av den gode guden, numera kanske svår att framställa då Gud tycks upplöst i opersonliga energiflöden i flertalets föreställningsvärld. Eller kanske ändå inte - någon invänder nog att Kristusstatyn i Rio de Janeiro borde kunna ses som motpolen till Lucifer i Madrid.
Det intressanta med den här statyn är att den inte avbildar Satan (alias Lucifer, ljusbringaren) som den hornprydde, bockfotade eller kloförsedde djävul som vi oftast ser gestaltad. Endast sockelns fontänsprutande rad av smådjävlar känner vi igen som sådana frånstötande odjur.
Nej, här är det fråga om en utstött yngling med helt igenom mänskliga drag, frånsett änglavingarna, som storleken till trots verkar vara till föga hjälp mot de snärjande ormar som betecknar hans fallna identitet och som nu håller honom nere från den stjärnhimmel han föll ifrån.
Lucifer är myten om ljusgestalten som faller i onåd och kastas ut från himmelriket, morgonstjärnan som sjunker ner i natt och mörker. Jag läser också att kyrkofäderna menat att Lucifer inte är djävulens namn utan snarare det tillstånd från vilket han fallit. Det gör onekligen denne upproriske ängel intressantare än om man bara ser honom som polariserad motbild.
Lucifer i Retiroparken är vacker och vältränad. Den plågat vridna kroppsställningen gör att ena vingen åtminstone från visst håll liknar ett svärd riktat mot himlen. Han har ansiktet uppåtvänt och munnen är vidöppen, som ropade han något i vredesmod över fördömelsen. Eftersom skulptören sägs ha varit inspirerad av John Miltons "Paradise lost" kan man tänka sig att de ord han yttrar är de som tillskrivs honom i detta verk, nämligen de berömda: "Det är bättre att härska i helvetet än tjäna i himlen".
Jag kan förstå den greve som blev så fascinerad av den unge skulptörens verk att han såg till att denna staty kom på plats. Lucifer är onekligen en intressant djävel. Han behövs nog, inte minst för att han inte så entydigt kan laddas med renodlad ondska utan ter sig som sammansatt och möjlig att identifiera sig med.
Foto: EJ (Obs! klickbara foton)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar