För bara några månader sedan hörde jag Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll framföras i Stockholm, då i Berwaldhallen med den ryske pianisten Alexei Volodin som solist (läs här). I torsdags i Konserthuset hörde jag den ukrainsk-amerikanska pianisten Valentina Lisitsa i samma konsert, denna den kanske mest krävande av dem alla. Att ha den i sin repertoar kan nog gälla som främsta tecknet på att man hör till de genuina virtuosernas exklusiva skara. Att framföra den måste varje gång ses som ett kraftprov, även rent fysiskt.
Jag var i Stockholm i ett annat ärende och kunde inte motstå frestelsen att än en gång konfronteras med denna ryska romantik som jag måste tillstå att jag inte sedan min gröna ungdom varit så svag för. Den må vara ett exempel på när klaviaturen förvandlas till en avskjutningsramp för tonalt fyrverkeri, men samtidigt är det ju underbar musik som skapas. Möjligen är den här tredje konserten på väg att bli lika populär som den andra i c-moll - den som fanns på min första klassiska LP-skiva med Van Cliburn som solist och blev något av min inträdesbiljett till den klassiska musiken.
Lisitsa låtsades inte om att det här nätt och jämt kan utföras; hon föreföll organiskt förenad med musiken. Den eruptiva kraften fanns där, men också den lyriska andhämtning som gör att man åtminstone stundtals får vila i stilla ryskt vemod.
Filharmonikerna skötte sig bra under dirigenten Stefan Solyoms ledning. Jag har bara en randanmärkning och det gäller den känsliga balansen mellan orkester och solist i de volymstarka partierna. En så pass erfaren dirigent som Solyom borde ha vett att hålla tillbaka bleckblåset i stället för att brassa på så att solisten dränks.
Som om hon ytterligare behövde understryka sin virtuositet spelade Lisitsa som extranummer ett stycke av Franz Liszt: Etyd nr 3 i giss-moll, "La campanella", ur Etudes d’exécution de Paganini. Ingen stor musik, men ett av de där ekvilibristiska numren som Liszt en gång i tiden briljerade med till lyssnarnas absoluta hänförelse (se och hör Lisitsa här).
Efter paus spelades Antonin Dvoraks femte symfoni i F-dur, op.76. Den sägs vara hans genombrott som symfoniker, men är givetvis långt ifrån så välkänd och ofta spelad som de åttonde och nionde symfonierna. Filharmonikerna har bara spelat den fyra gånger tidigare enligt vad programhäftet berättar. Eftersom Dvoraks musik för min del är ett ganska försummat kapitel var det ett tillfälle att i någon mån reparera bristen med början i den här femte symfonin.
En symfoni så god som någon, ungefär så som en symfoni förväntas låta i europeiskt 1870-tal, kanske man kan säga. Den förklarar fuller väl det stöd som Dvorak fick från auktoriteter som dirigenten Hans von Bülow och Johannes Brahms. Särskilt sista satsen, med dess brio och stilfulla kulmen, föll mig i smaken.
Det finns ju ett odisputabelt mästerverk av Dvorak, och det är cellokonserten i h-moll, ett av de förnämsta celloverken. Jag missade tyvärr Frans Helmerssons gästspel med den konserten förra våren, men jag hörde den en gång för många år sedan i Prag. Den gjorde ett outplånligt intryck och det skulle vara fint att på nytt få chansen att höra den live. Gärna i kombination med ytterligare någon Dvorak-symfoni.
___________________________
Valentina Lisitsa finns rikt representerad på Youtube, och hennes inspelningar av Rachmaninovs pianokonserter kan man även lyssna till på Spotify.
Bilden: Valentina Lisitsa (lån från Konserthusets webbsida).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar