Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 1 november 2014

Michelangelo, tiden och de tomma ögonhålorna



En allhelgonadag som denna lyssnar jag gärna på Hugo Wolfs (1860-1903) tonsättningar av tre dikter av Michelangelo. Särskilt den andra av de tre - "Alles endet, was entstehet" - inger trots sitt allvarsmättade innehåll det största välbehag, inte minst tack vare Dietrich Fischer-Dieskaus enastående sångkonst (här).

Jag går till James S Saslows "The Poetry of Michelangelo" (Yale University, 1991) för att jämföra den italienska ursprungstexten och Saslows engelska översättning av den med den tyska tolkning som Wolf tonsatte och som, visar det sig, förhåller sig ganska fritt till originalet.

Så här sjunger Fischer-Diskau:

Alles endet, was entstehet.
Alles, alles, rings vergehet,
Denn die Zeit flieht, und die Sonne
Sieht, dass alles rings vergeht,
Denken, Reden, Schmerz und Wonne;
Und die wir zu Enkeln hatten
Schwanden wir bei Tag die Schatten,
Wie ein Dunst im Windeshauch.
Menschen waren wir ja auch,
Froh und traurig, so wie ihr
Und nun sind wir leblos hier,
Sind nu Erde, wie ihr sehet.
Alles endet, was entstehet.
Alles, alles rings vergehet.

Saslow påpekar i en not att denna dikt i mångt och mycket påminner om de florentinska karnevalssånger om döden som var populära i skiftet 1400-1500-tal. Originalet har framför allt ett makabrare slut där Michelangelo inte tvekat att frammana kraniets tomma ögonhålor när han låter de döda spöklikt vittna om vad tiden slutligen har i sitt sköte.

På rimmad italienska låter det förstås vackrast:

Ogni cosa a morte arriva
Già fur gli occhi nostri interi
con la luce in ogni speco; 
or son voti, orrendi e neri,
e ció porta il tempo seco.

På orimmad svenska ungefärligen så här:

Till allt och alla kommer döden.
Vår blick var en gång hel
med ögats ljus i vardera hålan;
nu är de tomma, skrämmande och svarta:
det är vad tiden bär med sig.

Varken orden eller musiken kan väl få oss helt försonade med den tanken, än mindre några flämtande ljus i nutidens karnevaliskt grinande pumpor.

Men jag minns med vilken gripenhet jag första gången såg Michelangelos tidsfilosofiska gravmonument i Medicéernas kapell i Basilica di San Lorenzo, Florens. Skulpturer av Natten (se nedan) och Dagen på ena sidan, Gryning och Skymning på den motsatta sidan, och en Madonna med barnet mot den tredje väggen. Det var nog första gången jag på allvar förstod att skulpturer kan levandegöras så till den milda grad att känslor - i det här fallet melankoli - kan slå ut från stenen. Trots att ögats ljus fattas och omöjligen kan återges.


3 kommentarer:

minervablogg sa...

Tack för ett fantastiskt inlägg! Dessa sånger av Wolf känner jag inte till; däremot har jag själv sjungit flera av hans Lieder. Först verkar de obegripliga, men sedan upptäcker man skönheten i dem, små pärlor. Jag kan rekommendera en fin inspelning med Dawn Upshaw.

minervablogg sa...

Tack för ett fantastiskt inlägg! Dessa sånger av Wolf känner jag inte till; däremot har jag själv sjungit flera av hans Lieder. Först verkar de obegripliga, men sedan upptäcker man skönheten i dem, små pärlor. Jag kan rekommendera en fin inspelning med Dawn Upshaw.

Einar J sa...

Tack själv för kommentaren!
Jag har samtliga Wolf-sånger (eller i varje fall ett mycket stort antal...) med Fischer-Dieskau i en helt underbar samlingsutgåva. Ja, där finns verkligen många pärlor, t ex Verborgenheit, för att nämna en av de mest kända.
Även en del andra inspelningar med andra sångare har jag i hyllan. Dock inte Dawn Upshaw, en mycket fin sopran som jag också gillar.