Göteborg

Jag är uppvuxen i nordligaste Norrland, i Västerbotten och Lappland, men har hela mitt vuxna liv varit bosatt i Uppsala. Med åren har jag förvärvat en allt djupare rotad känsla för det uppländska landskapet, inklusive skärgården och Mälardalen, eller med andra ord blivit en naturaliserad upplänning. Norra Sverige finns naturligtvis fortfarande kvar inom mig som ett slags botten, liksom i någon liten mån också Göteborg med omnejd.

På pappas sida har jag nämligen ett ursprung i just Göteborgstrakten. För mig som barn var Göteborg mer betydelsefullt än Stockholm, för där fanns huvuddelen av släkten och allt det som bildade kontrast till den karga och sköna lågfjällsnatur som vi som familj länge siktade från våra fönster. I Göteborg låg det som gav mening åt begrepp som "södra Sverige" och "storstad", "hav" och "skärgård", liksom även "fruktträdgård" och "strandkrabba". Besöken hos farfar och övriga släkten var händelser som stannade i minnet.

Ändå har resorna till Göteborg inte blivit särskilt många, utspridda som de är över sex decennier med tidvis mycket stora intervall. Numera har jag en syster och systerdotter i stan, men ingen kontakt med kusinerna. Fastrarna och farbröderna är alla borta, den sista fastern dog i förra veckan, 96 år gammal. Det fick jag höra i fredags när jag under veckoslutet gästade min syster.

Ju äldre man blir desto angelägnare med återblickar och desto större nöje med åtminstone vissa återseenden. Göteborg har ju i egenskap av den svenska sjöfartens huvudort varit porten mot väster, och därför också den enda svenska staden med ett vedertaget namn på engelska. Jag minns med vilken tillfredsställelse jag en gång poserade för ett foto på skärgårdsbåtens (jag tror det var Vestas) däck med Kungsholm som anslående fond. Den vackra amerikabåten låg lämpligt nog vid kaj den gången, men själv kom jag inte längre än till Vrångö. Och jag minns den ludna (levande) fågelspindeln på Sjöfartsmuseet och den jättelika (uppstoppade) blåvalen på Naturhistoriska museet.

Den här gången på Sjöfartsmuseet var det inte främst akvarieavdelningen som jag fastnade för, utan just sjöfartens historia ur göteborgskt perspektiv. Fartygsmodeller och föremål med anknytning till sjömanslivet är utställda på ett tämligen traditionellt men alls inte ointressant sätt. Inte minst de affischliknande informationsblad som sammanfattar aspekter av det forna sjömanslivet på segelskutor och ångbåtar läste jag som en sorts poesi i sak. Ofta tycks ju poesin ligga nära till hands när skepp och hav står i fokus.

Jag lärde mig att "backen" är ett annat ord för fördäck eller stäv, under vilken man som sjöman kunde bo i en skans som nog aldrig kunde bli till full belåtenhet. Texten om ångbåtsskansen citerar jag gärna:

Här under backen ligger vår skans.
Här löper ankarkättingen genom holken, 
stänker surt vatten och rost på oss när
vi försöker sova.
Här ligger kojerna förtöjda mot kylande 
fartygsjärn, isolerade med tunn träpanel.
Här fryser kojkläderna fast mot skottet.
Här härskar de omönstrade.
De som seglar utan hyra. Ohyran,
härskarorna av kackerlackor och vägglöss.

Vad är det som luktar härinne?
Inget särskilt!
En helt naturlig stank från skansen i
en kolfyrad lastholk;
fuktig rost, surt sjövatten från förpiken,
fotogenos, mögliga bramduksbyxor, unkna sticktröjor,
härsken skaffning, inpyrd svett,
stinkande urin, ruttna madrasser, kväljande olja 
och sot.

Frisk luft får vi i natt när backen far in
i skitväder och skansen som vanligt måste
utrymmas.

Hur annorlunda då i Kungsholm och Gripsholm, där ingenting fattades av komfort, god förplägnad i luxuösa matsalar och rikt nöjesliv på resan över Atlanten. Hytterna kan man se i miniatyrer som talar sitt eget konkreta språk.

Museer som sköter kunskapsförmedlingen på det här sättet är värda ett erkännande. Mitt återbesök efter alla dessa år överträffade faktiskt mina förväntningar.


Foto (nedre bilden): Vesta vid Vrångö. Vykort (skärgårdsbåtar.se)