Natt och dag har visat stora temperaturskillnader under några sköna septemberdagar. En följd av sådan väderlek är dimmiga morgnar och en förstärkt känsla av höst. Dimstråk begränsar utblicken över åkrar och nyplöjda fält men förskönar också landskapet, inte minst i kombination med höstliga färger.
Man påminns om att dimmor hör till den sorgset romantiska berättelsen, inte sällan med tillsatser av råkall kuslighet. Något döljer sig i dimman som endast suddigt låter sig anas eller fantiseras. Någon vill helst dra ihop rocken och huka under uppfälld krage.
Häromdagen såg jag att det också kan fungera tvärtom: dimman som framkallningsvätska. Något som annars inte är lika synligt framträdde tydligare än någonsin. Visst kan man ibland se daggdroppar glittra i spindelväven när solen belyser den, men oftast är den osynlig. Att plötsligt få den i ansiktet är obehagligt, och som svampplockare vet jag att plöja mig fram med ena armen i den till synes tomma luften när jag passerar trädgrenar och buskage som står tätt tillsammans.
Men titta på bilden ovan! Dimmans oräkneliga mängder små vattendroppar har stannat i spindelväven och bildar små moln tätt över marken. Så många är alltså vävarna, och det bara på markplanet i dikesrenen.
För en gångs skull är dimman det som avslöjar hur det egentligen ser ut. Dock inget för spindelfobiker, kan tänka. De lär väl bli de som hukar under kragen eller tittar bort.
Foto: EJ (Klickbara bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar