Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 28 september 2014

Brahms - glödande passion och höstligt vemod



Under en och en halv veckas tid har det i Stockholms Konserthus pågått en musikfestival helt och hållet ägnad Johannes Brahms´ (1833-1897) symfonier och konserter. Jag har själv bara kunnat delta i den sista konserten som ägde rum igår, då den fjärde och sista symfonin, dubbelkonserten för violin och cello samt de så kallade Haydnvariationerna stod på programmet.

Jag hör till dem som alltid och obetingat svarar ja på den där franska frågan "Aimez-vous Brahms?" Och jag har alltid associerat Brahms musik med konstfullt tyglad, men glödande passion. Var han inte en av dessa genier som aldrig riktigt kom tillrätta med det "ewig weibliche" i sitt eget liv, en av dem som fastnade i positionen som den olyckligt förälskade och som i stället under stränga former kanaliserade passionen i musik? Jo, så var det nog. Clara Schumann var upptagen och inte angelägen, och förlovningen med Agathe von Siebold bröt han själv, för att i stället för familjeliv satsa på att bli den berömde kompositör han sedermera blev.

För även om Brahms musik, i synnerhet den orkestrala, är lika packad av musikhistorisk lärdom som av mustig klang och rytmiska finesser, är han samtidigt de sköna melodiernas man. Och som melodiker är han både den sinnliga glödens och det höstliga vemodets kompositör. Det syns mig omöjligt att inte fångas av rikedomen i hans skapande (till vilket också den lika oumbärliga kammarmusiken måste räknas), och han håller alldeles utmärkt för ett helaftonsprogram av det slag som jag fick mig till livs.

Det verk som spelades först bär opustalet 56a och tillkom 1873, alltså i hans medelålder. Koralen till St Antonius, den som utgör temat i Haydnvariationerna, hade Brahms visserligen hittat hos Haydn, men har av senare forskning visat sig inte vara hans. Det spelar mindre roll; Brahms ville hylla föregångaren utan att på något sätt imitera honom. Stycket är emellertid originellt på så sätt att ett liknande variationsverk inte tidigare hade komponerats för just orkester.

Inför konserten lyssnade jag till ett flertal inspelningar av dessa variationer och slogs av hur olika den inledande koralsatsen kan spelas. En koral, ja, men även om den till sin karaktär är ceremoniell behöver den ju inte spelas gravitetiskt och släpigt. Överdrifter åt andra hållet - ett lättsamt och dansant trippande - är inte heller vad man önskar sig; det kommer ju fler satser där det verkligen är rimligt att ta ut svängarna. Filharmonikerna och deras dirigent Sakari Oramo höll sig i mittfåran. Det var gediget spel som gav mig tillfälle att för första gången luta mig tillbaka och lyssna live, efter att nu på allvar ha upptäckt kvaliteterna i detta verk.


Näst i programmet kom dubbelkonserten för violin och cello (op. 102, från 1887) med solisterna Janine Jansen respektive Torleif Thedéen (se bilden). Det är musik som jag känner väl sedan gammalt, även om det var ett bra tag sedan jag senast lyssnade till den. Även här var spelet övertygande, ja, mer än så med tanke på de lysande solisterna. Det kunde inte hjälpas att Jansen med sitt fysiskt intensiva spel och sin genomträngande (och mycket vackra) violinton lite grann tog loven av cellon ibland, men det var samma fulländade musicerande från dem båda. Musiken är ju tacksam så till vida att den bjuder både ljuv romantik och hetsiga dialoger - med en orkester som bryter in med kraftfulla egna inlägg och kommentarer.

Inte heller kan det hjälpas att man tänkte att konsertens kulmen redan nåtts före paus genom det man just fått höra. Ovationerna var välförtjänta. Men fjärde symfonin, ännu ett sent opus från 1886, är förstås ett mästerverk som om igen och på nytt förmår gripa tag om ens själ. När Brahms till sist kom loss med sitt symfonikomponerande krönte han det med besked, nämligen med det som väl också kan ses som den sista stora symfonin i traditionen från Haydn, Mozart och Beethoven. Äntligen är Beethoven-komplexet besegrat, till exempel med ett scherzo som låter som om Beethoven själv haft sista ordet. Sista satsens passacaglia är givetvis hur konstfärdig som helst men därför inte mindre underbar musik. Återigen visar Brahms att ett tema går att variera nästan i det oändliga, och att det är sådant tillsammans med melodisk känsla som borgar för outslitlighet.

Orkesterns touche tolkade jag som att inte bara publiken utan även orkestern haft ett rikt utbyte av denna festival. Konserthuset, filharmonikerna och chefsdirigenten är att gratulera till ett fint initiativ som av den sista konserten att döma genomförts på ett lysande sätt.

Foto: Jan-Olav Wedin

Inga kommentarer: