Jag har ännu inte sett en moské från insidan trots att jag försökt ta mig in några gånger. I Marrakech för ganska länge sen upplystes jag om att otrogna inte var välkomna. I Istanbul i förra veckan gjorde jag två försök med Blå moskén, eller sultan Ahmed-moskén som den officiellt heter, men hade oturen att båda gångerna komma vid fel tidpunkt, det vill säga under bönetid.
Eftersom mitt intresse inte har varit bönen utan betraktandet av berömda tempels arkitektur är dessa misslyckanden inte mycket att orda om. Jag tog mig i alla fall in på den inre gården i den blå, och möttes bland annat av hur mycket information som helst om islam på illustrativa skärmar under arkaderna. Och jag fäste mig särskilt vid en, som tydligt visade stamtavlorna ända från Adam och Abraham till profeten Muhammed.
Av de så kallade abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - är den sistnämnda yngst i raden (ungefär 600 år e Kr) och inkluderar i sitt profetarv många kända namn från föregångarna, också Isa Al-Masih eller Jesus Messias. Av den där skärmen framgick dock tydligt att den enda sanningen om den ende Guden och om profeterna är den som islam framställer som uppenbarelsehistoriens fullkomning i och med Muhammed och Koranen.
Jag föll ner i barndom, in i mitt eget kristna arv och tänkte på min far pastorn, som i likhet med alla frikyrkopastorer i den eskatologiska traditionen hade en utvikbar plansch som visade "Guds plan genom tidsåldrarna". Den var på liknande sätt en nyckel eller översiktlig framställning av bibelböckernas centrala sammanhang som linjärt visade hur uppenbarelserna som helhet hänger ihop, från judendomens Moseböcker och Gamla Testamentets profeter till Nya Testamentets korsfäste och uppståndne gudason. Och hur allt ändar i apokalypsen och Jesu andra tillkommelse.
Jo, profeterna äro mångtaliga om än i viss utsträckning gemensamma, tankesystemen besläktade om än vardera med ett självtaget privilegium att formulera essensen, vardera med ett anspråk på innehav av själva nyckeln.
Mitt emot Blå moskén ligger den mycket äldre Hagia Sofia. Med sin ett tusen femhundraåriga historia av både kristen kyrka och muslimsk moské är den numera ett museum utan stränga krav på klädedräkt eller iakttagande av gudstjänsttider. Det inre visar en mäktig syn av rikt dekorerade kupoler, pelare och väggar i marmor, granit och porfyr. Utsmyckningen som varierat genom århundradena är en synkretistisk blandning av kristna mosaiker och senare muslimsk kalligrafi.
En specialutställning visade kalligrafisk konst. Jag fäste mig speciellt vid ett verk som kombinerar text och bild och där bilden visar dansande dervischer. Just dessa sufiska ordensbröders speciella sätt att försöka nå kontakt med Gud har ju fascinerat många västerlänningar, och en av mina förhoppningar inför resan var att kunna närvara vid en av deras dansföreställningar.
Bilderna (uppifrån och ned):
- Blå moskén
- Blå moskéns inre gård med arkader
- Islams historia och trossatser. Blå moskén
- Hagia Sofia
- Det inre av Hagia Sofia
- Hagia Sofia. Predikstolen
- Kalligrafi
- Kalligrafi med dansande dervisher
(Klicka för förstoring!)
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar