En underlig vår, den vi haft. Grönskandet är ungefär fjorton dagar före almanackan, åtminstone som det vanligtvis brukar se ut i Mälardalen. Samtidigt har ett ihållande svalt, blåsigt och gråmulet väder krävt handskar på cykelstyret ovanligt länge. Det är smått förvirrande.
Men det är lätt att till sist bejaka motsägelsefullheten när väl den riktiga sommarvärmen infinner sig. Och då finns det trots allt en regelbundenhet jag känner igen, den som gör att jag endast mycket motvilligt lämnar Sverige de två sista veckorna i maj. Ljuset och den plötsliga sommarvärmen i den nordiska naturens ingång i försommaren bjuder på ett liv och en livskänsla som överträffar det mesta. Och det beror inte endast på att detta återställande är så efterlängtat, detta uppvaknandets under som gullviveflockarna så tidigt varslade om i år. Det beror också på medvetandet om hur kortvarigt allt detta är.
Lördagskväll, häggen och spireorna i full blom och hästkastanjernas ljuskronor på väg att tändas. Och när ljuset är som starkast kan man, återigen i all motsägelsefullhet, lättast öppna sig för mörkret och den mest melankoliska musiken.
Jag lyssnar än en gång till Claudio Monteverdis vidunderliga musik i L´Orfeo, i den version som Concerto Italiano och Rinaldo Alessandrini ger på en inspelning från 2007. En port från 1607 som inte bara öppnar Hades för den sörjande Orfeus utan även öppnar hela den västerländska operakonsten.
Chi ne consola, ahi lassi?
O pu, chi ne concede
Negl´occhi un vivo fonte
Da poti lagrimar come conviensi
In questo mesto giorno,
Quanto più lieto già tant´or più mesto?
Oggi turbo crudele
I due lumi maggiori
Di queste nostre selve,
Euridice e Orfeo,
L´una punta da l´angue,
L´altro dal duol trafitto, ahi lassi, ha spenti.
De båda herdarnas sång i fri översättning:
Ve oss, vem tröstar oss olyckliga?
Ja, vem kan förvandla våra ögon
till en levande källa
så vi kunde gråta som vi borde
denna sorgesamma dag,
än sorgligare nu när den började så lyckligt?
Idag har den grymma stormen
släckt våra skogars starkaste ljus,
Eurydike och Orfeus,
den ena stungen av en orm,
den andre nedbruten av smärta, ve oss.
Kan lyssnas till här.
Bilden överst: Gullviva (lån från Wikipedia).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar