Het Koninklijk Concertgebouworkest (eller The Royal Concertgebouw Orchestra, som den benämns i internationella sammanhang) är sedan länge känd som en av världens bästa symfoniorkestrar. Under de 125 år som den existerat har den bara haft sex chefdirigenter, den senaste i raden är just Jansons, som efterträdde Riccardo Chailly 2004. Chailly stannade i sexton år och dessförinnan fanns under tjugofem år Bernhard Haitink på plats, fortfarande i högsta grad verksam och med sina 85 år en nestor bland samtidens dirigenter.
Vad gör denna orkester så märkvärdig? Svårt att formulera i ord, men i synnerhet när man är på plats är man beredd att använda vilka superlativer som helst. Givetvis har det med de enskilda musikernas skicklighet att göra, men skickliga musiker finns i alla berömda orkestrar. Delvis kan det säkert ha med ensemblens tradition att göra, en viss utsökt balanserad och fyllig klang i både stråk- och blåssektioner. Bleckblåset kan få en att rysa av välbehag, inte minst i en symfoni av Bruckner.
En del spekulerar i den utomordentliga akustiken i konsertsalen. Men även om ypperliga akustiska förutsättningar inte ska underskattas när man arbetar mot ett speciellt klangideal, låter orkestern knappast sämre när den spelar i andra konsertsalar. Jag noterade dock att man i Concertgebouw mycket riktigt inte riggat några mikrofoner, vilket väl får tas som en bekräftelse på vad akustiken går för.
Just den här orkestern har sedan gammalt också en tradition vad gäller Mahlers och Bruckners musik. Willem Mengelberg, den dirigent som ledde orkestern längst tid, under femtio år 1895-1945, samarbetade med Gustav Mahler, vilken bara är en av de många namnkunniga tonsättare och dirigenter som under årens lopp gästat orkestern. Haitinks inspelningar av dessa tonsättare tillhör än idag de allra bästa, men även Chaillys nämns i samma berömmande ordalag.
Mina förväntningar var därför förklarligt nog höga på den här kvällens konsert med Mariss Jansons. Få verk kan på samma sätt som Bruckners symfonier visa vad en stor symfoniorkester tillsammans med en lika stor dirigent kan åstadkomma. Bara det drygt tjugo minuter långa adagiot - en sorgesång över Wagners död - reser sig som en mäktig musikens katedral, med lyriskt brummande tromboner, en skog av matt silverglänsande stråkar, den skimrande rodnaden från de uppåtstigande så kallade wagnertuborna och ett unisont spel i några av musikhistoriens massivaste ackord. Påföljande scherzo är en vild och glädjefull kontrast till adagiot, vilket som vanligt i Bruckners scherzon har ett huvudtema som redan första gången det presenteras sitter som en kardborre i sinnet.
Det fanns inga egensinniga markeringar i Jansons tolkning, bara en lugn tillit till musikens inneboende kraft och dynamik och till orkesterns suveräna samspel. När den mäktiga codan närmade sig med den sista minutens stegringar hade publiken redan introducerats i det jubel som den sedan själv kunde utbrista i.
Och Mozarts violinkonsert i G-dur som inledde kvällen gav mig en välbehövlig pminnelse om kvaliteterna i dessa tidiga verk i hans rika produktion. De kan sägas representera wienklassicismen när den är som mest inbjudande. Av de fem violinkonserterna har jag alltid tyckt att fyran och femman är överlägsna de föregående, och har följaktligen lyssnat mest på dem. Zimmermann övertygade mig om att trean absolut inte bör glömmas bort. Tillsammans med orkestern bjöd han på en mjuk och lyrisk ton, ett musicerande som klingade dansant rokoko. Och när han som extranummer spelade prestot ur Bachs första soloviolinsonat förstod publiken fullt ut att man hade en första rangens violinist framför sig.
En perifer notering om Concertgebouw till sist. Jag trodde förra gången jag var där att det var en tillfällighet, men det visade sig nu att man har som kutym att bjuda besökarna på vin, juice och kaffe i baren, före konserten och i pausen. Nog för att biljetterna är rätt dyra, men det ger onekligen ett mycket generöst intryck att på detta sätt måna om besökarna.
Foto: Philharmonie/ Mariss Jansons (överst)
Foto: EJ. Från konserten den 28 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar