Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 23 februari 2014

Våren och åren


Ljuset fördriver allt mer av vinterdagarnas mörker, det kan inte ens duggregn i snöblask dölja. När väl molntäcket trasas sönder anas vår i luften. Vad fort det går!

Med de snabba årstidsväxlingarna följer också att åren rullar undan. Min känsla är att det går fortare än någonsin. Vad nu? Är det redan två år sedan vi var i Rom senast?

Jag ser det om inte annat på de små barn som redan är medelålders. Vad i allsin...? Fyller han snart fyrtio, han som kravlade runt i soffan och ville brottas med farbrorn? Och unga vänner fyller inte bara sextio utan sjuttio.

Skönt är i alla fall att vara sin egen, att få rå sig själv. Att i det krympande framtidsperspektivet i huvudsak få ägna sig åt det man själv väljer. Musik, läsning, matlagning, hunden, resplaner, skrivande, hustru och några vänner. Ett och annat teveprogram också, men ännu hellre ett kulturevenemang av något slag, gärna en konsert eller operaföreställning.


Efter lördagens hemlagade middag på tu man hand gladdes vi åt att det trots allt fanns ett alternativ till den så kallade melodifestivalen i STV1. Förhoppningsvis var det fler än vi som upptäckte att TV2 visade, in extenso, en gammal fransk teveutsändning från 1958, med Maria Callas i en välgörenhets-konsert på Parisoperan. Intressant som tidsdokument med all den pompa som dåförtiden omgav ett sådant arrangemang, men framför allt för att det än en gång visade varför Callas var förra seklets största operasångerska. Nog sjöng väl Renata Tebaldi vackrare, nog fanns det även hos Joan Sutherland en dramatisk förmåga av ovanligt slag, men ingen överträffade Maria Callas i nerv och emotionellt laddad intensitet.

Konsertens andra halva ägnades andra akten av Puccinis Tosca, där vi även fick se den store Tito Gobbi i rollen som Scarpia. Kniven som stöttes in i den sadistiske Scarpias bröst hann vi aldrig se blixtra till, men blixtarna ur Callas´svarta blick var desto påtagligare.

Jag var elva år när denna gala gick av stapeln och omgiven av annan musik än den av Bellini, Rossini, Verdi och Puccini. Hade jag fötts i en annan värld och suttit där i en plyschfåtölj inklämd mellan mina föräldrar, eller mera rimligt i soffan framför den svartvita teven, hade jag naturligtvis redan då som barn blivit operafantast. Nu blev jag det ändå, och det var för att det fanns musik som trots allt byggde på italiensk bel canto i min närhet, inte bara motsvarigheten till de haussade banaliteter som barn lockas att rösta på i våra nutida tevefestivaler.


Inga kommentarer: