Operan i Stockholm firar Verdi-jubileet med Maskeradbalen. Jag var där igår som passiv deltagare utan maskering.
Det är en historia särskilt väl lämpad att upprepas på själva platsen för det gamla spektakulära brottet. Vi är alltså i Stockholm, inte Boston, och Gustavo får i den här uppsättningen i regi av Tobias Theorell följaktligen behålla kunganamnet, eftersom det inte som på Verdis tid råder censur mot teatrala iscensättningar av sammansvärjningar och kungamord.
Verdi har ju tillsammans med sin librettist omvandlat den faktiska historien till ett svartsjukedrama med dödlig utgång. Kungen är svårt betuttad i sin trognaste väns hustru, det vill säga den gode men också ondskefullt hämndlystne Anckarströms Amelia.
Naturligtvis är det melodramatiskt i ordets uttryckliga bemärkelse, vilket innebär att både sång och spel måste laddas med italiensk brio för att komma till sin fulla rätt. Man får inte börja tänka på realismen i vad som utspelar sig på scenen utan måste ryckas med av den mäktiga musiken, som genom Verdis gudagnista förmår skildra de mest motsägelsefulla känslor med övertygande kraft.
Det dröjde ända fram till tredje akten innan det riktigt blev på det viset. Och det var framför allt den ryske barytonen Vladislav Sulinsky som bidrog till det i arian där Anckarström kokar av känslor inför Amelias svek. Klas Hedlund gör en i mitt tycke alltför nordiskt sval insats i kungens roll; även om han sjunger vackert brister det i kraft och intensitet. Lena Nordin som Amelia har däremot kanske inte den vackraste rösten men styrkan står henne alltid bi.
Hovkapellet skötte sig bra under ledning av en ung och för mig helt okänd, men uppenbarligen internationellt redan mycket välmeriterad dirigent: Kery-Linn Wilson. För den praktfulla scenografin och kostymeringen bör också Magdalena Åbergs namn nämnas. Alltför ofta blir alltför många uppsättningar nuförtiden extremt renskalade, så det känns helt riktigt att brassa på när det nu ändå är maskeradbal.
Jag vill till sist gärna länka till ett Youtube-klipp där den underbare italienske barytonen Giorgio Zancanaro i rollen som Renato (Anckarström) sjunger ett av de finaste avsnitten i denna opera: "Eri tu che macchiavi". Här saknas verkligen ingenting av den italienska glöd som ohjälpligt drar med lyssnaren i blandningen av sorg, ilska och hämndbegär.
Foto: Operan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar