Högsommarvärmen ska man, kan man, vill man inte att klaga på, bort det! Kanonväder kallas det, och med det menas ju inte bara optimala siktförhållandena för kustartilleriet. Sitter man på landet omsvärmad av fjärilar och med vråkarnas jamande i skyn varenda sen frukost får gärna molnen gubba till sig fram emot eftermiddagen. Det verkar ändå bara vara hot som försvinner i tomma intet när den segrande kvällssolen så småningom strålar över den taggiga skogsranden och milda vindar för kvällens grilldofter lång väg. Men visst, bönderna är väl inte så glada åt torrsprickorna i backen. Och jag såg en björk som ovist satsat på en sluttande berghälls magra jord, nu redan gulnad som i slutet av september.
Jag läser och flyttar mig för kontinuerlig skugga. Jag läser för första gången på länge en deckare till slutet, eftersom jag konstigt nog åkt ifrån det som för närvarande ligger på nattduksbordet hemma. Det är en gammal Donna Leon från mitten av nittiotalet som jag i brist på annat kan tänka mig. En deckare som på svenska fått den lockande men något sökta titeln "Natt i Venedig". Den borde åtminstone kunna roa mig med identifikation av en del venetianska miljöer jag genom åren lärt känna och kanske därmed väcka nostalgiska minnen till liv.
Kommissarie Brunetti rör sig visserligen på tydligt angivna platser i staden och sitter av en del måltider på kända restauranger, men inte är det särskilt mycket av lokal atmosfär över skildringen, frånsett närvaron av vaporetton och någon hastig gondoltur över Canal Grande. Leon tycks mera vara inriktad på att framställa det mondäna Italien som genomkorrupt, där de med de elegantaste kläderna och portföljerna, de som aldrig återfinns i brottsregistren men inte sällan officiellt är juridikens tjänare, visar sig vara lierade med den mest avskyvärda skumraskhantering. I detta fall så kallade "snuff movies", där våldtäkter och mord filmas för kopiering och distribution på en uppenbarligen lukrativ världsmarknad.
Det hör givetvis till den här genren att måla i bjärta kontraster mellan gott och riktigt ont. Men när nästan alla med undantag av den rättskaffens kommissariens egen familj, som för övrigt oskyldigt blir indragen i avslöjandena, framstår som mutbara eller åtminstone opålitliga, svalnar mitt intresse. Detta trots att det finns ansatser till en inte oäven psykologisk realism i skildringen av mänskliga kontakter.
Men det här omfattande inslaget av trivialdialog som verkar vara lag i genren är helt enkelt mycket konstig. På film kan den ju gå an med skådespelare som samtidigt visar vad munnarna inte uttalar. Men måste man verkligen ge efter för dem som inte orkar läsa en hel mening på skriftspråk så till den milda grad att det man redan omtalat i berättande text måste upprepas i vardagligt prat en sida senare?
Nå, jag är nöjd med min prestation. Läste till slutet, och fick veta vilka som var de skyldiga. En tur till stan gjorde det sedan möjligt att återuppta läsningen av J P Jacobsens "Niels Lyhne", till vilken jag återkommer. Även den håller läsaren i spänning om hur det ska gå, men är i allt övrigt någonting helt annat.
Förresten kom det regn natten som gick. Och så länge temperaturen trots nattligt regn håller sig en bit över 20-strecket är det bara att tacka, lova och prisa vädergudarna. "Regn över törstig jord" var titeln på en trivial uppbyggelsebok som såldes av kolportörer i min barndom. Alldeles ofrivilligt brukar jag erinra mig den i tider som denna. Kanske ska man akta sig för att underskatta spänningslitteraturen. Åtminstone titeln kan vara lovande och ibland också sanningsenlig.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar