En vänlig grönskas rika dräkt

Majs sista dag, en strålande vacker dag. En begravningsdag för en vän dessutom.

Sorgen får en så smärtsamt vacker inramning när den sker i "en vänlig grönskas rika dräkt". En kista som firas ner i den kalla jorden medan solen flödar över syrener och grusgångar tvingar oss att på en gång sörja och njuta våra snabbt förrinnande liv. Av vilka ett så påtagligt redan är bortom den sinnliga närvaron.

Men det finns en annan närvaro. Om talen under minnesstunden på Katedralkaféet interfolierades av saluter från samtidigt pågående doktorspromotion i det Uppsala som var Görans långvariga hemvist, så  var det helt i sin ordning. Om talarna sedan återkom till en person som inte bara gjort intryck genom sina betydande akademiska prestationer utan också genom sin person, så var det ännu mer i sin ordning.

Det finns så många klyschor och överord i nekrologer och minnestal, men i det här fallet kände jag att allt var sant och riktigt. Sällan har jag i ett sådant här sammanhang haft så lätt att för min inre blick bekräfta bilden av den som redan sänkts i graven.

Göran fanns där med sin försynta vänlighet, inbjudande blick och stillsamma förmedling av klassisk bildning. Allt ackompanjerat av tonerna från flöjten, hans eget instrument, med helst musik av någon ur Bach-familjen.

Foto: EJ.