Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 30 september 2012

Chaussons pianomusik

 
 
 
Mot slutet av livet, det som ändade så abrupt i en cykelolycka, komponerade Ernest Chausson ett pianostycke som noterats som det näst sista i hans opuslista. Stycket heter Paysage (op. 38) och tillhör inte det som han är mest känd för, det här är ju bara en kortare sak på fyra notsidor. Inte desto mindre är det ett underbart stycke musik som jag upptäckte först för något år sedan, och som sedan dess klättrat allt högre på listan över mina favoriter. Det bjuder rent tekniskt på tillräckligt men inte alltför stora svårigheter; låter man noterna ligga framme lockar de ständigt fram spellusten. 

Så långt jag vet finns bara ytterligare en komposition för solopiano av denne finlirare i tonkonstens värld. Det är den tresatsiga sviten Quelques Danses (op. 26), också den väl värd att lära känna. I synnerhet den inledande delen - Dedicace et Sarabande - är ett utmärkt exempel på fransk romantisk elegans i mötet med klassicistiska dansformer. Mer kända än pianostyckena är hans kammarmusik med piano. En pianotrio (op.3), ett stycke för violin, piano och stråkkvartett (op.21) och en pianokvartett (op.30) finns i ett flertal inspelningar på marknaden, och särskilt den sistnämnda är ett mästerverk i sin genre.

Pianokvartettens andra långsamma sats påminner i pianostämman en hel del om tonspråket i Paysage. Det är samma förkärlek för lyriskt klangfull kromatik, eleganta modulationer och fint utvecklade variationer med små rytmförskjutningar och trioler. Mycket franskt - behärskat och passionerat på samma gång, om det nu går att tänka sig. Bra nära idealet för ett så kallat karaktärsstycke för piano, enligt min mening. Vad mera hade inte kunnat komma från denne mans penna om inte den förbannade cykeln gått överstyr?

-------
"Paysage" spelas av pianisten Stephanie MacCullumSpotify.
Ett tidigare inlägg om Chausson finns här.
Foto (överst): EJ.

lördag 29 september 2012

Spela fel



Charles Rosen, pianisten och musikskribenten, berättar i sina mycket intressanta och välskrivna essäer ("Piano notes", Penguin Books, 2004) bland annat om sina erfarenheter av att sitta i juryer vid pianotävlingar. Det är lätt, menar han, att man tidigt sorterar bort riktigt begåvade pianister när spelet i något stycke fallerar för dem, trots att de i ett annat stycke gjort något alldeles remarkabelt bra. Vilket han alltså varnar för.

I samband med detta erinrar han sig berömda pianister (Rudolf Serkin, Artur Rubinstein och Vladimir Horowitz nämns) som inte heller alltid lyckades, som vid ena tillfället spelade alldeles hänförande och nästa rentav uselt. Och han spetsar till det med följande påstående:

"In my experience the finest pianists, when they not are in their best form, do not give a mediocre or moderately good performance, but tend to produce a disaster or an outrage".

Det händer inte ofta, men det kan vara något som går fatalt fel och som sedan rent psykologiskt inte går att reparera utan leder till smärre katastrofer. Men Rosens påpekande säger också något om vikten av att vara i form, vilket även för professionella artister säkert betyder mer än man kanske förväntar sig.

Även som simpel amatör kan man känna igen fenomenet, utan paralleller i övrigt till bästanivån. Det finns dagar när jag sätter mig vid flygeln och ingenting av det som ändå brukar fungera ganska hyggligt längre gör det. Det kan vara fokuseringen som inte riktigt infinner sig, eller som hastigt försämras av att någonting annat fattas. Som hemmapianist har man då den enorma fördelen av att omedelbart kunna resa sig upp och gå och göra något annat.

-------
Bilden ovan: Vladimir Horowitz med sin pudel. (Foto: Gjon Mili, 1965)

fredag 28 september 2012

Franskt och tyskt i Berwaldhallen



I onsdags promenerade jag under mitt lilla svarta reseparaply än en gång mot Berwaldhallen och en symfonikonsert. En dos Brahms i gråmulet höstrusk gör alltid livet ljusare och lättare, det vet man ju sen länge. Om man därtill erbjuds musik av Ernest Chausson, vilket gudarna ska veta inte sker varje säsong, blir beslutet att förlänga resan med några timmar enkelt att fatta.

Om vi börjar med den sistnämnde är han en bland flera utsökta franska kompositörer från slutet av 1800-talet som, starkt påverkade av Wagner, utvecklade en fransk romantik med flytande gränser till den impressionism som ju har Frankrike som huvudsaklig arena. Förutom Chausson tänker jag på Cesar Franck, Vincent d´Indy, Gabriel Fauré och några till.

Chausson föddes 1858 till ett liv utan ekonomiska bekymmer. Hans konstnärliga talanger på flera områden gjorde att han länge vacklade i sin satsning på musiken. Kanske fick han därför alltför kort tid på sig att bevisa att han var en ännu större tonsättare än musikhistorien visar. Han omkom i en olyckshändelse på cykel, eller velociped som det väl hette på den tiden, endast 44 år gammal.

En symfoni, en opera, en hel del kammarmusik, lieder, m.m. - ja, i själva verket upptar hans opuslista trots allt trettionio verk. Det mest kända är det som spelades den här aftonen: Poéme, op. 25. En "liten violinkonsert" som den kallades av presentatören på grund av att den bara är en kvarts timme lång. Men som allt annat av den självkritiske Chausson är det ett fullödigt verk. Inget halvdant släpptes från hans tonverkstad.

Det börjar lite försiktigt och trevande. Orkestern anslår ett återhållet tonspråk med soloinsatser från violinisten, som sedan följs av ett successivt stegrat och tämligen grandiost spel till full orkester. Den unge svenske violinisten Andrej Power spelade med en mycket vacker klang i sitt venetianska instrument från 1695. De svindlande höjdtonerna togs och hölls obesvärat med det silverljus mot orkesterns mörkare fond som ska till för att svärtan i all denna skönhet ska gå fram.

Och vad eller vem är ämnet för detta passsionerade poem? En sörjd kärlekspartner vore en intelligent gissning. Verket förärades belgaren Eugène Ysaÿe, vän och tonsättarkollega och förmodligen en av de största violinisterna genom tiderna. Men inspirationskällan var dock, enligt vad jag nyligen läst, en novell av Ivan Turgenjev med titeln "Den triumferande kärlekens sång". Den handlar om två män i renässansens Ferrara som älskar samma kvinna, överlåter åt henne att välja mellan dem och storsint lovar att böja sig för hennes val.

Ta er gärna tid att lyssna till Vadim Repin och Israel Philhamonic Orchestra här. Jag lovar återkomma till Chausson, en tonsättare man alltid vill höra mer av.

Därefter alltså Johannes Brahms. Den tredje satsen i tredje symfonin är nog en av hans mest kända "låtar".Den koncentrerade konstfullheten hos Brahms förtog aldrig hans eminenta sinne för melodik. Den här dröjande, valsartade melodin har ett melankoliskt sug som sätter sig direkt och varieras genom en utsökt instrumentering. Med Herbert von Karajan och berlinfilharmonikerna låter det så här. Sveriges Radios Symfoniorkester under den gästande unge dirigentkometen David Afkham lät också mycket bra. Även han är en ung men redan mycket framgångsrik man; av de mest berömda orkestrarna i världen är det ännu bara just berlinarna som han inte gästat. Och det lär inte dröja.

Föryngringen på podiet finns det alltså ingen anledning att oroa sig över. En kulen dag som den i onsdags önskar man bara att fler ungdomar skulle hitta till Berwaldhallens värme och bidra till en föryngring av publiken också.

--------

Bilden ovan: En musikalisk salong hemma hos Chaussons. Madame Chausson spelar fyrhändigt med en ung Claude Debussy. Kanske ett stycke av Brahms? Ernest lyssnar andäktigt längst till höger.

tisdag 25 september 2012

Tintin

Jag vaknade och fick i radions nyhetsmorgon höra en andtruten tjänsteman från Kulturhuset i Stockholm om och om igen upprepa att "vi" (vilka vi?) måste "fördjupa oss" och noga gå igenom barnbiblioteksbeståndet utifrån ett "normkritiskt" tänkande. Hävdade alltså med emfas sagde tjänsteman, som på goda grunder blivit ifrågasatt för att han beordrat utrensning av Tintin-böckerna såsom varande fördomsfulla och därmed förgripliga. Efter en mediestorm backade chefen för Kulturhuset klokt nog tämligen omgående, så Tintin är tillbaka på hyllorna.

O heliga enfald! Det gift som går i blodet på en del halvbildade akademiker som läst sig höga på några böcker om postkolonialism och normkritik är inte utan ideologiska biverkningar. Reflexen är given: rensa och förbjud!

Att "vi" bör vara observanta på normkritikernas egen normativitet har jag redan tidigare konstaterat här.

måndag 24 september 2012

Kungliga hovkapellet presenterar sig



Kungliga Hovkapellet hör förstås hemma i Kungliga Operans orkesterdike. Igår hade de emellertid flyttat in i Berwaldhallen för att tillsammans med sin nye chefsdirigent - Lawrence Renés - presentera sig som stor symfoniorkester i samma klass som Stockholms övriga två - Sveriges Radios Symfoniorkester och Filharmonikerna.

Eftersom man spelade Anton Bruckners väldiga åttonde symfoni var det antagligen av rena utrymmesskäl som Berwaldhallen var spelplatsen. Med det uppbåd av instrument som Bruckners symfonier kräver är operadiket helt enkelt inte något alternativ. Och att trycka in orkestern på operascenen är nog akustiskt inte alldeles lyckat.

Bruckners åttonde - ja, vad ska man säga? Om jag tvingas välja endast en av hans symfonier blir det just den, främst tack vare Adagiot som tillhör det mest pulshöjande jag vet i musikväg. Ett adagio är inte alltid endast vilsamt stråksus i makligt tempo, det visade Bruckner med besked. (Och Mahler skulle sedan ta vid). När musik tar tag om nerver och hjärtmuskel är det inte bara tempo det handlar om, utan konsten att hantera dynamiken i de långa legatobågarna. När Bruckners massiva och kraftigt blåsförstärkta tonblock stegras till crescendon och mot slutet i adagiot skjuter i väg stråkarna mot höjden, nås en näranog leviterande klimax.

Det var en övertygande insats som Hovkapellet gjorde denna afton. Dirigenten fick en välförtjänt touche och det finns anledning tro att samarbetet mellan musikerna och Lawrence Renés kan bli det allra bästa. För övrigt är det värt att poängtera att kungliga (återigen detta ord, men nej, kungen är inte ens en staffagefigur i operasammanhang längre) huvudstaden, dvs. Stockholm, en inte alltför stor stad i världen, ändå håller sig med tre symfoniorkestrar av en så imponerande klass som faktiskt är fallet.

lördag 22 september 2012

Nobelprisdags

 

Dags att återigen spekulera kring vem som får Nobelpriset i litteratur. Om cirka 14 dagar vet vi, och fram till dess kan vi slå vad om att det varken blir Bob Dylan eller Joyce Carol Oates den här gången heller.

Visserligen är jag inte i så mycket bättre läge än de som ideligen hoppas på vissa kandidater utifrån den enkla grunden att de känner till och gillar dem. Inte heller jag har läst tillräckligt brett eller mycket för att kunna lita till annat än egna favoriter. De flesta som tillfrågas kommer att föreslå någon man efter stora läsupplevelser vill hylla, vilket är något annat än att spekulera om en sannolik pristagare utifrån antaganden om Akademiens känsla för snille och smak. Akademien kommer dessbättre aldrig att försöka samla popularitetspoäng, och Oates- och Dylanfansen kommer därför än en gång att sucka över något namn som de aldrig tidigare hört talas om.

Vadslagningsfirmornas listor kan förvisso vara en utgångspunkt för gissningar, men oddsen hinner variera stort de närmaste veckorna fram tills dörren öppnas och den ständige visar sig.

Att jag tvivlar på att en amerikansk berättare får priset beror inte på att jag tillmäter Horace Engdahls beryktade sågning av den amerikanska litteraturen häromåret ett avgörande inflytande. Jag tror bara Aakademeien hämmas av att det finns för många som är i stort sett likvärdiga. Vem ska man välja - Philip Roth, Don de Lillo, Cormack McCarthy, Thomas Pynchon, Richard Ford eller kanske till och med bästsäljaren Joyce Carol Oates?

Man kan förstås invända att samma situation gällde för ett par tre decennier sedan beträffande den latinamerikanska litteraturen, där man efter priset till Gabriel Garcia Marquez hann före döden åtminstone i några ytterligare fall. Samtidigt missade man några självklara andra: Borges, Cortázar, Sabato, Rulfo eller den så sent som i år bortgångne Fuentes. Så visst, man kan resonera tvärtom: nu måste Akademien välja någon ur den rika amerikanska litteraturen och inte låta sig hindras av att denne någon lika gärna kunde vara någon annan eller tredje. Det skulle inte förvåna mig om man väljer att snegla åt Canada i stället. Alice Munroe har jag själv ännu inte hunnit läsa, men av recensioner att döma är det en styv novellist av den sort som lämpar sig för akademimedlemmarna att kompromissa sig fram till.

Och vem eller vilka skulle jag själv slåss för om jag leker med den förmätna tanken att jag var en av de aderton?

Mina favoriter har jag haft i många år, och en av dem gick alldeles för tidigt bort för en tid sedan: Antonio Tabucchi. En annan italienare som ofta nämns i sammanhanget är Claudio Magris, och inte mig emot. Till dem som fortfarande är livet men som det börjar bli brådskande med hör Milan Kundera. Han har redan passerat de åttio, och han är inte längre i ropet, jag vet! Men även det han skrivit på franska på äldre dar är väl värt att premiera tillsammans med bestående verk som "Skrattet och glömskans bok" och "Varats olidliga lätthet".

Peter Handke är en annan som redan borde ha fått priset. Denne fenomenologiskt inspirerade iakttagare av världen representerar modern (central)europeisk litteratur när den är som bäst.

Att holländaren Cees Nootebom nu plötsligt hamnat högt på Ladbrokes vadhållningslista gläder mig också, för honom har jag sedan länge haft ett mycket gott öga till. Och skulle Akademien fastna för Amos Oz, så kommer jag att prisa deras klokhet även därvidlag.

Ytterligare en poet så snart efter Tranströmer? Knappast troligt, men Adam Zagajewski i så fall. Inte kan Polen rå för att de haft och har så många poeter i nobelprisklass.

Men skulle nu Akademien vilja leva upp till ryktet om att föredra "okända namn" så har jag även ett annat förslag: schweizaren Philippe Jaccottet. Han är född 1925, så det brådskar även i det fallet. Denne poet och kortprosans meditative mästare finns översatt till svenska med några böcker som håller för många omläsningar.

Så får det bli! Nobelpriset i litteratur 2012 till Philippe Jaccottet!


Foto: Anders Wiklund/Scanpix

torsdag 20 september 2012

Dåren i Syrakusa

 

Det finns konstverk som gör ett outplånligt intryck från första stund man ställs inför det. Det släpper sedan inte taget utan lever kvar inom en och tvingar en att återkomma, med undran och beundran, reaktion och reflektion.

Senast jag upplevde det var för halvannat år sedan på Ungerska Nationalmuseet i Budapest. Jag ville i första hand återse Tivadar Csontvárys mästerverk (i synnerhet "Den ensamma cedern" och "Ruinerna efter den grekiska teatern i Taormina") som jag redan på 70-talet fastnade för på samma sätt som jag nu blev tagen av István Farkas´ (1887-1944) märkliga målning "Dåren i Syrakusa", lustigt nog även den med en siciliansk ort som skådeplats.

Det är inte bara bildens gåtfullhet det handlar om. Den dämpade men likväl intensiva koloriten (som inte rättvist går fram i fotot ovan), det enkla, lätt naivistiska utförandet av det ödsliga, ockrafärgade landskapet och den egendomligt gestikulerande mannen som i vägens och bildens mitt verkar kommen ur det skugglösa landskapet självt - allt sammantaget gör att bilden trots sin ominösa karaktär uppvisar en skönhet som i varje fall för mig var oemotståndlig.

Mina associationer kastades preliminärt mellan de Chiricos metafysiska och Munchs expressionistiska måleri. Men inga anknytningar räcker fullt ut för att karakterisera denne Farkas och hans egensinniga måleri. Jag läste sedan om honom att han redan som ung etablerade sig i Paris i de fauvistiska kretsar där färg och färgbehandling var huvudsaken. I just den här målningen, utförd i tempera, är färgskalan begränsad men inte desto mindre glödande under den vulkanaska som hela landskapet tycks belagt med. Havets mörker väller fram och hotar att översvämma hela sceneriet. Endast hunden med koppling till det tomma huset syns märkligt oberörd.

Farkas´ måleri får ofta en drömartad, surrealistisk anstrykning med inte obetydliga psykologiska laddningar. Han framstår för mig alltmer som en typisk centraleuropeisk berättare i släktskap med Franz Kafka, Bruno Schulz och Alfred Kubin. Hans öde är både under livstiden och därefter sorgligt typisk - förföljd av nazisterna, efter sin död i Auschwitz förnekad och bortglömd av kommunisterna, och först under senare decennier återupprättad och erkänd.

Vem är då mannen på den slingrande vägen från Etna? En dåre, säger redan titeln. Men vilken sorts? Är han en profet som höjer sitt varnande finger mot himlen och siar om förbannelser över de otrogna? I högra handen håller han ett föremål som mer liknar ett sågtandat svärd än ett jordbruksredskap och som avgjort skärper känslan av latent hot i bilden.

Någonstans såg jag en antydan om att mannen skulle kunna vara Arkimedes, antikens berömde matematiker som ju levde och verkade i Syrakusa. Ett excentriskt geni således, som gått till historien inte bara med sina genialiska matematiska lösningar och tekniska uppfinningar utan även med mytiska berättelser om sig själv. "Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!" Så talar bara en dåre, eller? Hans liv sägs ju ha ändat med att han under sina beräkningar i sanden blev störd av en romersk soldat och utbrast: "Rubba inte mina cirklar!" Varpå han omedelbart blev nedstucken och dödad.

Ville kanske Farkas förse Arkimedes med ett svärd till filosofens självförsvar? Eller är det där föremålet i högra handen helt enkelt ett gigantiskt ritstift för lösningar av matematiska och filosofiska problem?

Tyvärr kan jag inte som en gång filosofen själv utropa mitt heureka - jag har det! - men det gör som bekant inte en målning av det här slaget sämre. Någon av mina trogna eller tillfälliga läsare har kanske fler förslag till tolkning av detta gåtfulla konstverk?

-----
För den som vill stifta närmare bekantskap med István Farkas hänvisar jag till denna länk där dels Imre Kertész skrivit en kortare text och dels Katalin S Nagy författat en längre essä om konstnärens liv och verk.


söndag 16 september 2012

Jungfrun i Tidlösa



"Jungfrun i Tidlösa" heter en dikt av Emil Hagström i samlingen "Den tanklöse spelmannen" (Bonniers, 1943), där för övrigt flera andra av hans allra bästa dikter finns. Samma titel fick ett par år senare Erland von Kochs häfte med tonsatta dikter av Hagström, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Harriet Löwenhjelm med flera av den tidens poeter, vilkas viston lockade både trubadurer och klassiska kompositörer att sätta musik till texterna.

Det var en gång en jungfru skön vid Tidlösa rå,
där björken lyser evigt grön och himlen evigt blå.
Där fanns ej synd, ej heller sorg och ingen alls bedrog,
och ingen flicka gav en korg i Tidlösa skog.

Då kom en järnklädd riddersman, såg jungfrun så skön
och himlen blånande och grann och björken evigt grön.
Hans namn var Tid, hans gång var bråd, hans hjärta ont som få,
och blodröd var hans mantelvård vid Tidlösa rå.

Nu härskar sorg, nu råder nöd i Tidlösa skog,
ty riddaren med mantel röd jungfrun bedrog.
Och vinden spelar sorgesång kring kinden ful och grå
på jungfrun som var skön en gång vid Tidlösa rå.

Den här dikten har följt mig allt sedan jag som mycket ung första gången stötte på den i von Kochs vishäfte. Jag fick med tiden ärva häftet efter mormor som antagligen som vanligt hade fått det med posten från sin bror poeten, då redan etablerad som en bland bohemerna kring Nils Ferlin i Klara.


Det är en dikt som spelar på många strängar, och en av dem helt uppenbart med resonans i gammal trubadurpoesi. Hagström leker med symbolarvet och mixtrar samtidigt med sina egna norrländska referenser. Det är inget arkadiskt landskap riddaren tränger in i utan en skog. Det är björkarna som står evigt gröna, inte sydligare nejders trädslag. Men mannen är järnklädd, så vi behöver inte ta miste på den medeltida anknytningen.

När riddersmannen Tid spränger rågången kring Tidlösa skog har han rastlöshet, svek, synd och åldrande i släptåg. Jungfruns möte med riddaren innebär att lustgårdstillvaron går om intet och förbyts i nöd och sorgesång. Enväldigt råder sedan tidens obönhörliga gång.

Tidlösa kan låta som en ort i det glömda inlandet. Men det är också namnet på en höstblomma, vilket jag personligen först alldeles nyligen upptäckt. Vetskapen om Emil Hagströms botaniska intresse (han var sedan ungdomens luffarår en slags landsvägens diktande botaniker) gör att jag är säker på att han även tänkte på blomman när han valde det associationsmättade namnet Tidlösa som jungfruns hemort.

Det var i Botaniska trädgården i Uppsala som jag passerade en rabatt med några oemotståndliga, ljust blålila blommor. Jag stannade till och läste på den lilla skylten:

Prakttidlösa.

Emil Hagströms diktrader till von Kochs musik tonade upp inom mig och satte tankarna i rörelse. Hemma vid datorn sökte jag på Tidlösa och fick veta att dessa vackra växter också har ett annat namn:

Nakna jungfrun.

Det namnet antas blomman ha fått för att blomningen inte tar vid förrän bladen vissnar om hösten. Så även om "vinden spelar sorgesång kring kinden ful och grå/på jungfrun som var skön en gång vid Tidlösa rå" finns redan i den jungfruliga praktens bakgrund ett vissnande, någonting som påminner om naturens cykliska förlopp snarare än den linjära tid som omutligen hastar framåt och lämnar allting bakom sig - ungdom, skönhet, oskuld, det eviga nuets självförglömmelse. Sist och slutligen, tänkte jag, understryker allt detta bara faktum att det mänskliga medvetandet saknar möjlighet att varaktigt hålla riddersmannen Tid stången.

Och dessutom, tänkte jag, är det inte är första gången Emil Hagström på ett underfundigt sätt använder sig av floran och själv bidrar till att ladda den med mångfacetterad innebörd.

Erland von Koch tonsatte dikten kongenialt. Växlingarna mellan dur och moll blir särskilt i sista strofen mycket anslående. Jag mötte en gång denna dikt som en sång och den är och förblir en mycket vacker, melankolisk visa som öppnat fler skikt av mening ju längre tiden haft sin bråda gång.

Tyvärr finns ingen inspelning av just denna visa tillgänglig på nätet.


Foto: EJ (Prakttidlösa)

PS. Jag passar på och påminner om Emil Hagströms-sällskapets existens. Information och medlemskap kan sökas här.



lördag 15 september 2012

De kränkta

En man med iranskt ursprung, Nima Gholam Ali Pour, sammanfattar i en enda mening (här) det enda som egentligen behöver sägas apropå de muslimska extremisternas våld runt om i världen just nu:

"Det är mycket svårt att inte förolämpa extremister"

fredag 14 september 2012

C-mollmässan som balett



Mozart skrev en hel del kyrkomusik utöver det verk som alla känner till, nämligen Requiem, ett verk han för övrigt inte hann fullborda själv och som på mer än ett sätt når sin kulmen i "Lacrymosa", dvs. den sats i vilken Mozart antas ha lagt ned pennan för gott.

Den stora c-mollmässan, K. 427 (417a), är visserligen helt och hållet Mozarts eget verk, men även det är ofullbordat om man ser till den katolska mässans beståndsdelar. Credo är här bara påbörjad och Agnus Dei saknas helt. Mässan komponerades som en kärleksgåva till hustrun Constanze, som antagligen också fick uppgiften att uruppföra "Et incarnatus", ett sopransolo som kräver mycket av sin exekutör.

C-mollmässan är stort anlagd, ett magnifikt verk av närmast operakaraktär. Precis som Verdi långt senare i sitt Requiem inte bangade för att komponera ett kyrkomusikaliskt verk som låter opera, lät inte heller Mozart operatonsättaren i honom hindras av den sakrala kontexten. Dramatik inspirerad av barocken karakteriserar verket. Kanske var det dimensionerna som fick honom att lämna det ofärdigt; kanske tänkte han att det ändå knappast kunde uppföras i särskilt många kyrkliga sammanhang. Eller också skyndade han bara vidare till nya uppgifter.

Kungliga Operan hade igår premiär på en balett till c-mollmässan med koreografi av belgaren Stijn Celis. Efter uträttat ärende i stan chansade jag och lyckades få en sistaminutenbiljett på parketten. Kören, som ju har en huvudroll i mässor av det här slaget, uppträdde svartklädd på scenen och agerade med gester och koreografiska förflyttningar tillsammans med dansarna. Hovkapellet under ledning av Andreas Stoehr satt dock i diket som vanligt. De spelade kraftfullt snarare än klangskönt, vilket passade bra i de dramatiska avsnitten. Scenografin var hart när obefintlig, i huvudsak bestående av skicklig ljussättning.

Hur dansar man fram ett teologiskt innehåll? Jag kan alldeles för lite om balett för att kunna svara på den frågan. Varje gång jag ser balett överraskas jag emellertid av hur mycket jag gillar det jag ser. Så även denna gång. Och jag tänker att, jovisst, musik är rytm och rörelse, och det finns mycket av emotionellt innehåll som kroppar i rörelse kan uttrycka också i dansens stiliserade former. Fler sinnen engageras i upplevelsen, och en del av såväl övergivenhet som mellanmänskliga relationer som jag den här kvällen ser gestaltade kan säkert länkas till mässinnehållet.

Jag läser att Celis velat komma bort från det religiösa innehållet till förmån för det allmänmänskliga. Ändå - eller kanske därför? - har resultatet enligt min mening blivit mer stilfullt än berörande. Utom i några fall, och då framför allt i ett av c-mollmässans allra mäktigaste och musikaliskt mest berörande partier: "Qui tollis peccata mundi". Där åskådliggörs avrättningsscener som etsar sig in i medvetandet och understryker sångens och musikens växling mellan stigande och fallande, nödrop och sörjande.

Vad gäller sångsolisternas insatser ger jag godkänt, med reservation för första sopranen som i de svåraste avsnitten lät alltför ansträngd. Man kan förresten undra över hur Constanze en gång klarade de uppgifter som maken förelade henne. Lätt har det aldrig varit att åstadkomma den både lyriska och dramatiska skönhet som både solister och kör har till uppgift i Mozart största kyrkomusikaliska satsning.

Lyssna gärna här till "Et incarnatus" i en fullödig version och minns den amerikanska sopranen Arleen Auger, som alltför tidigt rycktes bort av en cancersjukdom i början av nittiotalet. Allting svårt blir plötsligt mycket innerligt och förunderligt enkelt. Leonard Bernstein dirigerar, och här finns även "Qui tollis" från samma upptagning. Dessa båda avsnitt illustrerar samtidigt verkets spännvidd från stillsamt ackompanjerad solosång till åttastämmig dubbelkör med full orkester.

Foto: Hans Nilsson, Kungliga operan.

onsdag 12 september 2012

Varför gnolar ingen längre?


I veckan mötte jag på gatan en ung man som passerade mig gnolande. Det var som vanligt när man är ute och går: man noterar framför sig den andre och man lämnar plats åt varandra utan att fästa närmare avseende vid person och apparition. Men den här gången fastnade jag alltså för den unge mannen och hans gnolande.

Nej, han hade inte proppar i öronen, sjöng inte med i någon nedladdad låt som bara han kunde höra. Han gick helt enkelt småsjungande den lugna, lågtrafikerade gatan fram. Berusad? Nej, inte det heller.

När han passerat slog det mig att man sällan hör folk gnola på det där viset numera. Jag vet faktiskt inte när jag senast hörde det. Själv gör jag det inte heller längre, inte vad jag vet i alla fall. Men kanske hör gnolande till de aktiviteter man inte alltid är riktigt medveten om?

Mina föräldrar hörde jag ofta gnola, särskilt när de var för sig själva och upptagna med någon syssla som inte krävde alltför mycket, en syssla som verkade gå lite så där på räls. För nog hör väl gnolandet till vad vi uppfattar som ett förnöjt och avspänt tillstånd? Den som gnolar meddelar utan adressat sin tillfredsställelse med tillvaron, att den åtminstone tillfälligtvis är helt i sin ordning.

Promenera i solen, sortera en del papper, måla verandan, stryka skjortor, skala potatis, krydda lammsteken. Sånt där och annat liknande kunde under vissa betingelser väcka gnolandet till liv.

Det är någonting som kommer inifrån, inte från radion eller från någon annan yttre källa. Det är toner som väcks inom en och som i ostört lugn får ackompanjera de enkla vardagssysslorna.

Vart tog det vägen?

söndag 9 september 2012

Sorgmantelns flykt



Septembermorgon med hög och kylig luft. Solens välsignande värme försvinner så snart man kommer i skuggan. Jag sätter mig på en bänk och Issa stannar också beredvilligt. Hennes glittrande fuktiga nos vibrerar av kvarvarande vittring på både hare och ekorre i de parker vi just genomkorsat. Men nu är hon lugn och njuter lika mycket av solen som jag själv.

Vi sitter invid ett parti med oklippt gräsmark med höstliga ängsblommor som står vidöppna mot ljuset. Sensommarfjärilarna, dessa solberoende varelser, flaxar i luften men slår sig även de ofta ned med utbredda vingar och magasinerar energi.

Nässelfjärilen är talrikast, men påfågelögat anmäler sig också, liksom en och annan vitvingad rapsfjäril.

Och plötsligt dyker den upp, den mer sällsynta sorgmanteln, vars mörka vingar med ädelt dekorerade bårder gör ett så starkt intryck. Men det är inte bara vingarnas elegant sparsamma teckning som imponerar utan även flykten. Den segelflyger mycket vackert, och vingslagen liknar nästan en stor fågels.

Jag närmar mig smygande som en hänsynslös paparazzo och lyckas med mobilen fånga den soldyrkande skönheten.

Foto: EJ. (Klicka för större bild!)

söndag 2 september 2012

Blott en afton bor jag här

 

För tre veckor sedan gick Tom Alands gripande dokumentärfilm "Blott en afton bor jag här" i repris i SVT. Det är den som handlar om Mattias Agnesund och hans förhållande till kyrkosångaren Einar Ekberg. Jag upptäckte det genom att statistiken för mitt inlägg (här) i samband med Mattias bortgång plötsligt steg på ett oväntat sätt, uppenbarligen genom att programmet aktualiserat hans namn och folk som sett det googlat sig till mitt lilla inlägg.

Nu har jag själv än en gång tittat på programmet i svt play (det finns där ytterligare några få dagar - så passa på att se det!). Än en gång får jag lust att bringa Tom Alands dokumentärfilmande min hyllning, liksom även dem som han denna gång gjorde till föremål för sin eminenta förmåga att skildra människor och livsöden. Mattias Agnesund - en ofattbart tapper och beundransvärd person, vars bok om Ekberg är läsvärd av flera skäl. Einar Ekberg - min barndoms sångarfurste av Guds nåde, vars inflytande jag varken kunnat eller velat frigöra mig ifrån. Men även två andra som medverkade i programmet - Mattias livskloka mor och Einar Ekbergs dotter, den förtjusande Gitten Svanell, som jag haft förmånen att lära känna på senare år.

Jag tycker att programmet som helhet visade på något av det allra bästa som jag bär med mig från den frikyrkomiljö jag växte upp i men sedan lämnade.

Foto: EJ.