"Jungfrun i Tidlösa" heter en dikt av Emil Hagström i samlingen "Den tanklöse spelmannen" (Bonniers, 1943), där för övrigt flera andra av hans allra bästa dikter finns. Samma titel fick ett par år senare Erland von Kochs häfte med tonsatta dikter av Hagström, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Harriet Löwenhjelm med flera av den tidens poeter, vilkas viston lockade både trubadurer och klassiska kompositörer att sätta musik till texterna.
Det var en gång en jungfru skön vid Tidlösa rå,
där björken lyser evigt grön och himlen evigt blå.
Där fanns ej synd, ej heller sorg och ingen alls bedrog,
och ingen flicka gav en korg i Tidlösa skog.
Då kom en järnklädd riddersman, såg jungfrun så skön
och himlen blånande och grann och björken evigt grön.
Hans namn var Tid, hans gång var bråd, hans hjärta ont som få,
och blodröd var hans mantelvård vid Tidlösa rå.
Nu härskar sorg, nu råder nöd i Tidlösa skog,
ty riddaren med mantel röd jungfrun bedrog.
Och vinden spelar sorgesång kring kinden ful och grå
på jungfrun som var skön en gång vid Tidlösa rå.
Den här dikten har följt mig allt sedan jag som mycket ung första gången stötte på den i von Kochs vishäfte. Jag fick med tiden ärva häftet efter mormor som antagligen som vanligt hade fått det med posten från sin bror poeten, då redan etablerad som en bland bohemerna kring Nils Ferlin i Klara.
När riddersmannen Tid spränger rågången kring Tidlösa skog har han rastlöshet, svek, synd och åldrande i släptåg. Jungfruns möte med riddaren innebär att lustgårdstillvaron går om intet och förbyts i nöd och sorgesång. Enväldigt råder sedan tidens obönhörliga gång.
Tidlösa kan låta som en ort i det glömda inlandet. Men det är också namnet på en höstblomma, vilket jag personligen först alldeles nyligen upptäckt. Vetskapen om Emil Hagströms botaniska intresse (han var sedan ungdomens luffarår en slags landsvägens diktande botaniker) gör att jag är säker på att han även tänkte på blomman när han valde det associationsmättade namnet Tidlösa som jungfruns hemort.
Det var i Botaniska trädgården i Uppsala som jag passerade en rabatt med några oemotståndliga, ljust blålila blommor. Jag stannade till och läste på den lilla skylten:
Prakttidlösa.
Emil Hagströms diktrader till von Kochs musik tonade upp inom mig och satte tankarna i rörelse. Hemma vid datorn sökte jag på Tidlösa och fick veta att dessa vackra växter också har ett annat namn:
Nakna jungfrun.
Det namnet antas blomman ha fått för att blomningen inte tar vid förrän bladen vissnar om hösten. Så även om "vinden spelar sorgesång kring kinden ful och grå/på jungfrun som var skön en gång vid Tidlösa rå" finns redan i den jungfruliga praktens bakgrund ett vissnande, någonting som påminner om naturens cykliska förlopp snarare än den linjära tid som omutligen hastar framåt och lämnar allting bakom sig - ungdom, skönhet, oskuld, det eviga nuets självförglömmelse. Sist och slutligen, tänkte jag, understryker allt detta bara faktum att det mänskliga medvetandet saknar möjlighet att varaktigt hålla riddersmannen Tid stången.
Och dessutom, tänkte jag, är det inte är första gången Emil Hagström på ett underfundigt sätt använder sig av floran och själv bidrar till att ladda den med mångfacetterad innebörd.
Erland von Koch tonsatte dikten kongenialt. Växlingarna mellan dur och moll blir särskilt i sista strofen mycket anslående. Jag mötte en gång denna dikt som en sång och den är och förblir en mycket vacker, melankolisk visa som öppnat fler skikt av mening ju längre tiden haft sin bråda gång.
Tyvärr finns ingen inspelning av just denna visa tillgänglig på nätet.
Foto: EJ (Prakttidlösa)
PS. Jag passar på och påminner om Emil Hagströms-sällskapets existens. Information och medlemskap kan sökas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar