Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 27 april 2012

Skönheter i Berwaldhallen



I blåst och duggregn går jag framåtlutad Strandvägen fram mot Berwaldhallen, längtande efter inomhusvärmen och musiken. Isabelle Faust är i stan med sin violin (en Stradivarius från 1704) och hon har denna gång Béla Bartók på notstället, närmare bestämt hans andra violinkonsert. På pulten den alltid lika intelligente och chosefrie Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester modell större gör sig beredd. Filmkameror och mikrofoner utöver det vanliga beror på att den franska musikkanalen mezzo - snart den enda tv-kanalen värd att bry sig om - också är i stan för att spela in. Hallen är välfylld och den välkända yttre ritualen redan överstökad.

Isabelle Faust är själv en skönhet att skåda, men det kan vi nu försöka lämna därhän. Det väsentliga är att hon spelar som en gudinna med total hängivenhet för den sköna och friska klangvärld som är Bartóks, där det folkmusikaliska materialet omvandlats till högmodernistisk klassicism och melodiken aldrig trampar i hjulspår. Än sågar stråken strängarna i rasande tempo, än rörs de nätt och jämnt i andlösa flageoletter. Och orkestern brusar upp med de för Bartók så viktiga slagverksinlagen men också, vilket man kanske lätt förbiser, rätt många sköna harpotoner. Vad än som sker alstras en intensiv närvaro som tar nuet helt i besittning.

Som den dyrkare av Bartóks musik jag är sedan unga år fylls jag på nytt av inspiration. Hans namn förknippas med bryskhet, kärvhet och slagverk, nästan oavsett vilka instrument det rör sig om. Felaktigt förstås, eller åtminstone grovt missvisande i sin ensidighet. Som den stora musiker Faust är får hon lyssnaren att glömma komplexiteten och svårigheterna och i stället inse dissonansernas oundgänglighet i ett konstverk som detta. Inte minst mellansatsen lyriska variationer borde tysta alla invändningar.

När Isabelle Faust sedan drar med sig konsertmästaren i SRSO - Malin Broman - i extranumret, några av Bartóks "44 duos för två violiner", bekräftas det nyss sagda. Denna oerhört intagande musik, skriven för didaktiska syften, är en utomordentlig ingång i Bartóks musikaliska värld.

Efter paus spelar orkestern Antonin Dvořáks "Slaviska danser", andra samlingen. Men nej, detta är möjligen ett populärt men inte ett barmhärtigt val av musik efter Bartóks konstfulla turer på det folkmusikaliska dansgolvet. Den här kvällen står Béla Bartók och Isabelle Faust för den omistliga skönheten.

Inga kommentarer: