Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 15 oktober 2011

Frank Martins opera Stormen


Jag håller som bekant den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974) mycket högt (se tidigare inlägg genom att klicka på hans namn i kolumnen till höger). Bland 1900-talets underskattade tonsättare tillhör han enligt min mening de allra bästa. Han komponerade i alla genrer, och allt jag samlat på mig av det som spelats in på skiva är hörvärt, det mesta av ett slag som ökar i angelägenhet ju fler gånger man lyssnar. Ett sådant sent mästerverk som "Polyptyque" för soloviolin och två stråkorkestrar är ljuvlig lyssning också en solklar höstdag, inte bara i den passionstid som det är skrivet för.

Under de senaste veckorna har jag lyssnat till ett av hans mest omfattande verk, nämligen hans enda opera, "Der Sturm" (med libretton på tyska utifrån Shakespeares berömda drama med samma namn), som nu för första gången kommit i en komplett live-inspelning. Det är Hyperion som varit på plats i Holland (som var Martins hemland under hans senare levnad) och spelat in en föreställning med Nederländska radions filharmoniska kör och orkester under Thierry Fischer, och med en uppsättning goda sångare med basen Robert Holl i spetsen. Operan var färdig 1955 och uruppfördes i Wien under den legendariske Ernest Ansermet i juni 1956. Den blev faktiskt en stor framgång. Huvudrollen (Prospero) var vikt för Dietrich Fischer-Diskau som dock fick lämna återbud på grund av sjukdom. Lyckligtvis finns ändå en inspelning med honom där han sjunger slutscenen i operan (här).

Vad är det för musik jag hör? Den är inte alldeles lik den övriga jag hört av Martin, som tydligtvis arbetade med en mycket bred och varierad klangpalett. Det sekulära kammaroratoriet "Le vin herbé" (byggt på Joseph Bédiers Tristan och Isolde) ligger väl närmast till för jämförelser. Det är ett för Martin mer typiskt och ensartat lyriskt verk än operan, som innehåller fler och starkare dramatiska inslag. Den franskklingande impressionismen är också i operan mer uttalad än någonsin, vilket bland annat det i klassiska sammanhang ovanliga instrumentet saxofon bidrar till. Och vad gäller rytmiken finns här en större livlighet med synkoperingar som röjer inflytandet från jazz och annan jazzinfluerad konstmusik. Man kan erinra sig Kurt Weill i vissa partier. Det här inslaget, mest märkbart i andra akten, ska dock inte överdrivas. Övervägande är det fråga om klassiskt modernistiska tongångar av det mer tillgängliga slag som Martin alltid erbjuder.

Sångarna gör överlag en god insats, särskilt nyss nämnde Robert Holl i huvudrollen som Prospero. Den enda kvinnorollen, Miranda, sjungs av Christine Buffle, med tyvärr lite av det där svajande vibratot som en del sopraner lägger sig till med och som jag har svårt för. Men det är mer en randanmärkning till en i övrig tmycket positiv musikupplevelse. Eftersom man inte vågar hoppas att Stockholmsoperans äger djärvheten att sätta upp en opera som denna får man i stället gratulera holländarna och tacka Hyperion för att de velat dokumentera det utmärkta företaget.

4 kommentarer:

Johan Selander sa...

Hej Einar!

Jag har haft en givande stund på söndagsmorgonen med dina texter. Tack! Läste om Martins opera (som jag inte kände till), om Joseph Roth (som plötsligt alla talar om efter Torgny Lindgrens sommarprogram), om Tranströmer (som verkligen har förtjänat sitt Nobelpris), om Mahlers 6:a (som jag har en lysande inspelning av med Jascha Horenstein), om kristendom (som jag har en nära relation till), om en tramporgel (som jag minns med fasa från småskolan), om journalister (som jag har en kluven inställning till eftersom jag var just en sådan i många år), om svampskogen vid torpet (som jag också hade vid mitt gamla torp i Västergötland), om herr Juholt (som du verkar ha större tilltro till än jag), om Gudar och människor (som var en lysande film - jag har sett den fyra, eller var det fem?, gånger) etc etc. Det har verkligen varit stimulerande. Ser att du ibland är i Berwaldhallen. Vi skulle kanske ses där nån gång?

Bästa hälsningar
Johan
med bloggen Öga och Öra

Klinkmann sa...

Var inte bekant med denna 1900-tals kompositör från tidigare. Verkar mycket intressant, hans verk ser ut att innehålla en stark religiös komponent vid sidan av det mer modernistiska idiom han tydligen arbetade inom. Beställde direkt en cd med hans Petit Symphonie Concertante och Wind Concerto, fanns billigt på amazon.

Einar J sa...

Hej Johan!
Tack för kommentarerna!
Jovisst har vi gemensamma intressen, det är uppenbart. Och visst kan vi ses i Berwaldhallen i samband med någon konsert. Du kan nå mig på min mail: einar.jakobsson@bredband.net
Hade tänkt gå och lyssna på Gergiev och Stemme i Allhelgonahelgen, men det kolliderar tyvärr med en resa. Men det finns ju mer som lockar en att sätta sig på tåget till Stockholm.

Vad beträffar herr Juholt har jag ingen större tilltro till honom, men mediacirkusen kring honom intresserar mig mer än hans karaktärsbrister.

Hej Sven-Erik!
Gratulerar dig till inköpet! Den där skivan har jag också (gissar att det är den med Armin Jordan som dirigent. Den innehåller några av hans mest kända verk och är en mycket bra introduktion till Frank Martin. Hans tonsättning av Hugo von Hofmannsthals "Jedermann" ingår också, så det är en fint varierad inspelning som ursprungligen gavs ut på franska Erato i början av 90-talet.
Petite Symphonie Concertante är, som titeln anger, en konsert med inte mindre än tre soloinstrument - piano, cembalo och harpa - till en maffig stråkorkester.

Klinkmann sa...

Den är det, väntar med spänning på skivan.