Nå, vad var det nu som gjorde att Nietzsche vände Wagner ryggen?
När jag läste "Fallet Wagner" efter den där Wagner-konserten i Budapest läste jag med en särskild drive att få veta, eftersom musiken tog mig helt och fullt så som den musiken brukar göra. Det var operamusik för hela slanten, om än konsertant, vilket i synnerhet i Wagners fall givetvis kan uppfattas som en otillbörlig stympning av allkonstverket. Samtidigt erbjuder sig då möjligheten att koncentrera sig på det viktigaste: musiken.
Nietzsche inleder med att spela ut Bizet mot Wagner. Hur mycket bättre är inte "Carmen" än "Parsifal"! är hans polemiska utgångspunkt. "Här talar en annan sinnlighet, en annan sensibilitet, en annan munterhet". Motsättningen kan i förstone förefalla en sentida läsare en aning förbryllande, eftersom det i båda fallen rör sig om högromantiska tonsättare. Men det är inte romantikens tonspråk som Nietzsche tröttnat på utan avsaknaden av melodisk och harmonisk klarhet till förmån för vältrandet i nervretande klangorgier. Dessutom med styrfart rakt in i kristen mysticism. Nietzsche tycker sig skönja musikens dekadens till teater, lögn och förställning, och han diagnostiserar en kraftig smittoeffekt, ty Wagner är ett sjusärdeles geni med förmågan att pejla och attrahera den moderna människans själsliga förfall.
Det som gör denna skrift så stimulerande att läsa är inte så mycket dess tes som dess frenesi, att den glödande uppgörelsen lika mycket är en självuppgörelse som ett angrepp på den teatrala musikens mästare par excellence. Wagnerdyrkaren Nietzsche går alltså en rond med sin forna idol och visar samtidigt öppet sin ambivalens. Han vidgår sin egen décadence, men vill befria sig från den sjukdom som han menar att Wagners konst är uttryck för.
Jag har en vän, mer beläst än jag i ämnet, som hävdar att det även fanns komplicerade privata relationer som bakgrund till Nietzsches angrepp. Det är så fall inte är första gången sådant kunnat misstänkas i stridsskriftssammanhang. Nietzsche hörde till den wagnerska familjens umgänge, och själv en olyckans man på kärlekens område (i motsats till kvinnokarlen Wagner) lär han ha bedårats av Cosima, Liszts dotter och Wagners andra hustru.
Och visst kan sådant ha kastat bränsle på elden. Sant är att Nietzsche framhåller det på en gång förlösande och fjättrande i Wagners konst, och att den förlösning det här gäller är av det evigt kvinnliga slaget. Se där ambivalensen igen? Men uppgörelsen är också ett led i Nietzsches kristendomskritik och proklamation av människan bortom slavmoralen, eller med andra ord övermänniskan. Det märks allra tydligast i epilogen. "Fallet Wagner" var det sista han skrev medan han ännu var vid sina sinnens fulla bruk, och det var Parsifal som klarare än någonsin uppenbarade vad Wagner representerade. Vilket alltså blev droppen, det som även filosofiskt gjorde avståndstagandet nödvändigt.
Bilden: Från en uppsättning av Wagners Parsifal i Valencia, 2008 i regi av Werner Herzog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar