Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 23 januari 2011

Silvio d´Arzo och tvätterskans fråga

De bloggar som jag följer stimulerar ofta till läsning, dels av böcker som jag vill läsa om, dels också av författare och titlar som jag aldrig hört talas om. Givetvis mäktar jag inte med allt av det jag antecknar i mitt minne eller ambitiöst lägger fram på nattduks- och bokbord.

I somras fann jag hos Bodil Zalesky en kort presentation av en italiensk författare, Silvio d´Arzo, som väckte min nyfikenhet. Boken, en novellsamling, heter på italienska Casa d´Altri, där titelnovellen är den som gjort författaren känd och översatt till flera språk.

Jag har nu läst denna novell, inte på originalspråket utan på engelska, i The House of Others (The Marlboro Press/Northwestern, 1995). Via nätet fann jag den i en utgåva tillsamman med några andra av d`Arzos noveller, i en (anar jag) mycket känslig och kompetent översättning av Keith Botsford, som också skrivit en fin introduktion till hela författarskapet.

Silvio d´Arzo, i själva verket en pseudonym, föddes 1920 i Reggio Emilia och levde så gott som hela sitt korta liv där. Han hann skriva ett ganska stort antal dikter, några få noveller och några originella litterära essäer innan cancern tog honom 1952. Hans ryktbarhet vilar som sagt på en enda novell, och den som tidigt bidrog till berömmelsen var ingen mindre än den store poeten(och Nobelpristagaren) Eugenio Montale.

Berättelsen handlar om en gammal präst i en fattig landsortshåla i de emilianska bergen som blir varse en kvinna, en märkbart sliten kvinna som med sin get regelbundet besöker flodstranden i byns utkant för att tvätta kläder. Denna kvinna har han aldrig tidigare stött på och blir därför fångad av hennes gåtfulla närvaro. Han återvänder gång på gång och betraktar henne på avstånd. Till sist finner kvinnan i alla fall en anledning att uppsöka prästen för ett samtal, eller kanske snarare för att ställa en fråga. Är det sant eller inte att kyrkan aldrig tillåter ...?
Det blir ett kort samtal. Nej, kyrkan tillåter inte skilsmässa och omgifte, och det vet hon ju så väl. Men kvinnan återkommer och lämnar ett brev, som hon emellertid skyndsamt återtar innan prästen hinner få det. När så prästen en dag möter henne på vägen vill han veta vad hennes ärende var. Under stark press och med stor vånda klämmer hon då fram sin fråga, sin egentliga fråga, om det ändå inte finns särskilda omständigheter som gör det möjligt för kyrkan att se försonligt på en person som, ja, bara i undantagsfall, i mycket speciella fall ...

Jag ska inte avslöja hennes fråga, bara antyda att den är lika central för existentialisten Albert Camus. Det är en gles men innehållsmättad text där det karga bergsklimatet och de hårda levnadsvillkoren skildras med en beundransvärd koncentration och konsekvens. Mitt i denna stilla och slutna avkrok, med dess ödsliga bytorg, enstaka hundskall och den spröda klangen från getternas bjällror, ruvar laddningen i de evigt mänskliga frågorna. Montale tyckte novellen var fulländad, och han måste ha syftat på att den inte innehåller ett ord för mycket eller för litet. Undertexten är lika omfattande som den man läser och man lockas att omedelbart börja om från början. Det är en berättelse som när man väl läst den för alltid stannar kvar i minnet.

Novellen tycks vara på väg in i en ny högkonjunktur om man ser till vad som för närvarande skrivs och översätts i Sverige. Förhoppningsvis hittar någon av de många små kvalitetsförlagen till Silvio d´Arzos novellkonst också.



2 kommentarer:

Bodil Z sa...

Tack för detta, Einar! Jag stoppar in en länk hit under min text med novellens inledande rader.

Einar J sa...

Tack själv, Bodil! Det var du som satte mig på spåren! Jag ska läsa de övriga novellerna också så småningom.