Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 6 december 2010

Il Gattopardo

Leoparden - jag återkommer till den efter att nu också ha sett filmen. Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman filmades nämligen av ingen mindre än Luchino Visconti i början av 60-talet. Den fick Guldpalmen i Cannes 1963 och finns på dvd i en tre timmars version på italienska med engelsk textning. Filmen följer troget romanen fram till de två sista kapitlens epilog, som av dramaturgiskt förståeliga skäl utelämnats.

Hur står sig en sådan film mot romanen? Ja, är man som jag i första hand litteraturintresserad är det som vanligt mervärden förknippade med att läsa i stället för att få berättelsen bildsatt och konkretiserad. Samtidigt är både intrigen och miljöerna tacksamma för en extremt påkostad kostymfilm av det här slaget, och Visconti uppfyller förväntningarna väl utifrån dessa förutsättningar. Här finns scener, både intima scener, masscener och naturscenererier från den sicilianska landsbygden, som det är en ren njutning att skåda.

Filmen lär ha lanserats som en ny Borta med vinden i USA när det begav sig, och visst är kärleksparet Angelica och Tancredi (Claudia Cardinale respektive Alain Delon) klassiskt filmstjärnecharmerande. Scenen med deras katt och råtta-lek i de många förfallna och outnyttjade rummen i palatset i Donnafugata bjuder på utsökta kameraåkningar i skiftande rumsinteriörer. Damm virvlar och spindelvävar brister under den rusiga lek som blir till en symbol för den nya tid och klass som är på väg att erövra både yttre mark och de inre slutna rum som varit aristokratin förbehållen.

Till sist är det ändå Burt Lancaster i huvudrollen som den vemodige prinsen som gör filmen riktigt sevärd. Visconti lyckas försätta honom i den melankoliska stämning som verkar ligga denne regissör allra närmast hjärtat och som senare går igen i den mer kända Döden i Venedig. Lancasters gestaltning av don Fabrizios karaktär är så kongenial den kan bli, vilket naturligtvis är stort beröm till denne legendariske Hollywoodaktör. Hans trötta vemod under societetsbalen syns i hela kroppen ut i minsta ansiktsmuskel och ögonkast. Den bara förstärks av den påbjudna dansen med Angelica, uppkomlingens dotter och den älskade brorsonens fästmö, en dans som tillfälligt stannar upp festen och fångar festdeltagarnas odelade intresse.

Beundransvärd är den kompromisslöshet med vilken Visconti gått till verket för att återge inte bara miljöer och karaktärer utan även bokens dialoger om de revolutionerande händelserna i samband med Garibaldis seger och Italiens enande, det historiska nav kring vilket allting cirkulerar. Insikten om det feodala strukturernas redan långt framskridna erosion bidrar förstås till illusionlösheten hos den åldrande prinsen när han nu, som till låns, tråder dansen med den sköna Angelica. Men visst lever han upp i ett sista virvlande nostalgiskt nu.

3 kommentarer:

Klinkmann sa...

Apropå Burt Lancaster skrev jag så här i min filmdagbok, efter att ha sett Louis Malles Atlantic City (1980) på nytt i januari 2008:

Högintressant rulle med den alltid lika säregna och excentriska Burt Lancaster. Är något speciellt med honom. Han gör ofta hjältar som är defekta i något avseende, själsligt, vad gäller mognad, tuffhet, hjältekvalitet etc. Här spelar han en gamla mobster, Lou Pasco, som i tiden varit hjälpreda åt större gangsters och som nu på sin ålders höst tillbringar dagarna med att sköta om en bedagad gangsterfru vars man mördats på öppen gata samt syssla med tippning i mindre skala. När romansen med den yngre croupiern in spe Susan Sarandon kommer igång lär vi oss först att Lancaster är en tittare av stora mått, han tjuvtittar i ett fönster på andra sidan innegården på sin granne när hon framför öppet fönster tvättar sig ren med citronvatten, inklusive de blottade brösten.
Filmen handlar för mig framför allt om omognad, naivitet kontra mognad, livsvisdom. Lancaster-figuren framstår som på något sätt oerhört omogen, ett slags barn mer än en avdankad playboy (vilket han också tycks ha varit), lite gripande och beklagansvärd på något sätt. Det är inte svårt att göra en koppling till Burts första roll, som den passive, undergångsbenägne The Swede i Robert Siodmaks noirklassiker The Killers eller som den romantiskt synnerligen ambivalente sergeanten i Fred Zinnemanns Härifrån till evigheten. Det är först när han här i självförsvar och som ridderlig försvarare av Susan Sarandons heder (och även liv) undan ett par drogskurkar skjuter ner de två som han kan triumfera och samtidigt känna att han blivit vuxen ”på riktigt”. En märklig film där denna moraliskt sett högst dubiösa akt känns som en oerhört stark katharsis för huvudrollspersonen. Också Susan Sarandon är här så som hon brukar vara mycket stark och närvarande. Hon framstår i rollen till att börja med som en naiv ung dam från landet (kanadensiska Saskatchevan), men drar sedan det längsta strået och sticker iväg från sin åldrade älskare Burt L. med en del av de pengar de tu ”förtjänat” på det drogparti hennes man (en annan naiv figur i filmen) som blir ihjälhuggen av gangstrarna kommit över (finns tydliga spår av Kubricks Killer’s Kiss i plotuppbyggnaden). Burt ser att hon, honom ovetande, tar pengar ur hans plånbok men han låtsas inte om något och accepterar då igen liksom i flera tidigare filmer sitt öde, säger inget trots att han vet att hon kommer att sticka och lämna honom ensam.

Burt och Claudia Cardinale har spelat mot varandra vid åtminstone ett annat tillfälle, i Richard Brooks’ western The Professionals från 1966. Den filmen var en rejäl besvikelse, Burt Lancaster-figuren känns på något sätt främmande i en ny, mer cynisk western-kontext.

Einar J sa...

Uppenbarligen var Lancaster en karaktärsskådespelare med brett register.
Den där Malle-filmen du skrev om gjorde mig nyfiken.

Klinkmann sa...

Malle-filmen är sevärd, absolut.
Det var något mycket speciellt med Burt Lancaster. Läste någonstans om hans sju eller åtta olika "blickar" eller stances, "metamorfoser" som han s a s kunde genomgå. Det gjorde att man aldrig riktigt visste var man hade honom, han framstod som både gåtfull och lite hotfull på en och samma gång.