Opera på bio

Opera på bio är ett relativt nytt fenomen. Inte så att det inte har funnits operafilm tidigare, för det har det ju. Jag minns till exempel Franco Zeffirellis filmatisering av Guiseppe Verdis La Traviata från 80-talet med Placido Domingo och Teresa Stratas i huvudrollerna. Och det jag särskilt minns den gången är en ung tjej som efter filmens slut, stödd mot sin killes axel, lämnade bion upplöst i tårar men samtidigt strålande av den där euforin som musik kan skapa när den vidrört något viktigt.

Direktsända operaföreställningar via länk (från Metropolitan i New York) blev dock möjligt först för ett par år sedan, vilket även ett antal svenska biografer anammade. I det kölvattnet har även färska inspelningar av föreställningar från världens stora operascener börjat visas på en del svenska biografer.

I måndagskväll bevistade jag således en föreställning på La Scala i Milano på Royal i Uppsala. Där visades Simon Boccanegra, en mindre känd Verdi-opera som återkommit starkt på repertoaren på senare tid. Vi var 10 personer utspridda i stora salongen, som är ett måste i sådana här sammanhang för akustikens skull. Urusel, för att inte säga obefintlig, annonsering tror jag är den viktigaste förklaringen till att så många presumtiva lyssnare missade detta tillfälle att se en av årets mest omtalade operauppsättningar. Placido Domingo i huvudrollen innebar premiär för den legendariske tenoren i hans övergång till barytonfacket, ett onekligen intressant sätt att kröna en redan makalös karriär genom ytterligare breddning av repertoaren. Bland övriga medverkande märktes den italienske basen Ferruccio Furlanetto i en viktig roll. Vi tänker ju vanligtvis på italienska operasolister som tenorer, och glömmer att vi sedan många år även har en av världens främsta basar från detta land. Jag gläds för övrigt åt att få (åter)se och höra honom live på Teatro Massimo i Palermo om en vecka.

Den här bioföreställningen höll verkligen vad den lovade. Daniel Barenboim dirigerade La Scalas orkester och kör, och även om denna opera inte innehåller några berömda arior så finns där som alltid hos Verdi ett antal underbara duetter och trior och - givetvis - mäktig körsång. Även den för mig okända tyska sopranen Anja Harteros sjöng vackert och egaliserat om än utan den emotionella laddning, den italienska glöd, som italienarna med rätta brukar kräva i operor av det här slaget.

Opera på bio är ett utmärkt initiativ som jag hoppas får en fortsättning utöver de resterande två tillfällen som är annonserade under hösten. Biofilmen kan aldrig fullt ut ersätta närvaron i operasalongen, men med dagens audio-visuella teknik och den koncentration som evenmanget i den släckta salongen automatiskt befordrar (till skillnad från tv-soffan), är den i alla fall en god ersättning, därtill till ett mycket billigare pris. Angående tekniken finns dock fortfarande en brist i de direktsända föreställningarna som måste åtgärdas, nämligen den att ljud och bild inte är perfekt synkroniserade. Och vad gäller filmerna skulle jag önska att man i biosalongen tänkte mer på en volyminstälning som är anpassad till den extrema dynamik som är fallet vid klassisk musik. Ett forte fortissimo riskerar att bli skärande eller skrälligt om volymen är alltför hög. Strävan måste vara att nå det naturliga akustiska ljudet, att i möjligaste mån eliminera det konstlade högtalarljud som annars tenderar att framträda i djup bas eller höga diskantlägen. Det är nämligen inte jämntjock arenarock det handlar om i det här fallet.

Bilden: Ferrucio Furlanetto och Placido Domingo i Simon Boccanegra på La Scala