Efter vanligheten

Hemkommen efter en tid i den norrländska glesbygden når mig meddelandet att poeten, musikern, fågelkännaren och den vackra radiorösten Bengt Emil Johnson oväntat gått bort. Ledsen går jag till hyllan och plockar fram hans poesi för omläsning. Särskilt i skiftet 70-och 80-tal betydde han mycket för mig. Det var strax efter det att han på bred front slog igenom med den så kallade årstidssviten: Rötmånad (1976), Efter vanligheten (1978), Vinterminne (1980) och Upprört (1982). Särskilt de båda sistnämnda samlingarna med deras brottning med den genomströmmade och obestämda existensens förhållande till naturen, det ständigt uppkommande nuet och det som "försiggår" i och omkring ett sinnligt medvetande, tillhör fortfarande det jag skattar högst i modern svensk poesi. Där fanns inte bara en livshållning gömd utan också ett synliggörande av språkets roll för gestaltningen av det knappt utsägliga.

Det första som händer när jag låser upp dörren och kliver över tidningarna på golvet är G:s förfärade rop när hon ser att en tavla och en del Höganäs-föremål ligger utspridda på golvet i ett av rummen. Men det är inte inbrott, bara en x-krok som släppt i värmen och dragit med sig föremålen i fallet. Mystiskt nog alltsammans okrossat, helt.

Tavlan är en etsning av Kristina Munklinde med titeln "I det förmultnande ljuset" som jag köpte för cirka trettio år sedan. Den återger en ljusomstrålad glänta med omväxlande svarta och gyllene löv singlande i luften och där bara den uppmärksamme varseblir koltrasten i randen av den mörka, höstliga skogen. Titeln är i själva verket ett citat ur en dikt i Johnsons Efter vanligheten:

I grantätningarna silas
gammalt ljus mellan grenar,
hejdas och faller
till marken för
att bilda förna. Ett visst
slags mörker, det mörker
som finns i grantätningar, är
ljusets förna. Där
går koltrasten kvar, där,
i det förmultnande ljuset;
läser långt ifrån den finstilta
skriften, men vänder tankfullt
på löv, vänder tankfullt
och försiktigt på torra löv.

Tavlan höll, krusen likaså. Vore jag lagd som Strindberg tänkte jag förstås på makterna som på detta speciella sätt låtit påminna om den bortgångnes betydelse. Jag bläddrar vidare i nämnda samling och finner även detta:

Det går ett slädspår genom sommaren. En röst / blir snart en annan. Rishögen säckar /ihop, i sin tid, kvist för kvist, år för år. I en vrå / dissekeras dagrar som går. Kommer / och går. Min tid är inte din! En ljudlös strid / om riktningar. En maktkamp! / Och jag står försenad, oföränderligt, / förbisedd och förbiväntad. / De döda blåser genom mig från alla håll.

Märkvärdiga poeter som Johnson blåser igenom oss fortsättningsvis.

Ett urval dikter med fågelteman av Bengt Emil Johnson finns här.