Några blåsiga regnvädersdagar i Göteborg lystes upp av en systerdotters glädje över sin studentexamen och trevlig samvaro med syster och bror, delvis som det slags minnenas afton som det ofta blir fråga om nuförtiden. Visst är det roligare om solen skiner, men man åker ju inte till Göteborg för vädrets skull, och undersöker man saken närmare upptäcker man dessutom att det inte bara är kungl. huvudstaden som har intressanta inomhusaktiviteter att erbjuda.
I Eriksbergshallen på den numera elegant utbyggda Norra Älvstranden premiärvisas en världsvid vandringsutställning - ":and there was light" -med renässanssnillena Leonardo, Michelangelo och Rafael som sammanhållande tema. Och på operan i torsdagskväll gavs en lustfylld och mycket mozartsk föreställning av Trollflöjten i en fullsmockad salong med ett glädjande stort inslag av ungdomar. Göteborgs konstmuseum bör vara ett av Sveriges allra främsta, och en nytvättad Rembrandt ("Riddaren med falken") är just nu det stora dragplåstret där. Ljusmålaren kommer till sin fulla rätt när de mörknade fernissorna avlägsnats så att intensiteten i det allvarliga ansiktet blir ännu mera drabbande. I övrigt äger museet som bekant en samling nordisk konst med något av det bästa av de allra främsta. Själv blev jag påmind om Åke Göranssons måleri, kanske inte den mest kände av Göteborgskoloristerna men åtminstone i mina ögon den som gör starkast intryck.
Den internationella vandringsutställningen är pedagogisk och tekniskt påkostad. För den som är välbekant med italiensk renässans innehåller den förstås inte mycket nytt och lite väl mycket av reproduktioner och kopior eller verk från mästarnas bottegor i mästarnas lydiga efterföljd. Men det finns ett undantag: den fantastiska upptäckten av ett nytt verk av Leonardo visas också och är narturligtvis det sensationella huvudnumret. Historien om hur en konstsamlare köper ett verk som uppges vara av en tysk konstnär från början av 1800-talet och som sedan visar sig ha självaste Leonardo som upphovsman, är i sig en god och spännande historia. Men alldeles oavsett de astronomiska summor som tavlan numera är värd är upplevelsen obetalbar, ett verk av förstummande skönhet, en teckning i bläck och tempera i ett utförande som tangerar det fullkomligas gräns.
Man menar att porträttet kan vara ett slags vigselporträtt av en ung kvinna från den förnäma milanesiska adelssläkten Sforza, avsett för en både geografiskt och biologiskt avlägsen släkting som ville skaffa sig en viss kännedom om sin blivande gemål. Leonardos uppdrag blev alltså att återge henne så noggrannt som möjligt, att skapa ett slags identitetskort kanske man kan säga, och vilket kort sedan! Budskapet är: så här ser hon ut, så här vacker är hon!
Milda makter! Oavsett det strategiskt planerade och lämpliga i det äktenskapliga arrangemanget får man väl anta att mottagaren blev över hövan nöjd. Oavsett tid och rum får man anta att den man inte finns som inte kan tänka sig avståndsförälskad i denna vackra kvinna. Eller åtminstone förälskad i denna bild!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar