Foto: José Goulão
I veckan som gick lyssnade jag för första gången live på fadosångerskan Mariza som denna gång gjorde sitt enda framträdande i Sverige inför ett fullsatt auditorium i Uppsala konserthus. Fadon har ju fått ökad spridning och popularitet genom ett antal unga företrädare som slagit internationellt långt bortom Lisboas och Portugals gränser. Mariza är kanske den mest framgångsrika av dem alla, och jag kan förstå varför.
Inte bara det att hon har röstresurser utöver det vanliga, hon är dessutom en skicklig scenartist som håller publiken i ett stadigt grepp i kommunikation och gäckande samspel. Lägg därtill att hon försett sig med en ensemble av musiker som skulle kunna stjäla vilken föreställning som helst som inte hade en vokalist av hennes dignitet.
Första gången jag riktigt fick upp öronen för fadon var i mitten av sjuttiotalet då jag hade turen att kunna vara på plats när Amalia Rodrigues, den legendariska fadodrottningen som var först med att sprida denna folkliga musikform över världen, framträdde på en tjurfäktningsarena i Portimão på Algarvekusten. Ljuskäglan som ringade in hennes gestalt i kontrast till den väldiga, i mörker lagda arenan kan jag fortfarande framkalla för mitt inre, liksom denna typiska, explosivt dynamiska sång med fallande melodilinjer som så uttrycksfullt beskriver ett stämningsläge - saudade - av stark och vemodig om än svårbestämd längtan.
Drygt tio år efter den där kvällen i Portimão upplevde jag någonting liknande i en konsertsal i Florens när jag första gången mötte tangosångerskan Susana Rinaldi. Det var samma slags teatrala utspel, dynamiska sångsätt och osvikliga musikalitet som bar in i minsta frasering som hos Rodrigues eller som nu hos Mariza. Även om man som jag inte behärskar språket, förmedlar sången och musiken så tydligt den känslomässiga innebörden att behållningen aldrig går förlorad. Ändå önskar man förstås att man kunde tillgodogöra sig texterna, inte minst för att den nya fadon efter vad jag förstått har många goda poeter som bidragsgivare.
Några ord till om musikerna kring Mariza. Den unge mannen på portugisisk gitarr (en dubbelsträngad, mandolinklingande variant) heter, om jag fattat rätt Ângelos Freire, och en skickligare man på det instrumentet är det svårt att tänka sig. Musikerna fick tillfälle att briljera på egen hand och rev ned stormande applåder. Även mannen bakom trumsetet visade ett solonummer som jag varken sett (trumsolon ska ses!) eller hört maken till sedan trumlegenden Buddy Rich gästade stan med sitt unga storband någon gång på 80-talet.
En minnesvärd vårkväll i fadons tecken, sannerligen!
PS. Jag vill gärna rekommendera Thomas Nydahls insiktsfulla böcker (och blogginlägg) för dem som vill lära känna denna musikskatt lite närmare.
4 kommentarer:
Hej! Det är roligt att läsa detta om fadon och Mariza i din blogg, som jag ofta återkommer till. Jag har själv hört henne två gånger, och hon är ju en utmärkt sångerska och det mest berömda namnet i den så kallade nya fadon. Det bra att hon blir internationellt uppmärksammad, även om det kanske kommer att bli som i Amálias fall en gång i tiden - att en enda artist får representera hela fadon, medan de många andra duktiga musikerna som också finns där får en mera undanskymd roll. Fast den som anstränger en smula hittar förstås också dem. Du har (nästan) rätt om gitarristen, han heter Ângelo Freire.
Hälsningar, Ulf Bergqvist
Hej Ulf!
Tack för din kommentar!
Jag var alltså en circumflex från att stava Freires namn rätt - och rätt ska vara rätt. Uppenbarligen är du hemma på portugisiska, vilket jag önskade att jag också hade varit den där kvällen.
Vad gäller Marizas dominans inom genren så tror jag faktiskt att andra också kommer att ha en chans den här gången, bland annat därför att hon kanske kan bana väg för andra. Jag skulle i alla fall gärna gå och lyssna på t ex Mísia, Cristina Branco och - framför allt Aldina Duarte.
Det kommer säkert nya tillfällen att höra Cristina Branco i Sverige, hon har varit här flera gånger. Även Mísia har besökt Sverige, men inte Aldina Duarte vad jag vet.
Jag hänger på några namn till, alla mycket hörvärda, att placera på lämplig plats i bakhuvudet, om de skulle dyka upp i dina trakter. Kvinnliga: Katia Guerreiro, Mafalda Arnauth, Joana Amendoeira, Carminho och Ana Laíns. Manliga: Camané, Pedro Moutinho, Gonçalo Salgueiro och Ricardo Ribeiro.
Ulf B
Tack! Ska hålla utkik efter dessa. /EJ
Skicka en kommentar