Min svaghet för fransk kammarmusik har jag tidigare bekänt. När det gäller pianomusiken har jag på senare år upptäckt Florent Schmitt och framför allt Vincent d´Indy. Om den förre ibland kan bli lite väl insmickrande i sin kromatik så är d´Indy desto stramare i samma romantiska tonspråk med ursprung i Wagner och Cesar Franck.
Jag har i veckan umgåtts med några pianostycken av d´Indy som visar hans mästerskap i det lilla. Douze petites pièces faciles, op. 69 är, i likhet med Treize pièces brèves, op. 68, skrivna i början av 1900-talet för elever i den av tonsättaren själv bildade Schola cantorum, dvs. de är examinationsuppgifter för första respektive andra kursen i pianospel. Den sortens pedagogiska musikstycken kan ofta bli alltför tillrättalagda och tråkiga, men inte så här. Op. 69 är gjorda "dans le style classique de la fin du XVIIIe siècle" men är mitt i sitt klassicerande tydligt färglagda med tonsättarens eget tonspråk, där framför allt utflykterna i tonartsfrämmande harmonier är klännetecknande. Det är alltså i högsta grad fråga om d´Indy även när han skickar reverenser till andra. Som med alla betydande tonsättare i den sortens övningar kan man känna igen honom på "gången", ungefär som man på långt håll, innan man ser ansiktet, kan känna igen en person genom en gångstil. Menuet sur le nome Haydn (0p. 65) är på samma sätt en sorts pastisch med mycket mer d´Indy än Haydn, trots mellandelens trioler a la Haydn. Och även Schumanniana, op. 30 bjuder på ljuvlig romantik i den store föregångarens anda - tre sånger utan ord där famför allt den första och sista jag kommer att återkomma till flitigt.
En riktig pärla är Promenade, op. 27. Modest och enkelt vill tonsättaren att man ska spela, och under den lugna gången får vandraren både känna sig trygg i de upprepade mönstren och glädjas åt utsmyckningarna under vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar